Demensen var en hjärntumör – Det blev min räddning!

– Utan Ingvar hade jag inte klarat mig, säger Anna och kramar om sin man. Nu när den stora hjärntumören är bortopererad, har de fått en ny framtid.

Anna Åkesson sjönk allt djupare in i demenssjukdomen. Hennes båda döttrar kunde förtvivlade se hur deras älskade mamma förlorade kontrollen över vardagen.

Snart skulle hon kanske inte längre klara av att bo kvar hemma. Men Anna var inte demenssjuk. I tio år hade en tumör, smygande och obevekligt, växt i hennes hjärna.

Nu var den stor som en kiwifrukt. Men ingen misstänkte att det rörde sig om något annat än demens, varken Anna själv, hennes familj eller sjukvården. Det var inte förrän två “räddande änglar” dök upp i Annas liv som vändningen kom!

– Det var ett mirakel, säger Anna, så här efteråt.
Anna Åkesson och hennes man Ingvar bor i det idylliska lilla samhället Hofterup, strax norr om Malmö.

Huset, som Ingvar en gång byggde som en sommarstuga, ligger på en stor vacker skogstomt och här har paret efter ombyggnad, bott sedan 1976. Här är också de två utflugna döttrarna – Annika, som är undersköterska och Ingrid, som är kemisk ingenjör – uppvuxna.

Anna och Ingvar är båda 78 år och har arbetat tillsammans i pälsbranschen under en stor del av yrkeslivet. 

– Ja, Ingvar är körsnär. Han skar till skinnen och jag sydde, berättar Anna, som fortsatt att vara aktiv som pensionär.

Bridge, stavgång, turdans och porslinsmålning är bara några av alla hennes intressen. Intressen som hon för bara för ett par år sedan aldrig trodde att hon skulle kunna ägna sig åt igen…

Stora minnesluckor
Denna vackra sommardag strilar solljuset mjukt ner över den lilla uteplatsen, där Anna dukar med romantiskt, blommiga kaffekoppar och sätter fram fat med härliga kakor på bordet.

Det är äppelknyten, kanelbullar och rulltårta. Rulltårtan har Anna bakat efter sin mammas gamla recept. Resten är makens mästerverk.

– Ingvar gjorde 90 bullar i lördags. Han gillar att baka och det var han som skötte all markservice när jag var sjuk. Och jag har alltid fått kaffe på sängen på morgonen, säger Anna och slår sig ner i soffan mellan de två kvinnor som blev hennes väg tillbaka till livet.

Mona Sundin är biståndshandläggare i kommunen och Christina Tobiaeson Ek är Silviasyster och specialutbildad i demensvård. Nu har de har kommit för att hjälpa Anna att fylla i minneluckorna från hennes långa och besvärliga sjukdomstid.

Och för att berätta om hur de två ganska omgående började fatta misstankar om att det kanske trots allt inte rörde sig om en vanlig demenssjukdom.  

– Jag tappade minnet och jag förlorade också hela orken och lusten att göra saker. Helst ville jag gå runt här hemma i morgonrock hela dagen eller bara ligga i sängen.

Jag har en väninna som jag spelar bridge med och hon hade redan tidigt märkt att något hände med mig. Även Annas familj började bli riktigt orolig.

– Min ena dotter började kalla mig morsan istället för mamma, som hon brukar. Hon kände inte igen mig, så förändrad hade jag blivit.

Blev inkontinent
Anna gick till vårdcentralen och där höll man med henne om att hon nog led av demens.

Anna själv var övertygad om att det rörde sig om Alzheimer. Hon har haft goda vänner som drabbats av sjukdomen, och nu tyckte hon att hon kände igen tecknen. Det blev bara värre och värre.

– Jag har ett litet minne kvar av att jag åt mycket kakor och sötsaker under den här tiden. Nu när jag är frisk igen har jag gått ner 28 kilo!

En morgon vaknade Anna av att hon kissat i sängen. Snart var hon dubbelinkontinent och hon minns att hon skämdes väldigt för det.

Hemtjänsten kom och hjälpte henne två gånger om dagen. De bistod med påklädningen men det var stora problem med att få Anna att duscha och tvätta håret. Hon ville helt enkelt inte.

Hon slutade måla porslin, det som alltid varit så roligt. Men hon kom trots allt ut några gånger i veckan när färdtjänsten hämtade henne till dagverksamheten, där det bjöds på kaffe och högläsning ur tidningen. Hemma fick Ingvar ta över allt mer av städning och matlagning.

Livet var så förändrat. Borta var den aktiva, humoristiska Anna som alltid hade något roligt på gång. Anna med det varma, rara leendet, som hon alltid varit så generös med. Nu var hon bara trött, håglös och överviktig och kom inte ihåg någonting, inte ens sin och makens gemensamma 75-års fest…

Fel diagnos
I mars 2006 kom så äntligen vändningen. Hon fick besök av Christina och Mona, som skulle undersöka vilka behov av hjälp i hemmet Anna hade. Men det var något konstigt, något som inte stämde.

– Vi satt i bilen utanför huset och pratade efteråt och jag sa till Mona, att det där påminner om frontallobsdemens, men det är något annat. Kanske en depression, infektion eller en bristsjukdom, berättar Christina.

Frontallobsdemens är en sjukdom som kommer smygande, men inte så ofta drabbar patienter över 70 år.

Medan vi sitter i solskenet och pratar, kommer Ingvar in genom grinden med sin cykel. Han är en lång, vältränad man, som tillbringar tre tuffa förmiddagar i veckan på gymmet.

Anna har redan avslöjat att han firade sina 75 år med att cykla från Umeå hem till Skåne! Och så håller han sig i ännu bättre form genom att klippa gräset och ta bort mossan på den stora tomten.

Nu när Ingvar ser tillbaka på den hemska tiden då Anna var så sjuk, minns han mest ensamhet och den ständiga kampen för att hålla allt flytande.
– Ja, det var bara att kämpa på.

Jag städade och lagade mat och var tvungen att acceptera Anna blivit dement. Symptomen kom ju smygande och det var inte lätt att misstänka att det handlade om något annat än demens.

Ingvar sökte också hjälp för sin hustru på vårdcentralen.
– Den hjälp jag fick, var fyra plastade lakan…

Hittade tumör
Mona och Christian agerade snabbt på sina misstankar. De såg till att Anna kom till Minnesmottagningen på Citykliniken i Lund. Sedan blev hon ganska snabbt röntgad på Universitetssjukhuset.

– Och då fick jag veta att jag inte alls var dement utan hade en långsamväxande tumör, stor som en kiwi, innanför pannbenet. Doktorn trodde att jag haft den i säkert tio år.

– Jag frågade läkaren vad som hade hänt om man inte upptäckt tumören. Han sa att den kunde ha utlöst epilepsi och då hade det varit riktigt illa.

Anna kom ut från doktorns mottagning, inte så lite chockad men lättad. Nu väntade operationen och den 1 augusti 2006 var det så dags.

– Jag har aldrig varit rädd av mig och jag var övertygad om att det skulle gå bra. Fast fortfarande visste jag ju inte vilken typ av tumör det handlade om.

Kanske skulle jag behöva behandling efter ingreppet.

Därför blev det ett riktigt glädjebesked när neurokirurgen kom in till Anna i sjuksängen efter operationen och berättade att tumören var godartad.

– Jag behövde varken strålning eller cellgifter. Doktorn verkade vara lika glad som jag!

Och vilken enorm lättnad Anna upplevde när dubbelinkontinensen hon skämts så för, bara försvann ett par dagar efter operationen. Nu kände hon plötsligt när hon behövde gå på toaletten, precis som förr.

– Ja, tänk, säger Christina leende, tänk vad snabbt det gick för dig att komma tillbaka.

Efter en tids rehabilitering fick Anna flytta hem igen i september. Med ett långt ärr i hårfästet, som för alltid kommer att påminna henne om den svåra tiden, men också om den lyckade operationen som gav henne en framtid.

Lite yrsel har hon kvar och lite svårt för att komma ihåg namn och det tog ett tag att träna minnet och att finna sig tillrätta i hemmiljön igen.

– Jag hade helt glömt hur man sätter på TV:n och datorn. Det fick jag lära mig på nytt. Och när jag öppnade garderoben kände jag inte igen mina egna kläder, berättar Anna och skakar på huvudet.

Aktiv igen
Några av de första som kom och hälsade på var förstås Mona och Christina, som fick sitta i finrummet och mumsa på rulltårta.

– Och du gick och hämtade trygghetslarmet och gav det till oss. För du tyckte inte att du behövde det mer, säger Mona.

Dottern har slutat säga “morsan” för länge sedan. Hon har fått tillbaka sin vanliga mamma, den glada och omtänksamma.

Annars fylls tiden med bridge, stavgång och uppdraget som sekreterare i Hofterups kyrkliga syförening, där man pratar mer än stickar och syr, om vi ska tro Anna.

– Efter operationen vann jag pris i bridge, jag som inte trott mig kunna spela igen, och på senaste pensionärsdansen fick jag inte sitta en enda gång, säger Anna med ett varmt och lyckligt leende.

När Anna kom hem efter rehabiliteringen bakade hon sina smått berömda rulltårtor, som hon sedan körde runt med till alla som stöttat henne när hon var sjuk. Hon vet att det var tack vare dem som hon kunnat komma igång så snabbt som hon gjort.

– Och utan min Ingvar vet jag inte hur det skulle gått. Mina goda vänner har också peppat mig så att jag har fått självförtroendet tillbaka.

– Kanske någon skulle ha blivit bitter efter det jag fått gå igenom. Det handlar ju om flera “förlorade år”. Men inte jag, jag är inte sån.

– För en tid sedan hade Hemmets Journal ett reportage om en kvinna i Småland som också drabbats av en hjärntumör.

Anna läste artikeln med stort intresse och ringde oss på redaktionen och ville berätta sin egen historia.

Nu har hon gjort det och hoppas med det att kanske någon som råkar ut för samma sak som hon, fattar misstankar i tid och söker hjälp. För det är ju inte alla som har “räddande änglar” som kommer på hembesök…