Efter att bara ha druckit på helger så började han dricka även vardagskvällar. Jobbet skötte han alltid exemplariskt men hemma blev det bara värre. Han var arg på mig och barnen när han var nykter. Fick han lite alkohol i kroppen blev han glad och fick saker gjorda. Till slut höll det inte längre. Han blev så dålig att han måste söka hjälp inom psykvården
Han höll sig nykter i nio månader och det var den bästa tiden i vårt äktenskap. Men vården följdes aldrig upp med några återbesök och efter något år var drickandet igång igen. Han förnekade först problemen men sökte sedan vård igen. Nu är han nykter sedan några månader, äter lyckopiller och mår jättebra.
Men det gör inte jag. Jag har aldrig haft någon att tala med. Min man tycker att det enbart är hans problem. Men drickandet har ju påverkat hela familjen. Jag skulle kunna berätta i timmar om detta. Jag har en nära väninna jag skulle vilja dela mina tankar med, men kan inte göra det bakom hans rygg. Att inte kunna anförtro mig åt någon gör att jag känner mig så ensam och det skapar ett avstånd mellan mig och min man. Han förstår inte mitt behov av att öppet och uppriktigt kunna delge någon mina känslor och tankar. Själv har han några vänner som han berättat allt för. Medicinen han äter har dessutom tagit död på allt sexliv eftersom han inte har någon lust. Är det konstigt att ha behov av att prata om hans problem fast han slutat dricka? Har du något råd?
I ditt brev skriver du att du har behov av att prata om ”hans problem” och till det ställer jag mig frågande. Inte är det väl hans problem, som du behöver ventilera med någon utomstående. Framförallt inte just nu, när han på allvar tycks ha tagit tag i sina problem och försökt göra något åt dem. Du behöver självklart få prata om dina problem – både de som är aktuella nu och de du burit med dig under livets gång och som fortfarande är obearbetade. Att din man inte vill att du ska prata med någon – trots att han själv gjort det med några stycken – tror jag sammanhänger med att det du säger om honom har han ingen kontroll över. Det han själv berättar är just så mycket som han har lust med att förmedla till någon.
Du är naturligtvis i din fulla rätt att prata med någon som du har förtroende för. Men att efter så många års tystnad börja att prata med din nära väninna tror jag, som du själv skriver, skulle komplicera er relation. Både relationen till din man och till vännerna. Jag tror att du skulle ha god nytta av att prata med en professionell person t ex en kurator vid vårdcentralen, där du bor. När du där har fått den hjälp du behöver är du fortsättningsvis inte mer redovisningsskyldig inför någon och behöver heller inte bära på känslan av att ha utelämnat någon. Det du berättar i en behandlingssituation är ju ingen objektiv sanning om din man utan en beskrivning av dig och dina upplevelser. Det är viktigt för dig att allt det svåra, outsagda och instängda blir formulerat. Det binder mycket av din positiva energi, som försvårar och förhindrar en nära kontakt med både barn, man och vänner. Vi har inte tillgång till det varma, goda inom oss om vi inte frigör oss från det onda, svåra som blockerar vår känsla. Dina rader om att du skulle kunna berätta i timmar om hur du har det eller har haft det säger mycket om hur stort ditt behov av samtal är.
Beträffande din mans brist på sexuell lust – något som naturligtvis får dig at känna dig både ensam och ledsen – vill jag säga vad jag tidigare anfört i tidningen. Försök att få ett gemensamt samtal hos den behandlande läkaren för att diskutera medicineringen och de därmed följande problemen. Att få ett tidsperspektiv och en förhoppningsvis gemensam insikt om problematiken tror jag skulle underlätta för er båda. Lycka till med det och en ”egen” kontakt.
