När torpeden siktade på mig trodde jag att allt var slut…

När Lollo öppnade dörren stod där en man som utan att säga någonting riktade en pistol mot henne. Han stirrade på Lollo med en otäck blick, sedan tog han ett steg bakåt och stängde dörren.
(Personerna på bilden har inget samband med texten.)

Lollo, 59 år, och hennes nye make Per, 69, bor sedan några år i ett samhälle någonstans i Sverige. Båda har skyddad identitet. De har under flera år tvingats flytta runt för att komma undan Lollos exmakes förföljelser.

Exmaken heter Stefan och honom träffade Lollo en kort tid efter att hon tagit sig ur ett mångårigt förhållande med en man som var alkoholist. När han blev full blev han aggressiv och slog Lollo. Som så många andra kvinnor i den situationen ville hon hålla ihop familjen, inte minst för barnens skull, Men en dag hade Lollo fått nog.

– Jag tog min kappa och väska och gick. Allt annat lämnade jag. Barnen var vuxna och klarade sig bra, det visste jag.

I det läget träffade hon Stefan. Hon var bräcklig och törstade efter en man att lita på. Han var trevlig och uppvaktade Lollo på ett sätt hon inte var van vid. Han verkade stabil och trygg.

– Egentligen visste jag ingenting om honom och jag vet inte vad jag föll för. Kanske var det för att han hade ett sådant vackert leende.

– Stefan ville att vi skulle gifta oss men jag ville inte. Jag kände inte för att binda mig, men till slut föll jag till föga. Inte kunde jag ana att jag genom vigseln klev rakt in i helvetet.

– Han blev totalt förändrad. Jag blev slagen dagligen. Var potatisen inte tillräckligt varm fick jag stryk och var den för varm fick jag en omgång för det. Jag skulle passa upp honom och vara hans kuttersmycke.

Lollo berättar om en mardrömslik tillvaro med perioder av daglig misshandel. Vid flera tillfällen blev hon inlåst i flera timmar, ibland i dagar, i sovrummet eller på toaletten.

Blev vansinnig
– Så släppte han ut mig. Nu skulle allt bli bra, sa han, och jag trodde honom varje gång. Idag fattar jag inte hur jag kunde vara så blind. Allt blev bättre en tid, men så plötsligt hände något och han blev vansinnig igen. För att dölja alla blåmärken hade jag alltid polotröja med långa ärmar på jobbet eller när jag var ute bland folk.

Om Lollo försökte berätta hur hon hade det så märkte hon att ingen ville tro på henne. Stefan verkar ju vara så snäll. Han skulle väl inte kunna göra ens en fluga förnär, tyckte man i omgivningen.

Vid ett tillfälle slog Stefan hennes högra arm i en dörrkarm så att två fingrar bröts och knogarna trycktes sönder. Lollo har aldrig kunnat använda den handen normalt sedan dess. Efter den händelsen hade hon fått nog.

– Jag låg i sängen med en kniv under huvudkudden. Rör han mig igen dödar jag honom, tänkte jag. Samtidigt bestämde jag mig för att fly. Jag slog ut ett fönster och hoppade ut och kunde komma till stadens lasarett. Då var min arm svart. ”Vad har du gjort?” undrade doktorn. Jag sa att jag själv hade skadat mig, att jag först trodde att det skulle gå över. Läkaren tittade misstänksamt på mig. Jag såg att han inte trodde på mig, men han kunde inget göra.

– Efter någon timme kom Stefan med taxi till sjukhuset med den största bukett rosor jag någonsin sett. Han var väldigt ängslig över om jag berättat något. Han sa att han aldrig skulle slå mig igen och lovade bot och bättring. Jag trodde på honom igen. Det var faktiskt lugnt i flera månader sedan brakade helvetet lös igen. Jag blev halvt ihjälslagen.

– Då bestämde jag mig. Jag sa till Stefan att jag skulle mig av och att jag skulle lämna in skilsmässopappren. ”Nu orkar jag inte mer och du ska inte få veta var jag bor” sa jag. Så tog jag vad jag kunde bära med mig och for.

Bad på sina bara knän
Lollo hade hyrt en lägenhet i en by där hon hade hyrt sommarnöje flera år tidigare. Lollo var överlycklig. Hon kände till området väl och en del människor som bodde där. En av dem var Per som bodde i ett hus i utkanten av byn med sin 92-åriga mor Signe.

– Men Stefan lyckades ta reda på var jag befann mig. Efter två dagar stod han utanför min dörr. Han bad på sina bara knän att jag skulle släppa in honom. Han var sjuk och klen. Det kändes som han skulle dö, menade han. Jag förbarmade mig över honom och en kort tid senare bodde vi tillsammans igen.

Månaderna gick. Ibland var det lugnt men så kom en period då Lollo blev slagen och sparkad nästan varje dag. Hon visste inte hur hon skulle komma ur det.

Lollo försökte håll masken utåt. Hon pratade och hade roligt med folk hon mötte i byn, bland annat Per. Kanske var hon lite forcerad för en dag frågade han ”Hur har du det egentligen?” Per förstod att något var fel.

– Jag visste inte att Stefan tidigare varit intagen på mentalsjukhus. Nu blossade sjukdomen upp på allvar. Hen var helt galen, kastade mat på väggarna, skar av elsladdar och klippte sönder kläder. Han blev intagen på vårdintyg och livet blev lugnt för mig i ett par veckor. Sedan kom han hem på permission.

– Han försökte slå ihjäl mig. Jag hade ju ställt till det för honom, så att han hade hamnat på sjukhus. Han slog så att blodet rann. Jag försökte fly. Då fick han tag i mig bakifrån och dunkade huvudet så att jag föll nerför trappan.

Berättade allt
Just då kom Per och tog med Lollo till polisen där hon gjorde polisanmälan. För första gången berättade hon allt. Förhöret tog så lång tid att hon ombads komma tillbaka följande morgon. Hon kunde få övernattning genom en kvinnojour. Men Per, som hela tiden suttit och väntat på polishuset, tyckte att Lollo kunde bo hos honom och hans mor. Och så fick det bli.

– Jag trivdes bra med Per och Signe och de med mig, så jag fortsatte bo där. Trots allt Stefan gjort mot mig och alla skador som dokumenterats på sjukhuset kunde han inte straffas. Han påstod att jag ramlat och skadat mig själv och det kunde inte motbevisas. Jag visste inte om han slagit med stängd eller öppen hand. Dessutom var det fråga om han var tillräknelig när det inträffade.

Lollo åkte hem för att hämta kläder och andra tillhörigheter. Allt var borta! Stefan hade forslat bort varje pinal. Han gick också runt i byn och baktalade Lollo. Han sa att hon hade förlupit hemmet och lämnat honom trots att han var sjuk.

– Det som betydde mest för mig just då var att jag var fri från Stefan. Trodde jag! Ibland kom han och stod och glodde på Pers hus. Jag vågade inte gå ut för jag visste ju inte vad hans sjuka hjärna kunde få för sig. Jag var rädd om Signe också. Stefan ringde ibland och hotade. Jag var livrädd!

Vägrade skriva under
Det blev skilsmässa. Lollo vägrade skriva under något papper om bodelning. Han hade ju tagit allt som var hennes. Per var hennes stora stöd och de började planera en framtid tillsammans.

– Nu gick händelserna in i ett nytt skede. Istället för att själv agera anlitade Stefan ”torpeder” för att göra livet surt för oss. Okända personer ringde och hotade. En dag hörde vi grannen vråla. En person som försökt sätta fyr på Pers bil sprang från platsen. Vid ett annat tillfälle hade någon försökt tända eld på både garaget och huset. Vi vågade knappt sova på nätterna.

– En dag knackade det på dörren. Jag öppnade. Där stod en man som tryckte upp en pistolmynning i pannan på mig. Han var tyst och stirrade på mig med en otäck blick. Nu är det slut, tänkte jag. Så tog han ett steg bakåt och jag stängde dörren. Skakande som ett asplöv stod jag och hörde honom ge sig av.

Pistolhotet ledde till polisbevakning. Dygnet runt kom polisbilar och cirkulerade. Detta pågick i åtta månader. När Signe avled sålde de huset och flyttade till ett annat hus i ett annat samhälle.

Men det gjorde inte saken bättre. Hotelserna fortsatte. Lollo vet inte hur många gånger de hade polisen där. En dag ramlade Per ihop och hamnade på sjukhuset. Kanske var den enorma stress han levt under en bidragande orsak. Lollo var hela tiden vid hans sida.

– Samtidigt passade ”någon” på att bryta sig in i vårt hus och tömma det på allt utom gardiner och telefon. Allt vi fick ut på hemförsäkringen var 4 000 kronor. Vi hade inte de lås som krävdes, menade försäkringsbolaget. Vi orkade inte bråka och kände oss helt överkörda.

Kände sig bevakade
– Ibland hittade vi saker hängande på dörren. Det var mina smycken och annat som stulits. Man ville visa att man hade oss under uppsikt. Det fick till följd att vi nästan alltid kände oss bevakade.

– Polisen ställde verkligen upp för oss men de kunde ju inte alltid vara på plats. Vi fick ett eget nummer till larmcentralen, så att vi kunde komma fram direkt. Både vi och polisen visste att Stefan låg bakom förföljelsen. Problemet var att det inte fanns minsta bevis mot honom.

– Vi hade en postbox. I regel körde jag dit på morgonen för jag ville inte vara ute på dagen. En morgon hade jag precis plockat ut all post ur boxen och vände mig om för att gå ut. Framför mig stod plötsligt tre hotfulla män i läderjackor. Den som såg mest skräckinjagande ut hade en stor tatuering upp längs halsen. Han väste: ”Ta tillbaka anmälningarna annars ska vi märka dig”. Sedan försvann de lika fort som de kommit. Jag stod där och darrade. Vad skulle jag göra? Jag körde på småvägar i över två timmar innan jag vågade mig hem och ringde polisen. Men de kunde inget göra eftersom jag inte hade en aning om vilka männen var.

– En kväll satt jag i bilen i hamnen. Jag hade rullat ner rutorna bak och skulle köra rakt ner i vattnet. Pappa var sjöman och hade alltid sagt ”att drunkna är den skönaste döden”. Jag orkade inte leva med denna skräck längre. Men när jag skulle lossa handbromsen tänkte jag på Per och körde hem igen.

Fick poliseskort
Det var vid den här tiden Per och Lollo fick kontakt med brottsofferjouren. Det mest akuta var att hitta en ny bostad och att få skyddade personuppgifter. Med hjälp av socialtjänsten hittade de ett hus på en mindre ort och fick hjälp att flytta med poliseskort. Deras personuppgifter var nu skyddade med så kallad sekretessmarkering. Nu hoppades de att slippa fortsatta trakasserier.

– Huset vi hyrde bytte ägare fyra gånger på ett år. Vi var tvungna att informera varje husägare om att vi hade skyddad identitet. Ju fler som vet desto större risk, det visste vi. Det visade sig sedan att en husägare arbetade i den församlingen som vi tidigare hade tillhört. Det gjorde oss väldigt oroliga.

Något senare var det allhelgonahelg. Pers föräldrar ligger begravda intill byn där han och Lollo tidigare bodde. De beslutade åka dit för att sätta några blommor men för säkerhets skull åkte de på kvällen. De var borta i tre timmar. När de kom hem stod dörren öppen.

– Allt var i en enda röra. Jag hade en väska med alla viktiga papper, livförsäkring och andra handlingar. Den var uppbruten och allt låg huller om buller. Alla pengar och värdesaker var borta. Mat från kyl och frys var förstörd. Madrasser och textilier var sönderskurna.

– Dagen efter ringde det på vårt dolda telefonnummer. Numret fanns angivet i ett dokument i väskan och nu ringde någon och uppgav sig vilja köpa möbler på en annons vi aldrig haft. Det var inte svårt att förstå vem som låg bakom ”inbrottet”.

Fann inga spår
– Polisens tekniker undersökte brottsplatsen men hittade inga spår. Någon måste ha bevakat oss när vi åkte. Vi förstod att det fanns bara en sak att göra. Vi var tvungna att flytta igen.

Lollo och Per bor numera långt ifrån sin hembygd. De hyr undervåningen i en trevlig villa i ett småhusområde. Här har de bott i några år och under den här tiden har de sluppit hot och trakasserier. De har fortfarande skyddade personuppgifter, nu med så kallad kvarskrivning (se faktaruta). De känner sig som flyktingar i sitt eget land. Och de är hela tiden rädda för att bli upptäckta.

– Jag vågar aldrig vara ute om det inte finns någon som kan gå bakom mig och hålla uppsikt bakåt. Det är nog något jag aldrig kommer ifrån. Inte så länge jag vet att Stefan lever.

Idag tror Lollo att mycket av förföljelsen beror på hennes vägran att skriva på bodelningen efter skilsmässan och att hon vägrat ta tillbaka alla polisanmälningar mot Stefan. Polisutredningarna är nedlagda i brist på bevis, men terrorhotet finns kvar.

– Alla pengar vi haft har gått åt till att skaffa nya boenden och köpa nya inventarier. Bilen vi hade tidigare var igenkänd, så för att slippa alla bekymmer gav vi bort den. Vi ansökte om ersättning hos brottsoffermyndigheten för bland annat flytt- och advokatkostnader, sveda och värk samt kränkning. Det sägs ju att man som brottsoffer ska få ersättning för sina kostnader. Totalt yrkade vi på 117 000 kronor. Vi fick 7 000. Det känns som ett hån med tanke på vad vi gått igenom.

Många problem
– Det är mycket som inte fungerar när man har skyddad identitet. Våra personnummer finns ju inte och det ställer till stora bekymmer när det gäller många vardagliga ting. Kontakterna med myndigheterna fungerar dåligt. Det finns nog instruktioner men handläggarna vet sällan någonting. En del beter sig dessutom oförskämt, som till exempel den handläggare på socialtjänsten i en kommun som menade att jag måste ha ett brottsligt förflutet eftersom jag fått skyddad identitet.

– Per är pensionär sedan flera år. Han har drabbats av stroke och diabetes. Jag har sjukpension på grund av mina psykiska och fysiska skador. Jag har ständig värk och har drabbats av hjärtflimmer och en psoriasisliknande sjukdom. Mycket av detta hänger säkert samman med det vi varit med om.

– Jag kan inte ha kontakt med mina barn eller något av mina sex barnbarn. Det är fruktansvärt. Senast vi hördes av var för åtta år sedan. Det värker i själen varje julafton och födelsedag. Men det är för deras skull jag tvingats bryta. De får ju inte bli drabbade.

– Det är tur att vi har varandra, det är vår livskvalitet. Per har varit ett fantastiskt stöd för mig. Utan honom hade jag aldrig överlevt.

Fotnot: Personerna i berättelsen heter i verkligheten något annat.