Cyndee Peters: Jag har blivit det bästa jag någonsin kan bli!

Förra året firade folkkära Cyndee Peters, 61, 35 år som artist.
– Jag är mest överraskad. Med min blyghet trodde jag aldrig att jag skulle bli sångerska.

New Yorks universitet i mitten av 1960–talet. En lärare i franska tittar uppgivet på sin unga elev som står framför henne. Hon drar en djup suck och säger sedan: ”Cynthia, du är söt och du jobbar bra men du kommer aldrig någonsin att lära dig ett främmande språk!”

Man kan inte annat än undra vad den missmodiga läraren sagt om hon idag – över fyrtio år senare – ställts öga mot öga mot sin numera 61-åriga elev när hon med ett stort och hjärtligt skratt berättar historien. På nästintill perfekt klingande svenska.

– Tänk om jag hade trott på hennes ord? Hur hade jag då kunnat leva det liv jag har levat, säger Cynthia eller Cyndee Peters som vi snarare känner henne som. Hon rör försiktigt med en sked i ett stort glas örtte, blickar ut över kaféet och skakar sedan lätt på huvudet.

– Det är som med vissa körsångare, tänk om de hade trott på alla som sagt att de inte kan sjunga? Jag skulle aldrig anmärka på någon som sjunger falskt. Tondöva lyser ofta som mest när de sjunger och livsglädje är viktigare än musiken!

Livsglädje. Ett värdeladdat ord som hon uttalar med eftertryck. För så har hon levt sitt liv. För Cyndee har glädjen och lusten alltid varit vägledande såväl privat som i yrket. Förra året firade hon 35 år som artist och kunde se tillbaka på en karriär som spänt över alla grenar – programledare i TV, Melodifestivalen, etta på Svensktoppen, körledare, skivartist, gospelsångerska, författare och föredragshållare. Allt gjort med samma intensitet och av egen vilja. För har hjärtat inte funnits där, nej, då är det inte Cyndee Peters. Hur mycket pengar som än legat i potten.

Mötte kärleken
– Jag fick mycket bekräftelse som barn, både hemma, i skolan och i kyrkan. Min mamma sa ofta till mig: ”Jag förväntar mig mycket av dig, Cynthia”. Hon trodde på mig och det gav mig en trygghet att vila i. Jag behöver inte vara trendig eller ”inne”, jag vet vad jag kan.

Cyndee med sin älskade mamma Corinne.
– Mamma brukade säga: ”Jag förväntar mig stora saker av dig!” Jag fick bekräftelse som gjorde att jag blev trygg i mig själv.

Men trots att hon försörjt sig som artist i över tre decennier är det först nu som Cyndee känner att hon har rätt att kalla sig artist. Hon berättar om hur hon till och med slagit upp ordet i en ordbok för att vara riktigt säker på vad det egentligen innebär.

–  En artist är någon som gör något exceptionellt väl. Man föds med en viss talang men artist blir man först när man blivit så bra som man kan bli. Nu först har jag lärt mig att sjunga! Jag sjunger mindre medvetet idag, precis som jag alltid har velat. Jag har uppnått artisteri.

Hon stannar upp i tanken och berättar hur märkligt det är. Som liten flicka i Granite Falls i North Carolina hade Cyndee inte en tanke på att bli sångerska. Som äldst av fyra systrar var hon van att ta ansvar och hjälpa andra. Hon hann till och med skaffa sig en examen i sociologi innan livet tog en ny vändning. Via en semesterresa i Europa kom Cyndee som bekant till Sverige, mötte sitt livs stora kärlek, journalisten Lasse Strandell, gifte sig och fick in en fot i artistbranschen. Ödet eller Guds hand? Cyndee ler och slår ut med sina vackra, smala fingrar vars naglar blänker klarröda.

– Jag tror inte på slumpen. Många tror att man kan kontrollera ödet genom sin Cyndee, cirka 19 år, med sin familj i Granite Falls. Hon vet ännu inte att hon skall bli Sveriges mest kända gospelsångerska, utan utbildar sig inom sociologi.

egen vilja – det går inte! Jag har en stark gudstro och tror på att man måste försöka släppa kontrollen och leva i nuet, även om det är det svåraste som finns. Om man inte förstår att ens tid är räknad då slösar man bara med tiden.

Hur tron på Gud manifestar sig eller hur den påverkar Cyndees liv privat är inget hon vill gå in närmare på. Som gospelsångerska får hon ofta frågan men svaret är alltid detsamma.

– Min tro är en sak emellan Gud och mig, säger hon och slår ihop händerna. Den är en del av mig men den definierar mig inte. Jag är en artist som är kristen, inte en kristen artist. Man lever sin tro, den är inget man behöver prata om eller övertyga andra om. Är du en god människa kommer tron fram i dina gärningar.

Lång tid av sorg
Tvivelsutan har hennes starka gudstro överlevt både stark sorg och förtvivlan. År 1985 kommer Cyndee för alltid förknippa med tiden då hennes liv förändrades i grunden. Under loppet av några veckor miste hon både maken Lasse och sin älskade mamma Corinne. Den livsglädje som följt henne genom livet rann ur hennes kropp som blod ur ett öppet sår. Det kom till och med dagar då Cyndee kände att hon inte längre ville leva.

–  Om någon hade sagt till mig då att jag skulle sitta här med dig idag, då hade jag inte trott det. Jag ville inte leva längre. 1985 var det värsta året i mitt liv och det tog mig nära åtta år att komma ur den livskris som följde med sorgen. Först kunde jag bara existera, andas in och andas ut, sedan kom själen i fatt en liten bit i taget. Men ingen kris går över av sig själv, säger hon tyst.

De svåra åren har Cyndee beskrivit i boken – ”Timme för timme, dag för dag”. Där beskriver hon kampen för att återigen känna tillit till livet och hur man själv kan välja om man vill vara ett offer eller om man vill vända det negativa till positivt.

– Jag brukar tänka på Nalle Puh, han är så underbar. Det finns en ordning i tillvaron som han inte förstår. Men han har tillit till att allt ändå kommer att hamna på rätt plats. Idag har jag inget behov av att planera för lång framåt för man vet inte vad som kan hända. Tänk själv, finns det någon tid i ditt liv då en kris kommer lägligt? Nej, en kris kommer alltid olägligt.

Cyndee berättar hur hon ofta uppmuntrar sina många gudbarn att inte vara rädda för att förverkliga sina drömmar, att våga ställa sig över jantelagen. Själv glömmer hon aldrig maken Lasses ord som hon burit med sig under perioder av tvivel och oro.

– Han sa en gång: ”Du gör saker jag aldrig skulle våga göra.” och ”Jag tror inte alltid på dina galna idéer men jag tror på min hustru.” Det är de finaste komplimangerna jag någonsin har fått…

Genom att Cyndee Peters blev kär blev Sverige en fantastisk begåvning rikare. De som varit på en av hennes konserter kan skriva under på att de kännetecknas av värme och glädje.

Vid utdelningen av Nobels fredspris i Stockholm 1993 träffar Cyndee Peters Nelson Mandela. Han är bara en av många celebriteter som hon träffat och uppträtt för.

Lärt sig be om hjälp
Hon sträcker lätt på ryggen och berättar om sin ischias som kommit och gått under åren. ”Men det är inget att tala om, det finns många som har det värre.” Viljan att alltid klara sig själv sitter fortfarande djupt, berättar Cyndee, men idag kan hon be om hjälp när det blir för mycket.

– Jag är ju uppfostrad att alltid klara mig själv. Men genom min kris lärde jag mig att det är okej att be andra om hjälp. Mina vänner ställer alltid upp på mig. De påminner mig om min dödlighet, skrattar hon.

Livskrisen lärde henne även att kliva ur sin ”storasyster-roll”, att det inte är Cyndee Peters ansvar att uppfostra människor att göra det rätta. Till bästa vännen Jean har hon skrivit en låt vars sångtext – i svensk översättning – lyder: ”Har du någonsin haft en vän som älskar dig trots att hon känner dig?”.

– Att försöka ändra på andra människor är som att dunka huvudet i väggen, det går inte! Och ju snabbare man inser det desto bättre. Den enda människa du i bästa fall kan förändra är den du ser i spegeln. Älska dina vänner som de är, deras fina sidor väger ändå tyngre än de jobbiga, eller hur?

Hon berättar om när hon tidigare under dagen steg ur en taxi och plötsligt hörde en kvinna ropa: ”När kommer du till Högalidskyrkan och sjunger, Cyndee? Vi har väntat på dig.” Var helst sångerskan befinner sig kommer människor fram för att tacka eller bara prata. Folkkär i ordets sanna bemärkelse. För Cyndee ler tillbaka och svarar vänligt – uppskattning ska man aldrig ta för given.

– Det är en ära att bli kallad folkkär. Det är en titel som endast folket kan ge dig, det är inget som du kan kalla dig själv, säger hon och håller upp ett pekfinger. Det är ett förtroendekapital som jag är mycket tacksam för.

Ny kärlek?
Samtidigt har 35 år i branschen lärt henne att dra en knivskarp linje mellan personlig och privat. Glöm att Cyndee Peters bjuder in till hemma-hos-reportage eller svarar på den eviga frågan: ”Har du träffat någon ny kärlek ännu?

–  Det är omtänksamt att folk undrar men det angår ingen om jag har en ny man eller inte! Många tror att en kvinna inte kan vara lycklig om hon inte har en karl. Men jag behöver inte skylta med någon ny person. Det är inte bra att blotta sig – tänk att stå i kassan i mataffären och läsa om sig själv på löpsedlarna! Nej, usch…

Mer får vi inte veta. Men någon som utstrålar så mycket livsglädje måste väl ändå anses lycklig, man eller inte? Nej, säger hon snabbt. Lycka är ett för stort ord. Tillfredsställd är bättre. Att leva i ett konstant lyckorus är omöjligt, det måste finnas en balans mellan toppar och dalar.

– Och mina dalar är inte lika djupa idag. Jag tar inte mig själv på så stort allvar längre.

Om drygt tre år blir tjejen från Granite Falls i North Carolina, folkpensionär. Livet har lärt henne att nuet är det enda vi har, så varför planera för framtiden? Man kan önska och vilja, och får Cyndee som hon vill, kommer hon inom kort att flytta tillbaka till New York. För gott. Där finns bästa vännen Jean och alla möjligheter i världen att ha roligt.

–  Jag älskar New York! Men det betyder inte att jag aldrig kommer att återvända till Sverige. Jag är ju inte utvisad!, skrattar hon. Jag räknar både Stockholm och New York till mina hem och det går lätt att resa däremellan.

Vi lämnar det lilla stimmiga Söderkaféet och går ut i solen för att ta lite bilder i en närliggande park. På vägen ut kommer vi att tala om hur lätt det är att ångra det man inte gjorde av rädsla eller tvivel. Cyndee stannar till och sänker rösten en aning.

–  Det enda jag ångrar är att jag inte kysste de killar jag ville kyssa och att jag inte stod upp mot de personer som ville mig illa. Men när det är dags för mig att dra mitt sista andetag kan jag nog ändå säga: ”Well done, bra gjort, Cyndee. Du gjorde så gott du kunde.”