Björn Skifs: Vid tolvslaget åker trumpeten fram!

En cool katt – och Sveriges bästa manliga artist – när svenska folket får säga sitt.

Enligt ryktet – och för all del Folkbokföringen – har han fyllt sextiotvå. Snart en senior med rätt till rabatt på buss och tåg och med tre år kvar till pension. Så långt allt väl – om inte mannen vi pratar om hette Björn Nils Olof Skifs. För drygt fyrtio år efter genombrottet som professionell musikant har denna dalmasdandy parerat åldrandet med bravur. När vi träffar honom på ett trendigt Stockholmshotell har han samma styrka i den blå blicken, lika fylligt hår och är fortfarande lika senig som de hängbjörkar han alltid fotograferades vid som ung.

– Å, jo, säger Björn och klappar sig på sin platta mage. Jag har väl fått både gubbmage och lite häng här och där. Jag lever inte speciellt sunt, inget GI och sådant. Jag vet inte… Det är bra gener och knäckebröd! Sedan tar det att stå på scen, en föreställning är som ett tvåtimmarspass. Och det märks på jeansen när man kört ett tag.

Han lutar sig tillbaka i en blommig fåtölj och berättar att hustrun Pernilla tyvärr inte kunde närvara. Äldste sonen Oliver, 21, ska lämna boet – prästgården i Haninge – och är mitt uppe i ett lägenhetsköp. Då är det inte helt fel att ta mamma regissören till hjälp, van att fixa och organisera som hon är.

– Pernilla har koll på allting! Hon är precis som Bengt Palmers som jag jobbade mycket med förr. Jag brukade komma med idéer, bluddrade på om allt möjligt och glömde dagen därpå vad jag hade sagt. Då kom Bengt med en prydlig hög med papper där han skrivit ner precis allt vi pratat om. Pernilla är likadan. Dessutom har hon en ängels tålamod.

– Om det vore så enkelt! ler han och vickar på sina blanka, vita gymnastikskor. Nej, mitt mål är att göra något som publiken aldrig sett förut. Jag är fortfarande nyfiken på hur det kommer att bli. Men jag vet att det inte blir en nostalgishow, ingen ”tack och adjö” eller jubileumsshow. Det ska bli nytt, nytt, nytt!

Klick på scen

Entusiasmen och glädjen över att uppträda är otroligt nog den samma som för över 50 år sedan då Björn köpte sin första trumpet, med benäget bistånd av största supportern, morfar Algot. Numera tar han hustrun till hjälp, men det tog några år. Trots att Pernilla har lång erfarenhet av regi och koreografi, var det först i samband med det årliga musikprojektet Speldosa i Sälen i början av 2000-talet, som paret började samarbeta . Och upptäckte att det sa ”klick” även professionellt.

– Det funkar för att vi tidigt förstod att vi måste ha en av- och påknapp. Du vet, som kollegor måste Pernilla och jag kunna diskutera och bråka om saker. Det kan till och med bli sura miner.

Jo, en och annan köksstol har flugit genom åren, för humör har han, tro det eller ej.

– Men, betonar Björn, det är bara döda ting som drabbas av min ilska. Jag kan sparka på en stubbe eller på ett träd. Men ofta får jag så ont i foten efteråt att det inte var värt det!

Lika snabbt som ilskan blossar upp, lika snabbt går den över. Och kör de fast i jobbsnack kan båda lätt släppa taget och trycka på off-knappen.

– Då säger vi: ”Ska vi ge oss med det här?” Och så blir vi Björn och Pernilla igen som pratar om vad vi ska käka till middag på kvällen. Enkelt!

Han säger att de kompletterar varandra. Björn är den spontana som tycker att ”känslan, glädjen och svänget är viktigare än att allt blir rätt”. Pernilla är perfektionist och styr upp allt från strålkastare till skosnören. Men det finns en gräns hon aldrig träder över…

–  Sången! Mitt sätt att sjunga lägger hon sig inte i. Då hade jag nog blivit fundersam. Jag menar, får jag inte sjunga som jag vill, hur ska jag då göra?  Däremot kan hon ha synpunkter på texter eller säga ”Ta i mer!”, när jag tycker att jag tar i allt vad jag kan.

Hon kan nämligen en del om sång, hustrun, tillägger Björn. En gång i tiden spelade hon faktiskt in en popplatta som dessvärre aldrig släpptes. ”Jag har bara fått lyssna på den en gång”. Dessutom, kan vi avslöja, är Pernilla dotter till sångerskan Gun Löfquist som förr sjöng i dansbandet Wijks från Nässjö.

– Visst, det är Pernillas mamma! Det händer faktiskt att vi sätter oss vid pianot när vi är där och hälsar på och då sjunger Gun ”Sunny side of the street”, ler han.

Ordkarg

Under årens lopp har Björn ofta berättat om sin kärlek till hustrun, hur han inte känner sig tillfreds om hon inte är i närheten. De som ojade sig när paret gifte sig 1988, han 39 och hon blott 21 år gammal, har fått äta upp sina tvivel många gånger om. De hör ihop. Punkt slut.

– Åldersskillnaden har aldrig varit ett problem – aldrig! Visst, hon ser på mig att åren går och ibland frågar jag henne: ”Tycker du att jag börjar bli gubbe?” (skratt) Men nej, hon är mer mogen, mer vuxen och vettigare än vad jag är i många sammanhang. Det enda som skiljer oss åt åldersmässigt är att min allmänbildning är bredare. Jag kommer ihåg namnen på gamla ministrar…

Det knackar plötsligt på hotellrummets dörr och två kvinnor från receptionen kommer in med en dukad bricka – kaffe, kakor, frukt – allt smakfullt arrangerat till en uppskattad gäst.

– Oj! Men vad trevligt. Sådant är man inte van vid, säger Björn, märkbart glad över gesten. Kvinnorna ler och smyger försiktigt ut ur rummet igen. Försynt och jordnära, det är så man blir folkkär. Ändå säger Björn att han länge var karg, hade svårt med orden och undvek starka känsloyttringar. Det var först när Pernilla kom in i hans liv som han ”mjuknade upp”.

– Hon har fostrat om mig, lärt mig att kommunicera, säger han och häller upp lite kaffe i en kopp. Där jag kommer ifrån var det aldrig någon som sa: ”Å, vad jag tycker om dig!”, eller ”Det där gjorde du bra!” Sådant visste man ändå. Det behövde inte sägas.

Så kan man leva sida vid sida under årens lopp. Med en outtalad ömsesidig förståelse för vad som gäller. Tyckte Björn – men sannerligen inte Pernilla.

– Ja, men ta det här med att man tycker om varandra. ”Det är klart att jag tycker om dig, jag gifte mig ju med dig! Jag skaffade ju barn med dig”, kunde jag säga. Det förstod hon väl utan att jag behövde upprepa det? Nu har jag fattat att vissa saker måste sägas ibland. Ändå. Och nu behöver jag inte längre anstränga mig, det kommer naturligt.

På samma sätt, tillägger han, har hans egna söner vuxit upp i ett hem med mycket kramar och fysisk kontakt, något som var sällsynt i barndomshemmet i Vansbro.

–  Man duttade inte med varandra där hemma, men jag tvivlade ju som sagt aldrig på att de älskade mig. 

Saknar stjärnglans

Återigen knack på dörren. Denna gång promotionansvarig som vill veta hur lång tid det är kvar till fotografering. Det har onekligen hänt en del sedan karriärens början då Björn tvingades värma upp sin hammondorgel med hårtork inför spelning. Med dryga 40 års slit på topp kan kungen av svensk underhållning med all rätt kräva lite ”royal treatment”.

Han ler hemlighetsfullt och berättar att nya showen ska innehålla överraskande tolkningar av låtar han aldrig tidigare gjort på scen. Som Melodifestivalklassikern ”Det blir alltid värre framåt natten”. Numera en hit på Youtube, inte minst för Björns felsjungning.

– Jag garvar fortfarande åt det själv men jag vill inte skoja bort låten. Jag vill göra något vettigt av den. Men jag vet inte riktigt hur…

Än har han tid att tänka. Men innan premiären ska Björn fira ordentlig jul och nyår med Pernilla och pojkarna. Årets sista dag firas med god mat, rejält med fyrverkerier – och som traditionen i prästgården kräver, åker den gamla trumpeten fram vid tolvslaget.

– Äsch, jag blåser någon gammal signal jag lärde mig som ung. Men numera orkar jag aldrig hålla tonen hela vägen ut, det blir mer som p-u-h, p-u-h, p-u-h…

Oavsett lungkapacitet, man kan undra vad morfar Algot hade sagt om han fått se ”lille Björn” stå på Cirkus scen idag. Hyllad. Beundrad. Älskad.

– Vet du, morfar dog år 1980, men såg mig aldrig uppträda, säger han allvarligt. Han var aldrig ute i folkparkerna eller gick på krogshower. Herre Gud, för honom var det helt obegripligt att jag kunde ringa honom hem från Amerika!…

Men han hade nog blivit stolt om han sett mig. Och jag tror nog att föräldrarna var det också. Till slut.