Hur ska jag få min pojkvän till Sverige?

Jag är en invandrartjej som kom med mina föräldrar till Sverige för ungefär tre år sedan. Nu läser jag på gymnasiet, har jättebra betyg och vill bli läkare. När vi bodde utomlands för att vänta på uppehållstillstånd i Sverige, så träffade jag en kille som jag blev oerhört kär i. Det har gått mer än tre år och vi har fortfarande kontakt. Vi pratar jämt i telefon och skickar mail till varandra. Men mina föräldrar vet inte om det och det ger mig dåligt samvete. Jag känner på mig att jag bedrar mina föräldrar.

Min pojkvän vill nu komma till Sverige och bo här. Men han är från Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten och jag tror inte att han kan få tillstånd att bo permanent i Sverige. Vi kan inte heller gifta oss direkt eftersom mina föräldrar skulle misstänka att han bara vill gifta sig för att få uppehållstillstånd. Jag vill inte överge honom, men inte heller att han lämnar sitt jobb där och lånar massor med pengar för att sedan få avvisning från Sverige. Jag vet inte vad jag ska göra.

Det är inte svårt att förstå att du befinner dig i ett dilemma. Din lojalitet med såväl föräldrarna som – den för dem okände – pojkvännen kommer naturligtvis i konflikt med varandra och situationen känns säkert ibland olöslig. Av ditt brev – och inte minst ditt sätt att behärska svenska språket efter tre år i landet – så förstår jag att du är en ovanligt ambitiös och målmedveten ung kvinna. Du vill troligen inte leva ett “dubbelliv” utan vill ha klara, öppna och tydliga riktlinjer. Du orkar naturligtvis inte smyga hur länge som helst med det som är väsentligt för dig och då inte minst kärleken till din vän i Abu Dhabi.

Jag tror att du måste berätta om din förälskelse för dina föräldrar och det av flera skäl. Ni har i drygt tre år talat i telefon och mailat regelbundet till varandra. Dessa år är tre oerhört viktiga år i en ung människas utveckling. Se bara den förändring du själv har genomgått under de senaste åren. Under de år ni inte mötts kan din och pojkvännens utveckling ha löpt ganska parallellt eller ha gått i helt olika riktning. När man inte lever vardagsliv tillsammans utan bara har sina exklusiva samtalsstunder i telefon kan det vara svårt att riktig känna av om kärleken idag skulle hålla för livets vardagspåfrestningar. Du har t.ex. kommit långt i din anpassning till svenska förhållanden och där har du redan ett stort försprång, om ni har möjlighet att bosätta er här. Jag bedömer det som viktigt att ni verkligen får möjlighet att mötas någonstans i världen för att komma underfund med vad ni idag känner för varandra och hur pass bärkraftiga dessa känslor är. Innan ni binder er till stora, viktiga åtaganden, som efter ett tag helst inte ska kännas fel eller överilat, så behöver ni bottna i en övertygelse om att det ni gör är det bästa möjliga för båda. Jag förutsätter att det är betydligt svårare att “överge” någon, som avstått från så mycket av det “gamla” för att leva just med en speciell person.

Att träffa pojkvännen – antagligen utomlands någonstans – är naturligtvis inte enkelt och troligen inte ekonomiskt möjligt för dig utan stöd från dina föräldrar. Oberoende av dina föräldrars reaktion, när de får veta om din förälskelse, så tror jag att det är nödvändigt att du berättar om den. Din “hemlighet” tar mycket energi från dig som du skulle ha mer glädje av i skolarbete och fritid. En hemlig kärlek har också en tendens att “leva sitt eget liv” – inte alltid så väl förankrad i verkligheten. Att plocka fram den i dagsljuset gör den inte bara synlig för andra utan framförallt blir den mera tydlig och realistisk för oss själva. Önskar du en fortsättning på din och pojkvännens relation kommer du ändå aldrig förbi att ge dina föräldrar vetskap om den. Lycka till med att pröva känslorna – dina, hans och de gemensamma.