• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Chatt med Lotta & Micke om sorg 27 december

    I Hemmets Journal nr 52/1 2007 skrev vi om Lotta Mårtensson och Micke Dahl som båda fick uppleva den svåra sorgen när deras respektive rycktes bort mitt i livet. Under sorgeprocessen träffade Lotta och Micke varandra och nu är de ett par. Tillsammans hjälper de andra som plötsligt förlorar en närstående på sin sajt www.mista.se. Torsdagen den 27 december 2007 chattade de med Hemmets Journals läsare här på HemmetsJournal.se. Detta är en utskrift av chatten.

    Moderator: Hej och hjärtligt välkomna till den första chatten på HemmetsJournal.se någonsin! Jag som är moderator är Joakim Norling, chefredaktör för den här sajten. Mitt emot mig sitter Lotta och Micke, beredda att svara på era frågor!

    Sara: Hej! Vad driver er att göra allt detta som ni gör?
    Är det en kombination av människokärlek och egen bearbetning?
    Jag tycker ni är fantastiska, framför allt när det gäller era barn och att dom alltid skall få veta.
    Kram till er båda.

    lotta och micke: Hej Sara! Tack för dina fina ord. Jo visst är det som du skriver. Vi känner att vi vill vara goda medmänniskor och dela med oss av våra erfarenheter. Och samtidigt blir vi ju själv hjälpta. Och när det gäller barnen så tycker vi att det är viktigt att hålla en öppen dialog, samtidigt som vissa saker måste utelämnas.

    Sonne: Hur orkar ni starta en hemsida med ett sådant tungt ämne?

    lotta och micke: Hej Sonne! Visst är det ett tungt ämne men samtidigt en del av vår vardag och vi har tidigare blivit stöttade av andra i samma situation och nu vill vi göra det samma för andra. Orkar gör vi tack vara att vi vet att många tar till sig hjälpen och inte känner sig ensamma i sin sorg.

    Ingela: Beklagar verkligen det som hänt er och gläds för att ni funnit varandra. Jag miste min sambo hastigt för tre år sedan och har ingen ny man på gång, men känner igen mig i det Lotta beskriver. Kommer aldrig att glömma min älskade och vårdar hans grav ömt. Hur kommer man vidare?

    lotta och micke: Hej Ingela! Jag tror att det är viktigt att du känner att det inte är fel att gå vidare i livet. Vi förtjänar lycka och samtidigt känner jag att Benny vill att jag och barnen ska vara lyckliga och må bra. Hade inte Micke tagit kontakt med mig tror jag inte att det hade varit meningen för mig just då att träffa en ny man. 

    gun-britt: Hej! Jag har anmält mig till en träff med anhöriga, men är lite osäker och rädd att det bara ska vara äldre där. Hur skulle ni ha gjort?

    lotta och micke: Hej Gun-Britt! Vi tycker absolut att du ska gå. Jag (Micke) var på en sådan träff ganska snabbt efter det att Nina gick bort och jag var den yngsta men de hade också erfarenheter att ge mig så jag ångrar inte en sekund att jag gick dit även om jag hade samma känsla som du nu har. Så prova, för du har inget att förlora. Hör gärna av dig och berätta hur det gick, om du nu går dit. Du kan kontakta oss via vår hemsida www.mista.se.

    Anna: Så glad för er skull att ni funnit varandra! Tror ni att ni funnit kärleken igen på samma sätt med andra partners som inte har er erfarenhet av stor förlust?

    lotta och micke: Hej Anna! Vi är lite oense i den här frågan. Jag (Lotta) tror absolut att man kan finna kärleken med en som inte mist sin käraste, men han måste ha ett stort hjärta och orka lyssna samt bära en del av min ryggsäck.
    Däremot känner jag (Micke) att personligen hade jag nog inte kunnat träffa någon som inte var i en livskris. För jag har behovet att prata om det jag varit med om.

    Maria: Hej. Kan ni ge några värdefulla råd för hur man sörjer och sen kommer vidare.

    lotta och micke: Hej Maria! Det är viktigt att du låter dig sörja så länge du vill och behöver. Ingen ska berätta för dig att det gått si och så lång tid. Du ska inte känna skuld de dagar du mår bra utan njuta av dem. Var inte rädd för att be om hjälp. Vi finns för dig på www.mista.se. Lycka till!

    Nettan: Hej! Hur reagerade era barn efter dödsfallen? Min son blev otroligt aggressiv under en period och det kändes svårt att hantera.

    lotta och micke: Hej Nettan! Min (Mickes) dotter, som var sju år när hennes mamma dog, har varit som jag, det vill säga vill prata om mamma hela tiden. Både med glädje och tårar. Min son som då var elva slöt sig däremot och pratade mest med sin kurator, inte så mycket med mig.
    Min son (Lottas) var bara två när hans pappa dog så han bearbetade sin sorg i leken. Vi kan förstå din situation för vi känner igen oss. Och som vi skrivit innan idag så var inte rädd för att be om hjälp. Det har vi gjort i arbetet med våra barns sorg. Tror att vi kommer att ha det tillbaka längre fram. Ta väl hand om dig och lycka till!

    Linda: Kan ni ge mig några råd. Jag har varit änka i 17 år. Sörjer honom fortfarande. Kan inte glömma och gå vidare.

    lotta och micke: Hej Linda! Känns jobbigt att läsa ditt inlägg och känner oss lite mållösa av din fråga. Men vi känner att du behöver inte glömma för att gå vidare utan du kanske behöver prata med någon utomstående eller någon i samma situation. Det tror vi kan hjälpa dig en bit på vägen. Vi finns.

    lillan: Hej! Hur var det att sitta i tv-soffan i morse? Texten de lade ut i rutan var lite knasig va?

    lotta och micke: Hej Lillan! Den frågan blev vi glada för att få. Vi upptäckte inte textremsan förrän sändningen var slut då vi fick ett sms och även påpekade det för TV4. Det hade blivit ett litet fel och sådant kan ju alltid hända. Mista.se är ju som sagt ett stöd för dig i sorg.
    På frågan om hur det var att sitta i soffan så var det väldigt nervöst. Men Kristin & Steffo var så proffsiga och trevliga och det hjälpte oss. Det var en enorm upplevelse att vara med.

    Victoria: Såg er också i TV-soffan, tyckte det gick bra! Om man får fråga: Vem av er var det som först vågade ta steget att gå från vänskap till kärleksrelation? Kram på er!

    lotta och micke: Hej Victoria! Tack! Det var jag (Micke) som tog det första steget. Jag kände redan efter första besöket av Lotta och barnen att det fanns fjärilar i magen. Samtidigt kände jag ingen skuld gentemot Nina, vi hade ju pratat igenom det mesta.
    Däremot kände jag (Lotta) en hel del otrohetskänslor och svek mot Benny, så det tog tid innan jag vågade acceptera känslorna för Micke. Kram på dig!

    lillan: Tack för svaret. :) Jag har en lite allvarligare fråga också... Jag har en kompis som förlorade sin kille i en mc-olycka för ett och halvt år sen. Efter det har vår kontakt inte varit sig lik. Jag trodde vi hade jättenära kontakt, men hon har inte alls pratat med mig om sin sorg. Jag har försökt få henne att förstå att jag gärna pratar med henne. Hur ska jag gå vidare?

    lotta och micke: Hej igen. Detta vill jag (Lotta) svara på. Jag var precis likadan som din vännina är nu. Känn inte dig sviken utan fortsätt att visa att du finns och bryr dig om henne. Hon mår jättedåligt men kommer att höra av sig till dig när hon känner sig redo. Men var beredd på att det kan ta ännu längre tid. Hon kommer att veta vilka som är hennes riktiga vänner. Det är nämligen desom hänger kvar vid henne.

    Aurora: Jag har egentligen ingen fråga utan vill bara skicka er en varm kram och säga att ni rörde oss till tårar i reportaget. Det kändes långt in i hjärteroten. Önskar er allt gott i framtiden och beundrar den styrka och det hopp som lyser igenom. Vi tog till oss berättelsen och inser att livet är skört och oförutsägbart. Ta emot våra varma kramar till er alla!

    lotta och micke: Hej Aurora! Många frågar oss vad det är som driver oss. Och hur vi orkar. Med sådan respons som vi får exempelvis från dig gör det betydligt lättare att jobba vidare. Man ska, som du skriver, inte ta livet för givet. Ett stort tack för ditt fina inlägg.

    Malin: Det måste vara jättetungt att gå igenom det ni drabbats av. Vilken är er viktigaste lärdom?

    lotta och micke: Hej Malin! Visst är det jättetungt att gå igenom det vi har och gör, och mycket av det vi går igenom blir en lärdom, så därför är det svårt att plocka ut just en. Men carpe diem. Och som Lottas mormor alltid sa: Vad det än är för bud måste man ta emot det.

    Anna: Hej igen! Hur är livet egentligen idag? Är det fortfarande en kamp där man hela tiden behöver ge sig själv en spark därbak för att tänka framåt, gå vidare osv, eller är livet "normalt" igen?

    lotta och micke: Hej igen! Vi brukar kalla livet för en trappa och att vi står på ett trappsteg. Ibland står vi väldigt högt men visst faller vi tillbaka, men det är inte lika jobbigt att ta sig upp igen. För barnens skull lever vi ett så normalt liv vi kan med vårt bagage. 

    Ina: Jag träffade en änkeman kort efter hans frus bortgång. Har ni liksom jag stött på motstånd mot ert förhållande? Vi har idag två gemensamma barn och tycker att vi verkligen bevisat vår äkta kärlek. All lycka till er!

    lotta och micke: Hej Ina! Jag och Lotta har inte varit med om det men däremot så var jag med om det med Nina. Nina miste också sin man i en trafikolycka och Nina och jag träffades ganska snart efter olyckan. Det blev mycket skitprat på "byn" och ett tag var det väldigt jobbigt. Men vi försökte inte ta åt oss och till slut vann vi. Så försök att se dessa som okunniga personer och i efterhand har jag fått många ursäkter. Så kämpa för er kärlek och be inte om ursäkt för den.

    Ingrid: Sökte ni hjälp med samtalsterapi?

    lotta och micke: Hej Ingrid! Vi har båda gått i samtalsterapi. Lotta gick hos en psykolog på KK eftersom honvar gravid. Och Micke gick hos en psykolog via företagshälsovården hos arbetsgivaren.

    Moderator: Nu är det hög tid att avsluta dagens chatt med Lotta och Micke. Stort tack till alla som deltog och ställde frågor och framför allt givetvis till Lotta och Micke som hann svara på nästan allt!

    lotta och micke: Tack alla som chattade med oss. Vi önskar alla ett gott slut och ett gott nytt år. Vi hälsar er välkomna in på vår hemsida www.mista.se och där har vi även en chatt, forum och gästbok.
    Välkomna!
    Varma kramar Lotta & Micke

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!