Är jag knäpp som inte är jublande glad över graviditeten?
Jag är 40 år gammal och har under några års tid försökt bli gravid med min man. Vi har försökt på egen hand under en tid men utan resultat. Då sökte vi oss till vården för att få hjälp vilket först ledde till en utredning och sedan till behandling. Vi har nu gjort tre IVF-behandlingar och nu har vi äntligen blivit gravida. Jag är nu i vecka nio och så vitt vi vet går allt som det ska.
Så, då borde jag väl vara jätteglad kan man tycka. Men jag är inte det och det är därför jag skriver till dig. Alltså en del av mig är ju förstås glad, åtminstone ibland. Men jag kan också känna mig lite likgiltig inför det hela, tycka det är skumt att det växer en liten människa i mig men framförallt känner jag mig emellanåt helt skräckslagen. Skräckslagen inför allt det nya, hur jag kommer vara som mamma, hur barnet kommer se ut (jag vet, det är ju helt knäppt, det viktigaste är ju så klart att det är friskt, men jag funderar faktiskt på hur det ska se ut, om det är sött och så vidare), hur vi kommer fungera som föräldrar och som par när vi blivit föräldrar. Kommer jag kunna träffa mina kompisar? Resa? Få vara ifred?
Det känns nästan skamligt att jag har de här tankarna. Man kan ju tycka att jag som försökt så länge verkligen borde vara helt jublande glad när det äntligen lyckas, varför har jag annars försökt så mycket? Min man är betydligt gladare, men han tar alltid saker lite lättare än jag gör så han säger att allt kommer ordna sig.
När jag frågar om han tycker jag är knäpp som inte är glad säger han att det väl kan vara olika. Så vad ska jag göra och vad säger det här om mig? Betyder det att jag inte borde bli mamma? Eller inte kommer att bli en bra mamma?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Jag skulle inledningsvis vilja lugna dig med att du inte alls behöver oroa dig för dina känslor. Det du just nu upplever är något oerhört stort och omvälvande och inte minst nytt och då är det helt naturligt att det väcker en massa olika känslor, både positiva och negativa.
Väldigt många tänker sig ett liv med barn som något ganska självklart och behöver kanske heller inte fundera så mycket på det utan blir snabbt och utan större problem gravida. Andra, liksom du och din man, ställs inför större utmaningar vilket gör hela processen mycket mer komplicerad men också känslomässigt laddad. Man kan ju tänka, vilket jag tror många gör, att om man går igenom allt det som ni gjort med barnlöshetsutredning och infertilitetsbehandlingar, då vet man verkligen att man vill ha barn och då blir man utom sig av lycka när det väl fungerar.
För somliga är det säkert så, de blir utom sig av lycka när de äntligen blir gravida. Åter andra reagerar som du, det vill säga med en viss skräck. Plötsligt är den stora frågan inte längre om man kan bli med barn eller inte, utan hur man ska bli som förälder, hur familjelivet ska passa en och vem den nya lilla individen är som man ska få möta.
Vi människor blir ofta oroade inför stora förändringar, överhuvudtaget är vi ju som regel ganska ovilliga till stora förändringar just för att de skrämmer. Att bli förälder, framförallt för första gången, är en mycket stor förändring så att den väcker oro och rädsla skulle jag vilja påstå är högst naturligt.
Tillåt dig att ha de känslorna och prata gärna med andra om dem ifall du känner att det är skönt. Många kommer säkerligen att säga att de känner igen sig vilket kan kännas lugnande och bekräftande. I takt med att du tillåter dig att känna det du gör tror jag att du kommer känna att skammen och skulden minskar och kanske minskar även oron när graviditeten framskrider.
Om känslor av osäkerhet och rädsla finns kvar när barnet väl är fött är även det naturligt men skulle du känna behov av det, då eller redan nu under graviditeten, så kan du söka psykologhjälp via barnmorskan på mödravården eller via barnavårdscentralen. För dem kommer det du beskriver inte vara någon nyhet utan något de ofta hör talas om.
