Finns det risk att min tumör kommer tillbaka?

Jag är en 53-årig kvinna som i våras fick veta att jag hade en hjärntumör. Det låter kanske underligt, men det kändes som en lättnad...

Jag är en 53-årig kvinna som i våras fick veta att jag hade en hjärntumör. Det låter kanske underligt, men det kändes som en lättnad att läkarna hittat orsaken till att jag var så enormt trött. Men innan operationen var jag hemskt orolig. Tack och lov gick allt bra och nu känns det som om livet har återvänt. Doktorn berättade att de tagit bort en tumör i hypofysen som var 2 cm lång och som låg mot synnerven. Det var förklaringen till att jag såg så suddigt med höger öga. Nu har synen blivit bättre. Jag måste ta en hel rad hormonmediciner och ska gå på kontroller resten av livet eftersom min hypofys är borta.
Min fråga är: Hur stor risk det är att tumören kommer tillbaka? Varför får man sjukdomen? Är den ärftlig? Dessutom undrar jag om det inte finns något enkelt prov som visar ifall man har en sådan här hjärntumör? Själv fick jag söka läkare fyra gånger för min svåra trötthet innan jag blev tagen på allvar och till sist blev hjärnröntgad. När väl diagnosen var klar gick allt fort.
 

Doktor Helge Löfberg svarar:

Jag förstår att du känner oro, men jag kan trösta dig med en hypofystumör är ”snäll” vilket kan vara tryggt för dig att veta. Den här sortens tumör är speciell. Den sprider sig inte och när den blivit ordentligt bortopererad så är risken för återfall mycket liten. Den kallas inte heller för cancer utan benämns adenom, vilket betyder godartad körteltumör.
Problemet är att hypofysen är så viktig för vårt välbefinnande och att den sitter illa till för behandling. Den är normalt stor som en grön ärta och ligger skyddad inne i benet som ett bihang precis under hjärnan, bakom ögonen, ovanför munnen och innanför halspulsådrorna. Hypofysen styrs från hjärnan och bildar ett halvt dussin livsviktiga hormoner som i sin tur dirigerar de andra hormonkörtlarna ute i kroppen. Det betyder att när din hypofys blev sjuk så fungerade inte heller din ämnesomsättning.
Vanligaste symtomen på ett hypofysadenom är att hormonbristen gör att man blir orkeslös och in i döden trött, precis som du. Det finns faktiskt två enkla, billiga prov som heter T4 och TSH och som visar om sköldkörteln och hypofysen går på lågvarv. Om läkaren som du sökte hos hade tagit de proverna kanske orsaken till din trötthet upptäckts tidigare. T4 är ett hormon som bildas i sköldkörteln, medan TSH kommer från hypofysen och styr T4.
Binjurebarken bildar ett annat ännu livsviktigare hormon som heter kortisol och som är nästan samma ämne som vanligt kortison, en medicin som finns i många salvor och tabletter. Det är lite knepigare för doktorn att mäta om kortisolet bildas normalt.
Det tredje hormonet som kan komma i olag vid hypofysadenom är tillväxthormonet. Det reglerar om musklerna ska bli starkare eller inte. Även detta hormon går att mäta, vilket bl a görs vid dopingtester.
Slutligen finns det några hypofyshormon som reglerar könskörtlarna, fruktsamheten, menstruationerna och potensen, samt förmågan att amma när man fött barn. Ett hormon är lätt att mäta och heter prolaktin. Det hormonet är ofta tiofaldigt ökat om man har en hypofystumör. Prolaktinproducerande tumörer är ibland mikroskopiskt små, bara någon millimeter i storlek. De är ganska vanliga och kan ofta behandlas med enbart tabletter.
Men ditt hypofysadenom var så stort att det tryckte på synbanorna och då måste det opereras. Det görs av neurokirurger eller öronläkare på de stora universitetssjukhusen. Operationen sker som du vet under narkos. Kirurgerna brukar gå in via skallbenets bihålor och nyper bort adenomet i hypofysen underifrån. Om det är mycket stort och buktar upp mot hjärnan så kan det vara lättare att operera via pannan och hjärnans undersida.
Varför man får hypofystumörer vet vi läkare ännu inte så mycket om. Flera hundra patienter opereras varje år i Sverige. Det finns mycket riktigt också en ärftlig form av tumör som samtidigt drabbar andra hormonkörtlar som t ex bisköldkörtlar och bukspottkörtel. Men den åkomman är lyckligtvis mycket, mycket sällsynt och beror på ett fel i en speciell ärftlig gen.

Scroll to Top