Jag och min man träffades när vi var tonåringar och har nu varit ihop i 37 år. För 25 år sedan hade han en period när han ville bo själv och träffa andra kvinnor. Vi separerade ett tag. Men efter en kort tid kom han tillbaka. Vi hade små barn då vilket gjorde att jag gick med på att försöka igen. Först senare fick jag reda på att han var ihop med min bästa kompis och det sårade mig djupt att han valde just henne.
Nu är han 52 år och i samma situation igen. Han vill pröva att bo själv och slippa ta hänsyn till någon annan. Nu är våra barn vuxna och utflugna så för den delen är det inga problem. Problemet är att han vill ha mig kvar att komma tillbaka till. Men denna gång tar jag inte tillbaka honom om han väljer att flytta. Jag tänker inte sitta och vänta. Det gjorde så ont förra gången.
Han velar hit och dit i frågan. Ibland känns det som om han vill att jag ska ta beslutet. Men det tänker jag inte göra. Han måste stå för sitt beslut själv. Han vill att vi ska vara vänner och hjälpa varandra med olika saker om vi skiljs. Men jag anser att skiljer man sig så blir samvaron på en helt annan nivå. Han vill både ha kakan och äta upp den. Han tycker fortfarande om mig säger han. Men det kan ju aldrig bli så spännande som att träffa någon ny kvinna.
Vi är väldigt bra vänner och har ungefär samma intressen. Vi har ett fungerande sexliv men det räcker inte för honom. Vad tror du om detta?
Jag tycker att du har situationen mycket klar för dig och att du gjort ditt val. Ni separerade för 25 år sedan på mannens initiativ och under denna separation hade han ett förhållande med din bästa kompis. Detta är ju inte bara ett svek av mannen utan också av din väninna och jag förstår att situationen satt sina spår hos dig.
När man träffats i tonåren och levt många år tillsammans är det vanligt att det dyker upp tankar kring hur livet skulle ha varit om allt sett annorlunda ut. Ibland kan man glorifiera singellivet och man fokuserar på alla möjligheter som denna frihet kan bära med sig. I en annan vrå av hjärnan brukar det samtidigt finnas en klok liten gubbe som undrar om man verkligen är beredd att ge upp en långvarig relation och den trygghet som ett sådant liv innebär. En del väljer att lyssna till “frihetsrösten” och andra väljer att lyssna till den kloka gubben. Oavsett vilket måste man helt enkelt göra ett val. Precis som du säger, så är det uteslutet att välja ett singelliv samtidigt som man lever kvar i tryggheten i sin gamla relation.
Medelålderskriser yttrar sig på olika sätt. Lite skämtsamt brukar man säga att tecknet på manlig medelålderskris är när han köper motorcykel och dyker upp med en ny kvinna. Faktum är att det också finns ett manligt klimakterium. Det sker en långsam hormonförändring hos män i åldern 45-65 år. Det manliga klimakteriet kallas andropaus och kan visas genom sämre erektionsförmåga, irritation och retlighet, sömnbesvär, svettningar, muskel och ledbesvär och uteblivet morgonstånd. Man måste dock skilja på medelålderskris och andropaus. Medelålderskrisen är psykologisk medan andropausen är fysiskt betingad.
Genom livet har vi olika utvecklingsfaser som påverkar oss på olika sätt och det vi kallar medelålderskrisen fungerar på liknande sätt. När man kommit upp i 50-årsåldern är barnen på väg att bli vuxna och självständiga, vi har som regel levt länge med samma partner, karriärsuget har avtagit och vi börjar fundera över vårt liv.
Till det yttre gör sig också medelåldern påmind i form av gråa hår, sämre ämnesomsättning som lätt ger övervikt och plötsligt kan det bli viktigt att få bekräftelse på att man fortfarande är gångbar hos motsatta könet. En del börjar söka bekräftelse genom nya relationer medan andra löser sin kris på annat sätt.
Din man har uttryckt att han vill bo själv och det är ett beslut som jag tycker att han ska ta ansvar för. Du ska inte fatta beslutet åt honom men däremot kan du fatta ett eget beslut. Känner du att hans velande påverkar dig negativt och att du varken vill eller orkar mer då kan ditt beslut vara att ta initiativ till separationen. Hårklyverier om vem som ska ta första steget kan vara förödande och leda till ovänskap och bitterhet. Den som känner att situationen är ohållbar bör ta steget. Att ni är vänner och har trevligt tillsammans är positivt och det är alls inte omöjligt att ni kan etablera någon form av fungerande gemenskap efter en separation även om tankarna känns främmande för dig just nu.
Jag kan tänka mig att du inte mår så bra tillsammans med en man som helst vill vara någon annanstans men som inte av egen kraft tar sig dit. Jag tror alltså att du måste ta ansvar för dig själv och göra egna val baserade på dina egna känslor och ditt välbefinnande.
