Mina pojkar gav mig kraft att leva vidare!

Det är elva år sedan Leif Axelsson, 57 år, miste armar och ben. En helt vanlig dag i oktober blev början på en ofattbar mardröm.

Leif hade flyttat från ett hus på landet till ett radhus i Helsingborg med sin älskade sambo och sonen Arvid, två och ett halvt.

Sambon var gravid med deras andra barn. Leif hade en varm och innerlig relation med sina äldre pojkar, Roger och Jim, och trivdes fint med sitt säljarjobb. På fritiden motionerade han.

Livet var på topp.
Han hade, glad i hågen, precis kommit hem från sitt arbete när han plötsligt kände sig sjuk. Det gick på bara några ögonblick.

Febern steg som en raket. Det var nästan overkligt. Leif gillade inte att gå till läkare. Han hade alltid varit kärnfrisk. Men sambon blev orolig och ringde ambulans.

På akutmottagningen slog man ifrån sig. Leif hänvisades till vårdcentralen vid sidan om. Där fick han besked om att åka hem och ta en tablett och vila. Det var säkert ett virus.

Morgonen efter hade febern stigit ytterligare. Leif var omtöcknad och förvirrad. Sambon ringde på nytt efter ambulans.

– Min sista minnesbild är att jag går nerför trappan i vårt hus. Båren är för stor för att bäras upp. Ambulanskillen stack mig i armen, men det kom inget blod. Han förstod att det var allvar och körde mig blixtsnabbt och kallade på rätt personal. Inom en timme låg jag på en intensivvårdsavdelning med 600 i sänka och 43 graders feber.

Leif hade drabbats av blodförgiftning. Pnemokocker, bakterier som brukar orsaka lunginflammation och öroninflammation, hade kommit in i blodet vid en infektion.

Sjukdomen utvecklades med dödlig fart. Läkarna gav inte familjen mycket hopp. Leif var dödsjuk. Grät av glädje Vi träffas hemma hos Leif, i det vackra korsvirkeshuset, några stenkast från Öresund. Han kommer oss till mötes med bestämda steg, lång och vältränad, med ett stort leende. De smala benproteserna slutar med ett par gymnastikskor. Handprotesterna är hudfärgade och stela. Leif bjuder på kaffe och håller sin kopp i ett vant grepp. Men han vill ha hjälp med att hälla ur kannan. Kannorna går sönder på löpande band, skrattar han. Vi sätter oss och Leif berättar på mjuk småländska om sitt liv. Under några timmar växer bilden fram av en tillvaro som störtar samman, för att sedan sakta och smärtsamt byggas upp.

Shorts fast det är kallt ute? — Skriv att jag aldrig fryser om benen! Leifs galghumor har hjälpt honom igenomlivskrisen. Och han blev väldigt bra på att gå på ”styltor”.

Mot alla odds vaknade Leif i sin sjuksäng. Han såg en massa maskiner och människor som grät. Det var hans sambo och sönerna.
– Jag tänkte, varför gråter de? Vad är det som har hänt? Senare begrep jag att de grät av glädje. Jag hade överlevt.

Läkarna lyckades rädda Leifs liv. Men hans armar och ben måste amputeras. Leif låg i sängen när han fick domen. – Hjärnan räcker inte till. Jag kunde inte ta in det. Mina ben. Mina händer. Jag som alltid varit en fixare i farten, säger han. – Mina händer var lindade. Jag fick se en skymt under bandaget. De var kolsvarta och stenhårda. Jag förstod det inte.

Leif har en enda tanke i huvudet efter amputationen: Jag måste få se vår baby! – Jag kunde inte ta in allt som hänt. Det var snudd på galenskap, minns han idag.

Leif plågades svårt av dödsångest. Någon måste sitta vid hans sängkant varje kväll, annars vågade han inte somna.
– Men en natt, precis när en kille i personalen ska sätta sig hos mig, fylldes jag av en varm våg. Det var en stark känsla. Jag tänkte ”jag kommer att klara det”. Jag sa till killen att jag inte behövde sällskap. Jag somnade lugnt. Den kvällen fick jag på något vis livet tillbaka.

Nu började kampen
I sju månader låg Leif på sjukhus. Underarmar och underben amputerades. Oper-ationen tog sexton timmar. När Leif vakade hade han bara en enda tanke i huvudet. ”Våran baby! Bara jag får se babyn!”

Några månader senare föddes Algot. Först fick Leif nej av personalen när han ville vara med på förlossningen. Han gav sig inte. Och till slut fick han ligga i en säng intill sambons och ta del av miraklet. Och när Algot var född fick den lille ligga hos sin pappa.

Nu började Leifs kamp på allvar. Att prova ut protester och lära sig använda dem var en hel vetenskap. Han fick ett gångbord och hasade sig envist fram på sjukhusets rehabavdelning.

Nära att ge upp
Bland alla motgångar växte styrkan.
– Som säljare har jag alltid fokuserat på ett mål. När jag har tränat har jag också haft ett mål. Det hade jag nytta av, förklarar han
– Jag har varit nära att ge upp många gånger. Men jag har ett ansvar som pappa. Jag kan inte kasta in handduken. Sedan är jag en tjurig smålänning, med min morfars temperament. Om någon säger att det inte går, måste jag bevisa motsatsen.

Leif lever på sjukbidrag och är engagerad i KFA, Koalitionen för Amputerade, med 550 medlemmar runt om i landet.

Han har uppmärksammats för utställningen ”Kapad kropp”, ett samarbete med världsberömda fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin. På stora bilder visar ett 20-tal amputerade svenskar fram sina kroppar och protester.

Han är också en av de medverkande i SVT:s höstsatsning ”Mot alla odds”, som handlar om ett gäng funktionshindrade på en äventyrlig expedition i Afrika.

Leif söker medvetet uppmärksamheten, inte för personlig del, utan för ett bestämt syfte.
– Jag vill få bort dramatiken kring amputerade människor. Jag vill visa att det kan funka ändå. Det finns tiotusentals som mist en kroppsdel som skäms och gömmer sig. Vi måste våga bli sedda – och ställa krav, slår han bestämt fast.

De elva år som gått har innehållit mycket mörker. Kärleken till barnen Roger, 34 år, Jim, 32, Arvid, 13, och Algot, 10, har stått för det ljusa. Idag har Leif ytterligare en stor, livlig dos livskvalitet, i de fem barnbarnen, den äldsta är fem. En sak har smärtat mer än alla andra. – Jag saknar att kunna känna med händerna. Jag vet inte hur Algot känns. Han är tio och ett halvt nu Jag har aldrig haft honom i famnen eller bytt blöja. Det är tufft, konstaterar han.

Leifs fyra söner gav honom kraft att överleva. Här är han med Arvid, 13, och Algot, 10.

Ur allt det hemska har det också kommit något gott.
– Jag njuter mer av varje dag. Det viktiga i livet är att ha det bra här och nu och försöka förmedla den känslan till andra. Sedan vore det ju fantastiskt att träffa en kvinna och bli förälskad igen. Men det verkar vara svårt att möta någon som inte backar när det visar sig hur skadad jag är.

Han har tänkt många tankar om dagen då han blev sjuk. Kanske hade det räckt att amputera en tumme, om läkarna varit snabba… Men Leif är inte längre bitter. Det skadar bara honom själv.

Leif tystnar en kort stund och tar ett nytt grepp om kaffekoppen.
– Jag tar inget för givet. Jag planerar inte för att ha en lång semester när jag fyllt 65 och lever på vatten och bröd till dess. Jag har förändrats i grunden. Jag vågar visa mina känslor och har lättare för att öppna mig. Jag har lärt mig att gråta.
 

Leif fick med sig fotograf Elisabeth Ohlsson Wallin på idén om en utställning om amputerade svenskar.