Jag kunde inte acceptera min mans läggning!

Något halvår efter att vi gift oss för 40 år sedan avslöjade ”Erik” att han var transvestit sedan barndomen. Först smyglånade han systrarnas kläder, i tonåren mammans högklackade skor, korsetter och smink. Under högskoletiden hade han egen lägenhet. När han kom hem efter föreläsningarna klädde han om till kvinna med kraftigt snörd midja, peruk, mycket smink och tjusiga damkläder. Ibland gick han ut på stan som kvinna.

Han undrade om han kunde klä sig till kvinna någon kväll i veckan. Jag slog näven i bordet och skrek ”ALDRIG” och förbjöd honom att någonsin tala om det, att inte ens tänka sådana tankar. Vi har haft ett gott liv. Han är trogen, generös och vänlig. Någon gång bråkar vi väl också och då kallar jag honom ”transvestitgubben”.

Jag vet nu att transvestism följer mannen eller kvinnan livet ut. Nu grubblar jag på mitt handlande. Nästa år går vi i pension och får mycken tid hemma. Har jag gjort fel eller rätt? Jag måste få professionell hjälp. Ge mig ett klart motiverat ja eller nej. Jag kommer att följa ditt råd. Jag behöver inre ro.

Ditt brev uttrycker på ett både fint och tydligt sätt den samvetskris, som vi ibland kommer i och som gärna uppstår – eller förstärks – i samband med stundande pensionering. Vi blir då ofta kritiskt dömande gentemot oss själva och bedömer händelser som rätt eller fel, ont eller gott utan att alltid ta hänsyn till de villkor, förutsättningar och sammanhang som rådde då. I ditt brev framkommer några händelser, som jag tror det är viktigt att beakta idag.

Det måste på din beskrivning ha varit en närmast chockartad upplevelse, när du fick veta om din nyblivne mans transvestism. Du var några och tjugo år gammal och hade kanske tidigare högst perifert hört talas om ”läggningen” transvestism. Och det du visste och hade hört var kanske en fördömande och kritisk inställning till en sådan läggning. Du var troligen också berättigat besviken över att få den kunskapen efter och inte före ni gift er. Här tror jag att det är viktigt att du kan försonas med dig själv och den kraftiga reaktion, som du då gav uttryck för. Det var förmodligen ditt bästa och enda sätt att hantera det som då syntes både oacceptabelt och övermäktigt att inrymmas inom er relation.

Så har åren gått och dina kunskaper och insikter om livet och sexuella läggningar har fördjupats. Du skriver också om ett gott liv och en man som är ”trogen, generös och vänlig”. Det är ju ett mycket gott omdöme om en livspartner sedan många år. Idag vet du att en sexuell läggning oftast är livslång men också att ditt förbud ”aldrig” har inneburit att din man inte levt ut sin drift – i alla fall inte inom er relation. Vilket visar på att han har låtit behovet av att klä sig i kvinnokläder underordnas behovet av och önskan om att få leva tillsammans med dig.

Så till en ”undrande” reflektion. Samtidigt som du en gång förbjöd din man att ”ens tänka sådana tankar”, så kan du själv vid tillfällen, då ni bråkar, kalla honom för ”tranvestitgubbe”. Det han inte fick tänka på har du själv inte kunnat släppa tanken på – och det av helt naturliga skäl. Du skriver inte att han vid de tillfällena blivit mycket arg utan tillmälet tycks ha passerat utan större upprördhet. Paradoxalt nog kan det ha blivit så att det du trott vara ett ”skällsord” för honom har blivit en i alla fall indirekt bekräftelse på en läggning, som han inte får visa, men som ingen av er har ”glömt”.

Jag tror att ni båda makar skulle ha en stor glädje av att sätta er ner och samtala kring det som nu fyller dig med samvetskval. Fråga honom hur de här åren efter ”aldrig” varit för honom. Visa din uppskattning för allt det som varit och är gott och låt honom formulera det han har känt och känner och önskar inför en gemensam pensionärsframtid. Det handlar inte om ifall du gjort ”fel eller rätt” tidigare utan vad ni idag och framöver kan göra för varandra och tillsammans för att livet ska fortsätta vara gott och en ökad fritid vara er båda till glädje.