Jag har varit gift i 40 år. När vi gifte oss var min man skild och hade fyra barn. Jag var änka och hade tre barn. Allt var bra om inte makens exfru hela tiden trakasserade oss och fick även deras barn att göra detsamma.
Jag har många vänner och bra relation med mina barn och barnbarn. Jag har ett aktivt liv och går på kurser.
Men ibland känns det tungt att aldrig ha blivit accepterad eller respekterad av makens barn. Ständiga tankar som gör att jag sover dåligt.
När vi gifte oss kom makens äldsta dotter och skällde ut oss för att vi gift oss utan att fråga henne. Hon skrek så att det ekade i hela huset. På vår bröllopsdag! Det har gått många år men jag glömmer aldrig den händelsen.
Jag ärvde och vi köpte sommarstuga. Vi ville ju gärna att även hans barn skulle ha glädje av den men det blev för mycket. Vi hade aldrig en helg utan gäster i stugan. De tog aldrig med sig vare sig mat, lakan eller handdukar. När en familj åkte kom nästa. Vi något tillfälle ställde de fram makens och deras mammas bröllopsfoto. Allt som en gest till mig! Aldrig att de bjöd tillbaka. Och för mina barn blev det sällan någon lucka i almanackan.
Till slut tog jag mod till mig och sade ifrån. Resultatet blev att de aldrig kom fler gånger och nu ringer de sällan. Vårt äktenskap har varit en stor utmaning med vi har klarat det mesta och är nu båda i 80-årsåldern.
Men dessa minnen förföljer mig ännu.
I ditt brev beskriver du flera olika exempel på hur din mans barn från hans tidigare relation betett sig på ett krävande och ogeneröst sätt mot dig och din man. Det låter som att situationer av det slaget dök upp ganska ofta under ett flertal år.
När man är mitt i sådana upplevelser och händelser kan det vara svårt att se en möjlighet att få stopp på problemet. Ändå tycker jag av ditt brev att det verkar som ni har det lugnare nu. Ni har en fin relation tillsammans du och din man, du har god kontakt med dina barn och barnbarn och ni har mindre kontakt med hans barn. Du skriver också att du trots det som hänt är en aktiv person som ofta ser framåt och gör det bästa av vardagen.
Din fråga handlar om hur du ska förhålla dig till jobbiga minnen så att de inte förstör ditt liv idag. Det är ju så att en hel del av det vi är med om i livet som på ett eller annat sätt varit svårt för oss finns kvar som minnen, som vi behöver lära oss att hantera. Minnen efter vissa traumatiska händelser kan vara så plågsamma och väcka så stark ångest, att de kräver psykologisk behandling.
Andra händelser behöver man sörja för att kunna gå vidare i livet. Minnena finns då fortfarande kvar men de väcker inte längre samma starka smärta. Andra gånger handlar det om minnen som då och då väcker känslor av sorg och kanske till och med bitterhet.
Oavsett vilken sorts minnen man tampas med är det svårt att glömma på beställning. Det man istället kan sträva efter är att minnena inte ska få ta allt för stor plats i nuet, att de inte ska få styra eller hindra en från att idag leva ett liv som känns rikt och meningsfullt.
I ditt fall låter det som att du på många sätt lyckas med det senare. Men ibland gör sig minnena påminda och det plågar dig. Att det är så är inte alls konstigt, tvärtom. Tillåt dig själv att ha de minnen du har och de känslor de väcker och försök låta dem komma och gå utan att få hindra dig i vardagen. Fortsätt att leva ditt liv, att fylla din vardag och att umgås med människor som du trivs med och som ger dig ett meningsfullt och givande liv.
Kanske behöver du också hjälp med att sörja det som hände. Hos en psykolog kan du få tillfälle att under några samtal berätta om det som hänt och att hitta strategier för att på bästa sätt bearbeta och hantera minnena då de tränger sig på. Tveka inte att kontakta en psykolog om den önskan fortfarande finns hos dig, det är aldrig för sent att söka hjälp.
