När han tryckte upp saxen mot halspulsådern trodde jag att allt var slut!

<<< Sonja var övertygad om att Sven tänkte mörda henne när han tryckte en sax mot hennes hals. När maken gick till jobbet tog Sonja mod till sig och kontaktade polisen.

Det värker i själ och hjärta! Med sitt uträknande sätt lyckades han få våra vuxna barn på sin sida. Det var likadant med vänner och grannar. Han har alltid varit oerhört charmerande och verbal utåt. De gånger jag ropat på hjälp har ingen trott på mig, säger Sonja som snart fyller 60 år.

Vi sitter i hennes lägenhet i utkanten av en mellansvensk stad. Utanför har det blåst upp till storm och regnet piskar den stängda balkongdörren. Det känns lite ruggigt men är samtidigt en lämplig inramning till Sonjas berättelse.

Det har gått knappt ett år sedan hovrättsdomen föll och exmaken Sven dömdes till sex månaders fängelse för bland annat grov kvinnofridskränkning. För Sonja var det en befrielse att äntligen bli trodd.

Sonja har sedan unga år kämpat med sin reumatism. Periodvis har hon tvingats använda tekniska hjälpmedel för att ta sig fram. Nu är det lite bättre. Men att sjukdomen plågar henne kan man se på hennes krokiga händer. Sjukdomen har inte heller gjort det lättare för henne att hantera allt som hänt i äktenskapet.

Hon och Sven träffades som unga studenter i början av 1970-talet. Båda studerade på högskolan när Sonja blev gravid. Första barnet föddes samtidigt som hon fortsatte sina studier. Sven studerade på annan ort.

– Han ville inte att jag och barnet skulle bo hos honom. Han ville inte bli störd av barnskrik eller få sin frihet begränsad. Det passade honom bättre att åka till oss ibland på helgerna.

– När jag idag ser tillbaka så kan jag se många tecken och händelser som man kan tycka jag borde ha reagerat på. Han var väldigt kontrollerande men det är sådant som man med naiva ögon kan förväxla med omsorg.

En händelse som Sonja kanske borde ha reagerat mer på var när de firade nyårsafton hemma med några kompisar.

– Det var en trevlig fest. Men när alla hade gått så fick jag helt oprovocerat en örfil. Jag blev chockad. Efteråt pratade vi inte om det och det var som om det aldrig hade hänt. Jag förstod inte varför han slog och kanske var det därför jag förträngde händelsen. Jag skulle nog ha tänkt annorlunda om han slagit mig igen. Men det gjorde han inte – inte då.

Hotfulla samtal
– Det var så många märliga händelser som jag aldrig förstod vidden av när de inträffade. Jag kunde inte i min vildaste fantasi sätta dem i samband med honom. Någon gång ringde telefonen när Sven var ute. En mansröst väste fruktansvärda obsceniteter och hotelser. Jag blev livrädd! Att det var han som förställde rösten fattade jag först senare.

Sonja berättar om ett besök hos hennes föräldrar. De hade precis fått sitt andra barn. Sonja ammade och barnen tog nu all hennes tid. Barnvagnen hade Sven ställt i trappuppgången. När de lämnade föräldrarna lade Sonja dottern i vagnen. Knappt hade de kommit iväg så började barnet skrika.

– Hon hade en lång reva på benet som blödde. Jag plockade snabbt upp henne. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara något i vagnen. Men Sven började genast känna efter i vagnen. “Titta här”, sa han och visade en knappnål. Det var ett tiotal nålar som stuckits in i vagnen och madrassen. Jag blev chockad. Hon kunde ju ha dött!

– Just då tänkte jag inte på hur raskt han hittade nålarna som knappt syntes eller varför han genast drog ut nålarna och kastade bort dem. Vi borde ju ha ringt polisen! Istället kontaktade han tidningen och berättade om illdådet. Nästa dag kunde man läsa en varningsartikel om att någon okänd stack nålar i barnvagnar.

– Först flera år senare förstod jag den makabra sanningen. Det var han som själv stuckit in nålarna och han förnekade det inte när jag frågade honom. Han visste att jag visste, för allt hade ju egentligen varit riktat mot mig. Från början var det så otänkbart, men till slut insåg jag att han under alla år drivits av en patologisk svartsjuka som spunnits sin svarta väv kring våra liv.

Sonja berättar om hur relationen till maken stegvis förvärrades. Han behandlade hennes utan respekt. De värsta otidigheter kunde han när som helst kasta i ansiktet på henne. Hon svarade med att klandra honom, men det hjälpte föga.

Manipulerade barnen
De tre barnen, en son och två döttrar, föddes inom loppet av en tioårsperiod. I takt med att barnen blev äldre upplevde Sonja att Sven manipulerade dem för att komma åt henne.

Hans respektlöshet mot henne smittade av sig på barnen. Om pappa kunde fnysa åt vad mamma sa så kunde även barnen det.

– Jag bestals på min föräldraroll. Tog jag beslut som gällde barnens vardagliga rutiner, som exempelvis hålla tider, läsa läxor och städa sina rum, kunde barnen alltid gå till honom och få ett fördelaktigare beslut.

Det blev jag som var elak och han som var snäll. Familjen hade inrättat en hackordning och jag hamnade längst ner.

– Jag kände mig helt maktlös. Mina åsikter var ingenting värda. Alla försök att tala med Sven om att vi som föräldrar måste agera gemensamt var resultatlösa. Det blev aldrig en dialog eftersom han aldrig ville bemöta mig. Därmed gick det inte att reda ut någonting utan det blev kaos och konflikter.

– Det var psykisk terror riktad mot mig. Det tog lång tid för mig att förstå det. Genom att förnedra mig kunde han upprätthålla den totala makten. Det fick mig att känna mig värdelös, både inför honom och barnen.

– Det gick så långt att barnen slutade uppvakta mig på min födelsedag. “Se, dina barn hatar dig!” kunde han skrocka belåtet. Jag visste inte hur jag skulle hantera min förtvivlan.

Sonja försökte tala med vänner och släktingar men alla skruvade på sig. Familjegräl, menade de, får man lösa själv. Hon kontaktade kuratorer och psykologer för att få någon att prata med. Där kunde hon möta stöd, men det enda konkreta råd hon fick var att få maken att boka tid för samtal.

Stod inte ut
Barnen flyttade hemifrån så fort de kunde. De stod inte ut i en hemmiljö som var så kaotisk och fylld av dålig stämning. Besöken i hemmet blev allt mer sporadiska. Så kom julen för fyra år sedan då yngsta dottern skulle fira jul med föräldrarna. En ny konflikt blossade upp och hon lämnade huset julaftons morgon.
–
 Det var då helvetet bröt ut. Jag konfronterade Sven med att han nu hade drivit bort alla barnen från hemmet. Plötsligt for han upp och grabbade tag i mig. Han tryckte så hårt att jag fick kvävningskänslor. Sedan släpade han in mig i badrummet med väldig fart över alla trösklar. Jag hade inte en chans att värja mig. Så vred han på kranarna och fyllde upp vatten i karet. Plötsligt förstod jag att han tänkte dränka mig!

– Men han fick inte upp mig från golvet utan tog duschslangen och spolade mig med kallt vatten. Han försökte trycka in munstycket i munnen på mig för att på så sätt dränka mig. Efter ett tag slutade han och reste sig upp. “Nu kan du torka upp” sa han och gick sedan och satte sig för att titta på TV.

– Det var snö ute och kallt. Jag funderade på att söka hjälp. Tankarna for kors och tvärs. Men jag kunde ju inte gå in till grannar på julafton. Vem skulle jag kontakta? Så jag lät det bero.

Efter den grova misshandeln blev atmosfären i hemmet ännu mer förgiftad. Sonja berättar att hon ville få Sven att själv komma till insikt om att han måste ändra sig. Hon ville rädda familjen och de värden som fanns kvar. Sven hade under flera är drivit ett eget framgångsrikt företag. Om Sonja skulle anmäla honom kunde han bli straffad. Hur skulle det då gå med firman?

– Jag ville att han skulle kalla hem barnen och berätta hur det var hemma. Rätta till det som han gjort. Men han ville inte.

Nästa angrepp från Sven resulterar i att Sonja kastas i golvet och får en fraktur. Hon kommer till sjukhuset och när läkaren kommer berättar hon att det är hennes man som skadat henne. Fraktur och blåmärken dokumenteras och Sonja blir inlagd. Alla läkare hon möter har samma uppmaning: “Du måste anmäla honom!” När hon skrivs ut från sjukhuset två dagar senare sitter hon i rullstol. Men hon åker inte till polishuset utan direkt hem.

Orkade inte anmäla
– När jag berättade om  alla år av förnedring så kände jag mig trodd för första gången. Men ingen ville ta tag i det! Att själv anmäla var jag inte mogen till.

Sonja började jobba igen. Sven fick köra henne till jobbet varje morgon. Så länge hon satt i rullstol var hon oerhört beroende av honom. Hon kände att han behandlade henne som ett barn och att hennes sårbarhet nu gjorde att hon måste lyda minsta vink. Annars väntade någon form av bestraffning.

– En gång försökte han knuffa ner mig för trappan med rullstolen, men på något sätt lyckades jag komma ur rullstolen med gips och allt. Om han verkligen ville skulle han utan problem kunnat kasta mig utför trappan. Med dessa skenavrättningar manifesterade han sin totala makt över mig.

Benet läkte och Sonja kunde gå igen. Hon fick åka på en månads rehabiliteringsresa för reumatiker till Spanien. Hon hoppades att avbrottet i makarnas ständiga konflikter skulle vara välgörande. Men när hon kom hem blev det ännu värre.

– Vid ett tillfälle tog han en brödkniv och tryckte skaftet i min hand samtidigt som han själv greppade tag runt samma hand. Han höll hårt och min reumatism gjorde smärtan nästan outhärdlig. Sedan vände han kniven fram och tillbaka, ömsom mot mig och mot honom. “Vem ska få den, Sonja, vem? Hans uträkning var att jag skulle förstå, att oavsett vem som skulle bli skuren så var det mina fingeravtryck på kniven.

– Den avgörande händelsen var när han en dag kom mot mig med en sax. Jag stod i badrummet och hade sagt att jag måste lämna honom. Den hårda otäcka blick han gav mig hade jag aldrig tidigare sett. Han tryckte upp saxen mot halspulsådern. Tiden stod stilla och jag tänkte att nu är det slut. “Du ska bort, jag ska döda dig” skrek han. Men så släppte han mig plötsligt.

– Jag satte mig i soffan och sa ingenting. “Är du nöjd nu, när du tvingar mig till detta” sa han. Jag förstod att nästa gång skulle bli min död. Jag väntade tills Sven gått till jobbet. Nu fick det bära eller brista. Jag tog mig till polishuset och anmälde honom. Jag grät och grät och allt bara forsade ur mig.

Togs till förhör
Den åklagare som hanterade fallet såg till att Sonja fick en jurist som målsägarbiträde. Sven kallades till förhör och gjorde vissa medgivanden, men förklarade samtidigt att allt han gjort var för att freda sig mot en sinnesjuk hustru.

Åklagaren krävde att han skulle lämna villan de bodde i. Han fick bara ta med sig privata saker. Händelserna kom slag i slag. Sven fick besöksförbud. Det blev skilsmässa och bodelning. Sonja skaffade sig en egen lägenhet.

Sedan kom rättegångarna, först i tingsrätten och sedan i hovrätten. Det var hundratals incidenter som Sonja berättat för polis och åklagare. Det blev till 30 åtalspunkter för misshandel, olaga tvång, olaga hot och ofredande.

– Han förvrängde allt till att det var jag som misshandlade honom. Han menade att jag hade kastat honom i golvet. Det var därför inte så konstigt att han var tvungen att ta i lite för att freda sig mot mig. Han menade att jag var fruktansvärt besvärlig och allvarligt psykiskt sjuk. Jag skulle enligt honom både vara schizofren och psykotisk.

– Han kallade barnen till att vittna. Det listiga var att de som vittnen inte fick vara åhörare under rättegångarna och därför inte heller kunde ta del av alla bevis som fanns mot deras pappa.

En läkare Sonja träffat när hon sökt hjälp och stöd vittnade om en ångestladdad kvinna i kris på grund av familjesituationen, men absolut inte en person som var förvirrad eller i behov av psykvård. Sonjas reumatologläkare vittnade om hennes fysiska status, om vilka förslitningar sjukdomen gett upphov till, bland annat att hennes handstyrka bara uppgick till 25 procent av en frisk persons. Detta ställt i perspektiv till att det skulle ha varit hon som misshandlade sin man.

Åklagaren yrkade på 18 månaders fängelse. Domen blev hundra dagsböter i tingsrätten. Den milda påföljden kändes som ett nytt övergrepp för Sonja. Det var som om tingsrätten tyckte att även om han var skyldig så var det inte så farligt. Domen överklagades.

Hovrätten dömde till sex månaders fängelse, vilket automatiskt omvandlades till fotboja. Sven dömdes dessutom att betala 50 000 kronor i skadestånd till Sonja.

Fick upprättelse
– Hovrättsdomen känns som en upprättelse för mig. Pengarna ska jag ha till en hälsoresa söderut. När jag pratade med min ena dotter om det så sa hon helt kallt: “Det är vårt arv du slösar bort!”

– Det känns så svårt. Vi är en familj som fullständigt havererat. Barnen är också splittrade sinsemellan. Det har blivit som en sekt där den sammanhållande länken är förkunnaren och bestraffaren, det vill säga pappan.

– Barnen tror att han är oskyldigt dömd. Jag kan bara hoppas på att en mer nyanserad bild ska mogna för dem. Jag vill i alla fall inte sluta att hoppas!

Sonja hade god hjälp av den lokala brottsofferjouren som hon kom i kontakt med före hovrättsförhandlingarna. Det är många praktiska ting som ska skötas när man hamnar i Sonjas situation och då är det bra att ha tillgång till erfarna stödpersoner.

– Genom kvinnojouren har jag kommit i kontakt med en kvinnogrupp. Det är ett antal kvinnor som på olika sätt tappat kontakten med sina barn. Jag tror att vi kommer att ha mycket att dela med oss till varandra, både tröst, stöd och goda tips. Det är något jag ser fram emot!

Fotnot: Personerna i berättelsen heter i verkligheten något annat. Bilderna är arrangerade.