Visst har tanken på att lämna honom funnits men han har alltid varit så mån om barnen, lekt och gjort saker med dem. Jag har skonat barnen genom att inte bråka. Jag har istället levt för att vi ska ha det fint i hemmet, bakat, lagat mat och också haft huvudansvaret för barnen.
Alla omkring oss säger “vilken tur att du har en så snäll man”. Visst, han har aldrig slagit mig eller varit elak – bara full. Med åren har jag känt mig alltmer less och trött på vårt förhållande. Jag har sex med honom för “husfridens” skull. Men nu är all kärlek borta. Vi lever som kompisar men känslan av tomhet växer. Och livet är så kort. Jag längtar efter att känna kärlek, vilja vara nära och älska med någon jag tycker om. Nu känner jag, att hellre lever jag ensam än i ett dött äktenskap.
Sedan en tid har jag talet med min man om detta. Att det inte finns några känslor och att jag inte har någon lust till sex längre. Han är helt oförstående. Han älskar ju mig och undrar vad som hänt med mig. Att jag håller på att slå sönder allt, förstör vårt hem, jularna, semestrarna. Är jag en stor egoist? Min man säger att jag måste ge allt en chans, inte ge upp. Men det är ju det jag gjort i alla år. Jag klarar inte av att han ens rör vid mig längre. Tacksam för ett råd!
Du skriver att du varit mycket trött och ledsen på vägen till dagens situation och att all kärlek nu är borta, d v s den sexuella lusten. Pappan tycks under alla år ha varit en god kompis och “lekkamrat” till era gemensamma barn. Medan du har haft huvudansvaret för barnen och kämpat på för att hålla familjen i gång. Också i det ligger att du har haft mest föräldraansvar och pappan delvis varit som “ett av barnen”. Självklart har ditt huvudansvar för familjen tärt på parrelationen och gett dig en roll som familjeöverhuvud, som du inte önskat men varit tvungen att ta på dig. Du har inte kunnat svikta och vara säker på att någon annan tog vid på samma ansvarsfulla sätt som du själv. Det känns som om du nu letar efter den mogna, självgående man, som du inte behövt “uppfostra” och där kärleken finns på lika villkor.
Det är positivt att ni börjat samtala med varandra och att du tagit chansen att formulera dina behov och önskningar. Och så kommer din man och säger att du förstör allt – hemmet, jularna, semestrarna o s v. Och ibland tror t o m du att han har rätt i det han säger – fast du vet att det inte är så. Er relation startar inte idag utan resan till dagens situation har ni båda varit delaktiga i. Din man har genom sitt stundtals själviska beteende förstört mycket på vägen hit. Under den resan har mycket av din kärlek och sexuella lust förbrukats i bl a allt ansvar och omhändertagande. Och som du beskriver dina känslor idag, så går troligen inte detta att reparera. Nu handlar det mera om du – som är en ansvarstagande person – också är beredd att ta ansvar för de känslor du nu har. Den återhållande faktorn finns i dig själv. Att leva tillsammans med någon, som egentligen vill vara någon helt annanstans, kommer i längden att vara kränkande också för din man. Men sannolikt är det du som måste ta initiativ till förändring. Förändringar är sällan helt smärtfria. Men att stanna kvar i något med ständigt känslomässigt underskott förbrukar så småningom all vår positiva kraft. Lycka till med ett beslut, som till så stora delar som möjligt blir gemensamt.
