Visst kan det också finnas lycka och förnöjsamhet mitt i det arbetsamma och tunga arbetet med att vårda en anhörig. Bibbis brev andas tacksamhet över den tid hon och hennes man ändå har med varandra.“Jag skulle vilja belysa anhörigvården ur en något annorlunda synvinkel än den vanliga, som framhäver den drabbade anhöriges stora beroende och den vårdande anhöriges tunga roll och bundenhet vid hemmet.
Min idag 85-årige man drabbades av stroke för fyra år sedan, strax efter att vi hade firat vårt guldbröllop i kretsen av alla barn med äkta hälfter, barnbarn, syskon och deras makar.
Efter stroken blev vårt liv helt annorlunda. Min man blev beroende av mig inte bara för hjälp med insulinsprutor, blodprover och medicinering såsom tidigare, utan även för hjälp med allt som hör den dagliga livsföringen till.
Långa utlandsresor är inte längre möjliga och allt som vi tidigare förgyllde vardagen med är ett minne blott, men vi har fått andra tidsfördriv och värderingar istället. Vi bor i ett vackert hem, där vi kan ta emot dem som vill hälsa på oss, och vi har hur mycket tid som helst att ägna åt varandra.
Jag är själv över åttio år men fortfarande frisk och ser inte bundenheten till min man som någon börda utan tycker tvärtom att jag nu har fått en livsuppgift, som vi båda har glädje av. Varje gång min man säger att han är så glad för den möjlighet han har att få vårdas hemma får jag en ny kick och har för längesen upptäckt sanningen i psalmens ord, “som din dag så skall din kraft ock vara”.
Vi har så trevligt ihop när vi sitter och tittar på gamla videofilmer och upplever flydda tider än en gång. Vi brukar också berätta barndomsminnen för varandra och eftersom min man är uppvuxen i en förmögen utländsk grosshandlarfamilj och jag i en barnrik svensk akademikerfamilj, som ofta fick vända på slantarna, så får vi nu insyn i varandras helt olika världar och bakgrunder. Sådant hade vi aldrig tid att sätta oss ner och prata om förr under de aktiva åren.
Eftersom min man inte kan tänka sig att bli vårdad av någon annan än mig så länge detta låter sig göra, och jag inte kan tänka mig att överlåta vården på någon annan, så hoppas vi att ännu några år kunna få njuta av livet tillsammans så som vi gör nu. Mina egna småkrämpor blir helt försumbara vid jämförelse och jag känner en stor tacksamhet över allt vad jag fortfarande kan och har och får.
Bundenheten till hemmet och till min man finns där liksom de tyngre sysslorna, men detta uppvägs i rikt mått av den tillfredsställelse jag själv känner och blir aldrig betungande eller övermäktigt. Vi har båda vårt aktiva liv bakom oss men är inte så bekymrade över det, så länge vi har varandra att leva för.”
Bibbi, nöjd och glad anhörigvårdare
Jag vill inte svika – men hur ska jag orka?
Min mans vardag förändrades när synförmågan avtog. Efter flera laserbehandlingar meddelade läkarna till slut att man inte kunde göra mer.
Så, för år sedan, fick han en stroke. Hans humör blev totalt förändrat. Från att ha varit en humoristisk, positiv person blev han nu irriterad, ibland aggressiv och kan inte prata om någonting annat än sin sjukdom.
Flera gånger det senaste året har han varit på sjukhuset för hjärtsvikt. Ett par gånger har han fallit och skadat ryggen och så har han diabetes. Han har varit ett par omgångar på avlastningshem.
Vårdplaneringen i förra veckan gav till resultat att han skulle få tillfälligt boende under 14 dagar. Men sedan ska han komma hem.
Den vetskapen gör att jag mår dåligt. Varje dag har jag en klump i halsen, jag är yr och darrig i benen. Måste ta lugnande tabletter för att hålla mig igång. Och samtidigt känns det som ett fruktansvärt svek att lämna honom på ett hem…”
Ninnan
Jag vill aldrig vårdas av en anhörig!
Om jag hade en man skulle jag definitivt inte vilja att han tog hand om mig. Har sett många exempel där män har tagit hand om sina fruar och det har ofta lett till problem på grund av brist på ork och även okunskap.”
Anonym
Jag bävar så för att mista min älskade Ruth!
I 40 år reste vi varje år på semester, har snart varit över hela världen. När Ruth var 60 år började hennes sjukdom, Parkinson. Från början var den lindrig, men med åren blev det värre, hon trillade ofta omkull. Jag sökte och fick hjälp morgon och kväll och när sjukdomen förvärrades blev jag anställd som anhörigvårdare med lön från kommunen.
I fyra år skötte jag Ruth här hemma och det kändes mycket svårt när den dagen kom när det inte gick längre. Hon hade då flera gånger skadat sig allvarligt när hon ramlat omkull och dessutom bland annat drabbats av hjärtsvikt.
När hon efter nästan två månader skulle skrivas ut från sjukhuset tvingades jag inse att jag inte kunde klara att ta hand om henne hemma eftersom jag är 83 år och själv inte helt frisk.
Nu bor Ruth på äldreomsorgen på sjukhuset. Men jag besöker henne varje dag och hjälper till med att mata henne eftersom hon inte kan hålla i kniv och gaffel. Benen bär henne inte längre och hon sitter i rullstol.
När jag kommer, då gråter Ruth av glädje, men när jag går efter fem timmar, då gråter hon av sorg.
Det är ett bittert öde att inte få leva tillsammans under de sista åren av våra liv!”
Birger
