2009 års almanackskonstnär Inge Eriksson från Jönköping hämtar de flesta av sina motiv från sin tonårstid i småländska Vetlanda.
Vi träffar 64-årige Inge Eriksson i Jönköping, en stad där han är född och uppvuxen. Men under tre år i tonåren bodde han hos släktingar (fyra av mammans bröder) i Vetlanda, och det är tiden där som Inge mer än gärna minns och återskapar i sina målningar.
– Släkten hade byggfirma och sågverk, berättar han. Men runt om bodde bönder och det hände att jag fick hjälpa till på gårdarna. Det var också bonde jag själv drömde om att bli.
Just tiden runt 60-talet upplever Inge som något av Sveriges storhetstid och ibland tycker han det är synd vi inte fått behålla dåtidens anda.
– Du vet, kriget var över, det hade blivit fart på svensk industri, vi började få det bra materiellt och det fanns glädje, visioner och framtidshopp.
På den här tiden hade folk mer tid för varandra.
– Man umgicks så mycket intensivare innan det här med TV och dator lade beslag på folks uppmärksamhet.
Ett annat fenomen från förr som får Inges hjärta att klappa extra är bilarna.
– Så många fina kärror det fanns, inte minst amerikanare. Min favoritbil var en Ford Crown Victoria, det var en tjusig modell det!
Olyckan ändrade allt
Inge stortrivdes som sagt i Vetlandatrakten. Men så hände något som förändrade mycket.
– Jag blev svårt skadad i en trafikolycka. Jag åkte med en kompis som körde alldeles för fort. Han tappade kontrollen över sin bil och körde rätt ut i skogen. Vi skadades svårt båda två. Alla mina inälvor, som levern, spräcktes. Läkarna trodde inte jag skulle överleva så mina föräldrar tog ett sista farväl. Men jag klarade mig trots allt, fast det tog lång tid innan jag kunde lämna sjukhuset.
Efter det flyttade Inge tillbaka till Jönköping.
– Jag började jobba som kringresande montör. Jag installerade ventilationer och var med och byggde maskinhallar. Sedan blev det vanliga byggen.
Inge for från stad till stad. Jobbade till exempel i Stockholm och i Borås.
– Det var för mig ett påfrestande liv, för jag drack alltmer, det blir så när man inte har någon riktigt fast punkt.
– En del klarar av det här med sprit, men jag gjorde inte det. Jag blev störig och gnällig.
Det blev inte bättre när Inge blev nekad lämplighetsintyg för körkort.
– Då blev jag än mer bitter. Bilar var ju min stora passion, men jag fick inte köra någon.
Det tog tid, men till slut förstod Inge att han måste skippa det här med alkohol om han ville ha ett drägligt liv.
– Nu är det nog 25 år sedan jag la av med spriten. Men det gällde ha något annat att syssla med på kvällar och helger. Det var då jag började cykla. Jag kunde trampa mil efter mil och i och för sig var det väl nyttigt.
Indirekt var det också sysselsättningsbehovet som gjorde att Inge började måla.
– Jag har alltid varit intresserad av konst och hur det nu var så började jag måla lite på skoj. Så blev det mer och mer, ja och sedan har det blivit ett behov att sitta framför staffliet, inte minst sedan jag blev sjukpensionär.
 Februari |
 Mars |
 Juni |
 Oktober |
 Juli |
Alla prenumeranter får den fina kalendern på posten!
|
Skissar aldrig
Inge är en autodidakt (självlärd) konstnär.
– Men jag har studerat andras konst och på så sätt lärt mer om olika tekniker. Min stora målaridol är polack och heter Mieczyslaw Wisniewski. Han är helt fantastisk!
Inge själv målar naivistiskt, i berättande stil, rakt på sak och helt bekymmerslöst. Hans klara, rena färger förstärker känslan av trevnad och alla hans bilder handlar om det där 60-talet som han älskade.
– Ja, jag blundar, tänker tillbaka på hur det var och så har jag ett nytt motiv. Tänker tillbaka på älgjakten, på bonna-auktionerna eller hur det var vid korvkiosken på lördagskvällen. Så blir det en målning!
Inge skissar aldrig någonsin – bara målar direkt på duken med pensel. Alla färger förvarar han i avlagda snusdosor.
– Det är faktiskt praktiskt, då slipper man kladda på palett.
Hans bilder har bland annat varit med i Bingo-Lotto och i våras var han representerad vid konstrundan på Österlen.
Inge bor verkligt unikt. I ett grönskande paradis, mitt emellan E4:an – motorvägen från Jönköping mot Malmö – och ett stort bostadsområde, Råslätt, fyllt av höghus och människor. Där, mitt emellan, har Inge sitt lilla hus och på tomten trippar hans husdjur; åtta hönor och en pensionerad tupp. Så Inge är självförsörjande på ägg!
– Jag är född här precis i närheten och fortfarande bor min mamma Alice, som är 88 år, kvar på Råslätt. Förr hade hon egen lägenhet, men nu har hon flyttat till ett äldreboende. Men jag besöker henne varje dag och är det fint väder tar jag med henne ut på promenad.
Inge Erikssons mor heter Alice, är 88 år och hon får besök av sin son varje dag då de bara bor ett stenkast ifrån varandra.
Annars har han ingen familj, men ett par riktigt goda vänner.
– Vi är några gubbar som brukar träffas regelbundet. Som pensionär har man tid över att tänka på än det ena, än det andra. Då är det skönt att ha någon att prata med. Men vet du, det är inte bara jag som gillar just 60-talet. Mina kompisar gör det också!
Det finns nog flera och tack vare Inge, kan vi njuta av bilder från “den gamla goda tiden”!
