Inte ett ögonblick ångrar de sina liv. Men nu ska Janeric och Susanne alltid vara tillsammans. Susannes dotter har gjort målningen på väggen med texten ”together again forever”.
Susanne suckar framför datorskärmen. Hon har fått ett nytt meddelande. Förmodligen ännu en gammal klasskamrat som fyller år. Visst är det kul med Stayfriends, hemsidan där man får kontakt med skolkompisar från förr. Men det får vara gränser.
Hon lägger pekfingret på datortangenten för att radera meddelandet utan att läsa det. Men i sista stund ångrar hon sig. Hon klickar fram raderna och fylls plötsligt av en stor lyckokänsla. Det är från Janeric.
Susanne och Janeric Jonsson blev ett par 1979, när hon var 14 och han 17. De träffades på Pontushallen i Luleå, där allt kretsade kring bowling. Susanne började spela när hon var 8 år och kämpade sig med åren till både junior- och seniorlandslag. Janeric valde bowling som ”Fritt valt arbete” i åttan och tillbringade sedan nästan all sin vakna tid i klubblokalen.
– Jag tyckte han var jättesnygg. Han hade så snälla ögon, berättar Susanne med ett leende.
Janerik gick länge och sneglade på den lilla, söta tjejen med det stora temperamentet. Hon kunde komma ner till banan som en solstråle. Efter två slag kunde dagen vara förstörd och Susanne var rasande på hela världen. De slängde ofta käft med varandra och hade kul.
– När det skulle vara fest på klubben tog jag mod till mig och frågade om han ville vara min dejt. Det blev en fantastisk kväll och jag fick min allra första kyss i kapprummet.
Gjorde slut
De höll ihop i drygt ett år. Sedan gjorde Susanne slut.
– Janeric var så rak och ärlig. Han tyckte om mig precis som jag var. Men jag försökte verka bättre, finare och märkvärdigare och tålde inte att han genomskådade mig. Jag var inte stark nog att visa mig svag.
Janeric blev tillsammans med en annan tjej på bowlingen. I början var Susanne så svartsjuk att hon nästan mådde fysiskt illa. Det fortsatte länge skava inuti henne. Hon kände att de inte var riktigt färdiga med varandra. Janeric gifte sig så småningom med sin nya flickvän och fick barn. Han flyttade till Småland med familjen. Vid det här laget var Susanne också gift.
| Så rullade livet på. Janeric och Susanne gick igenom relationer och skilsmässor på var sitt håll. Susanne utbildade sig inom teknik och sjukgymnastik, drev företag och fick tre flickor och en pojke.
Janeric uppfostrade sina två döttrar att bli självständiga människor. En bonusson från ett tidigare äktenskap ville hålla kontakten och Janeric fortsatte älska honom som sin egen. Susanne och Janeric insåg båda – på var sitt håll – att de klarade sig utan livskamrat. Relationer kostade på. Det kanske var så att ensam är stark. – Jag köpte till slut en hund som sällskap, för jag kände att jag kanske inte ska leva i en kärleksrelation mer. När barnen flyttar blir det hunden och jag, fortsätter Susanne. Janeric arbetade länge som bankchef innan han startade eget. Jobbet fick honom att flytta till Dallas i Texas. Där bodde han med sina två hundar. |
 Det var här allt började en gång. Och efter trettio år delar Janeric och Susanne fortfarande passionen för bowling. – Det är så roligt att det inte går att sluta, är de eniga om. |
Tröttnade på Dallas
Det var inte så att de gick och tänkte på varandra.
– Jag kollade dagstidningen hemifrån på nätet. Ibland läste jag bowlingresultat och då tänkte jag på Susanne. Jag visste att hon flyttat från Luleå, gift sig och fått barn, berättar Janeric.
De såg sin tonårskärlek som en fin tid i livet, som sedan gick vidare. Men efter några år tröttnade Janeric på Dallas.
– Jag blev less på den ständiga värmen. Den amerikanska kulturen kändes alltför ytlig. Mina föräldrar började bli gamla. Jag ville komma närmare dem och naturligtvis mina barn. Jag började längta hem till Norrbotten. Palt och knäckebröd, skrattar han.
Janeric undrade om någon av hans gamla vänner fanns kvar. Åren i USA plus 18 år i småländska Gnosjö var en lång tid. Han kikade runt på internet och hittade några namn han kände igen på Stayfriends. Susanne då, vad hette hon i efternamn nu? Janeric fann en gemensam kompis och skrev och frågade. Jodå, Susanne var också med på Stayfriends.
Han skrev ett meddelande till henne och höll det kort. Hon hade kanske glömt. Och Susanne raderade det nästan, men ryckte bort pekfingret i sista stund. Hon öppnade mejlet och läste raderna.
– Jag tror det finns en mening med allt som händer. När han skrev hade jag just läst två gamla böcker som handlade om någon som flyttade hem och träffade sin ungdomskärlek igen. Ett sammanträffande, eller inte?
Susanne skrev tillbaka och betonade att hon var förändrad. 14-åringen som kunde gå över lik för att få rätt fanns inte längre.
– Sedan fick jag veta att han bodde i Dallas och blev besviken. Det var ju lite ocentralt…
På väg hem
Janeric meddelade att han var på väg hem igen. Förresten var han singel. Ett hopp började spira i Susanne.
Efter några veckor skulle Janeric till Stockholm i jobbet. De beslöt att träffas på Arlanda. Det var i mars 2010. Först hittade de inte varandra i vimlet. Det fick bli ett telefonsamtal och då stod de bara fem meter från varandra.
– Susanne såg precis likadan ut som sista gång jag såg henne. En sekund och jag visste att det skulle bli vi igen, slår Janeric fast.
– Jag slängde mig om halsen på honom och har varit kvar sedan dess, berättar Susanne med glada ögon .
Den 18 juni 2011 stod bröllopet utomhus vid Rosfors Herrgård i bruksmiljö från 1800-talet, en halvtimme från Luleå. Det var en molnig dag. Men så fort brudparet bytte ringar bröt solen fram. Det blev en fantastisk dag med barn, föräldrar och vänner.
– Vi är så lika och vi har samma värderingar. Vi älskar varandra så innerligt, precis som vi är. Vi mår dåligt när vi inte är tillsammans, vi känner oss inte hela, utbrister Susanne.
| Susanne och Janeric bor i hus i Öjebyn utanför Piteå och arbetar i sitt gemensamma företag. På fritiden blir det mycket bowling. Janeric har tagit upp sin favorithobby igen och Susanne slutade egentligen aldrig att spela. Flera av barnen är också engagerade.
– Bowling var vår gemensamma passion. Det är det fortfarande efter 30 år. Nu arbetar vi i förbundsstyrelsen och styrelsen lokalt. Det är så roligt att det inte går att sluta, säger Janeric. Ångrar inget De kunde redan haft ett långt liv tillsammans. Men ingen av dem ångrar det som varit. Alla barnen är guld värda och alla erfarenheter har lärt. – Det är erfarenheterna som gjort oss till dem vi är idag. |
 Susanne och Janeric med familjens två hundar. |
Susanne ryser fortfarande när hon tänker att hon kunde ha raderat Janerics mejl.
– Jag hade inte skickat ett till utan trott att du inte var intresserad, säger han.
Det finns hopp för kärleken, även fast det verkar mörkt och hopplöst ibland. Det är Susannes budskap.
– Idag känns det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Tillsammans med Janeric vågar jag vara liten, ensam, rädd och stark.
Janeric ser på Susanne och säger lugnt.
– Det är nog så att till slut kommer man hem.
