Det vågade hon inte, så hon åkte ändå. Följden blev att hon ringde hem på lördagskvällen och grät. ”Mamma kom och hämta mig. De är inte snälla!” fick jag höra i telefon. Min dotter befann sig då hos pappans föräldrar ca 25 mil bort (trots att han sagt att de skulle vara hemma hos honom några mil härifrån). Det var farmor som inte hade varit ”snäll”. Hon hade pratat skit om mig och min nye man. Jag sa till min dotter att jag gärna ville hämta henne, men övertalade henne att vara kvar tills på söndagen då hon ändå skulle komma hem. Jag vet vilket liv det skulle bli om jag kommit upp till mina f.d. svärföräldrar för att hämta henne.
Igår ringde min f.d. make och då sa jag som det var, att vår dotter inte ville komma till honom. Han blev fly förbannad och menade att hans rätt till henne var större än hennes rätt att må bra. Vad ska jag göra? Får min dotter själv bestämma om hon ska åka till sin pappa? Eller är hans umgängesrätt viktigare än hennes psykiska välbefinnande?
När du själv funderat över – och eventuellt kommit fram till någon form av förståelse kring vad som kan ligga till grund till flickans beteende – så är det viktigt att du försöker få henne att sätta ord på sin motvilja. Kanske finns det någon annan vuxen person i hennes närhet, som hon känner förtroende för och som kan hjälpa henne att sätta ord på sitt avståndstagande. Under alla omständigheter är det sedan viktigt att ni båda föräldrar pratar om det som nu är aktuellt. Har pappan själv någon förklaring, som han kan ge uttryck för under samtal i lugn och ro med dig. Kan det kanske vara så att ni båda vuxna inte helt avslutat er känslomässiga relation – åtminstone inte från hans sida. Och det behöver ni i så fall ha hjälp med att göra. Farmors illapratande om dig och din nye man antyder något om att hon är kränkt på sin sons vägnar. Ibland tar sig detta uttryck i att angripa den mest försvarslösa och i situationen helt skuldfria – nämligen barnet. Barn, som ju ofta känner djup lojalitet med båda sina föräldrar, brukar uppleva det både svårt och olustigt, när någon pratar illa om den andre föräldern.
Med god vilja från både din och pappans sida tror jag att ni har goda förutsättningar att tillsammans lösa det aktuella problemet. Om det inte går, som du önskar, så vänd dig till familjerättsbyrån i kommunen för att få hjälp. Upptäcker ni båda att en stor del av problemet ligger i att den känslomässiga relationen mellan er inte är helt avslutad, så vänd er gärna till kommunens familjerådgivning. För dottern är det viktigt att ni båda vuxna har en hyfsad dialog mellan er och att hon till er båda kan uttrycka både lust och olust inför det hon vill – och det hon inte vill. Vilket naturligtvis inte kommer att innebära att hon alltid får som hon vill. Ju fortare ni hjälper henne med att formulera sina önskningar – och också sin motvilja, när det förekommer – desto bättre för er alla. Det reducerar framförallt misstänksamhet mellan er föräldrar om höggradig påverkan ”mot” den andre. Dessutom tycker jag, att om ett så pass litet barn är 25 mil hemifrån, så bör den andre föräldern bli informerad om det.
