Telefonen har ringt oavbrutet. TV 4 bjuder in till soffprogram. BBC från London är i luren. ”Går det bra med en direktsänd telefonintervju?” Och så kvällspressen och morgontidningar och familjetidningar och Tidningarnas telegrambyrå. En solskenshistoria med rötter i Indonesien och Skåne har rest över världen.
Överrumplade sitter Lin Backlund och Emelie Falk i lägenheten i Helsingborg, där Emelie bor med sin make. De hämtades från Indonesien som spädbarn och adopterades av två skånska familjer. För ett år sedan fick de veta att de är tvåäggstvillingar, uppväxta bara några mil från varandra.
Sen fick en reporter tipset och det blev fullt drag i mediekarusellen. I olika forum på internet trängs gratulationer från fullständiga främlingar.
– Vi berättar gärna. Det är roligt att folk blir glada. Kanske behövs det solskenshistorier mer än någonsin, säger Emelie.
Men det världen fått veta behöver nyanseras. Folk som tror tvillingarna jublar i glädje över att ha hittat en ”riktig syster” har inte förstått.
– Det vi känner för varandra kan inte jämföras med känslan för systrarna vi växt upp med. En syster är någon man delat barndom med. Ändå känns det på något vis att vi är systrar. Det är svårt att få grepp om, svårt att förstå, konstaterar Lin.
Taxichaufförens lapp
Det var den 18 mars 1983 som tvillingflickorna föddes i staden Semarang i Indonesien. De lämnades till ett barnhem och Emelie var fyra veckor gammal när hon kom till Sverige. Några veckor senare var det Lins tur att få en familj i Höör.
– På barnhemmet sa de att vi inte hade syskon där. Men taxichauffören som hämtade mig frågade mina föräldrar vad som hänt ”den andra”. Han skrev ner två namn på lapp som han gav dem, säger Lin.
Väl hemma letade Lins föräldrar via adoptionsbyrån och skattemyndigheten efter en flicka från samma barnhem, född samma dag som deras flicka. De fann Emelie Falk i Helsingborg.
Lin och Emelie var två och ett halvt år när de träffades i Lins föräldrahem. Men det var mycket i adoptionshandlingarna som inte stämde och flickorna var inte lika varandra. Kontakten rann ut i sanden.
Två fina barndomar i två skånska städer. Lin och Emelie var inte speciellt intresserade av sitt födelseland.
– Både Emelie och jag har våra riktiga familjer som vi älskar mest i hela världen När jag började skolan var det väl en och annan som frågade var jag kom ifrån. Jag har alltid vetat att jag är adopterad, men jag har aldrig tänkt på min biologiska familj med saknad, säger Lin.
Kontaktade via internet
Det var när Emelie skulle gifta sig som hon började intressera sig för sina rötter. Hennes mamma berättade då om mötet med flickan som var född samma dag och om taxichaufförens lapp det som Emelie fått veta som liten, men glömt.
Emelie blev sporrad i sitt sökande. Hon lyckades ta reda på vad familjen hette, men tvekade att ta kontakt. En kompis hjälpte till och hittade en kvinna på Facebook, med rätt namn och ålder. Kvinnan såg ut att vara adopterad.
För drygt ett år sedan tog Emelie mod till sig och skickade iväg ett meddelande med budskapet att de kanske var systrar. Hon var medveten om att Lin kunde bli chockad. Och det blev hon.
– Min första tanke var ”vad är det för galning”. Jag svarade kort att hon kommit fel.
Men sen ringde Lin sin mamma, som berättade att det faktiskt funnit en liten flicka i Helsingborg som de en gång tänkt kanske var en tvilling. Men eftersom barnhemmets personal bestämt förnekat att det fanns syskon, och många uppgifter inte stämde, hade de tankarna lagts åt sidan. Lin skyndade sig att skriva ett nytt meddelande till Lin. Jo, det kunde stämma.
– När Lin svarade tappade jag nästan andan och hjärtat dunkade. Alla känslor kom på en gång, glädje, nyfikenhet, förvirring, skrattar Emelie.
Så mycket gemensamt
Efter några veckor var de redo att träffas. Lins man var med och Emelie hade med sig en kompis. Det dämpade nervositeten. Men snart satt de själva vid köksbordet och pratade.
– Det blev en omedelbar gemenskap, det var som om vi känt varandra länge. Det gick så lätt, säger Lin.
Det skulle snart visa sig att tvillingarna hade flera beröringspunkter. Båda hade utbildat sig till lärare. Båda hade gift sig den 4 juli, Lin ett år före Emelie. Och på bröllopsfesten hade båda dansat till ”You and me” med gruppen Lifehouse.
– När jag fick veta det, då grät jag, säger Lin.
Emelie inflikar snabbt med glimten i ögat:
– Din mes!
De skojar och skrattar, går nära varandra när de ska fotograferas utomhus, men kan också sitta soffan och prata med allvarliga ögon. Som systrar gör.
För att stilla nyfikenheten gjorde de ett DNA-test. Provsvaret slog fast att de är tvåäggstvillingar.
– Då kändes det inte som om resultatet skulle spela så stor roll, säger Lin. Det var ändå fantastiskt att vi träffat varandra, var födda samma dag och hade samma bakgrund. Att vi trivdes så bra ihop.
Men bekräftelsen var ändå en stark upplevelse.
– När Lin läste upp resultatet i telefonen skrattade och grät jag på samma gång. Plötsligt hade vi en helt ny relation, säger Emelie.
Roligt tillsammans
De läser allt som skrivits om dem och tänker att varje journalist har sin version. Som reportern från kvällstidningen som lade tyngdpunkten på taxichauffören som skrev två namn på lappen. Vem var han? Flickornas pappa?
När allt lugnat ner sig ska Emelie och Linn fortsätta vänja sig vid att bli tvillingar vid 27 års ålder. Det finns ingen bitterhet över att det första mötet i barndomen inte ledde vidare.
– Det är onödigt att gå och vara ledsen över något, när det känns så fint idag. Vi kunde ha hamnat i helt olika länder och aldrig träffats, säger Emelie.
Mediernas utrop om ”riktiga systrar” skakar de av sig.
– Vi får hitta vår definition på systerskap. Det är inga konstigheter mellan oss, vi har varandra och en trygghet. Jag har också börjat bli intresserad av att få veta mer om vår bakgrund. Då känns det skönt att vi är två som är med hela tiden, säger Lin.
Helt eniga är de om det bästa med allt.
– Vi har så himla roligt tillsammans.
Den korta texten som ristats in på prydnadsänglarna i fönstret hemma hos Emelie säger så mycket: ”Till Emmi från Lin.”You and and me”.
