Små ”tics” är vanliga i början av skolåldern

Jag vill fråga angående tics hos en 7-årig pojke. Ticsen både syns och hörs och de är mycket påfrestande för pojken. Det började så smått efter skolstarten och har sedan varierat i styrka under ett år. Han har fått medicin (Orap) men det hjälpte bara i början. Vad beror detta på? Finns det något att göra? Kan pojken bli bra?

Med ”tics” menas snabba, ofrivilliga muskelryckningar i ansiktet eller axlarna. Ryckningarna brukar upprepa sig och kan vara förenade med ett harklande eller sniffande. Små tics är vanliga i början av skolåldern och finns hos ungefär vart tionde barn. De förekommer oftare hos gossar än flickor. Tics brukar öka när barnet är oroligt och stressat och minska när han/hon slappnar av och känner sig trygg. Man kan jämföra med att vuxna människor ofta ”hummar” när de håller tal.

Läkarna brukar inte finna något bakomliggande kroppsligt fel hos barnet och tics är inte tecken på någon neurologisk sjukdom. I stället anses det vara ett psykosomatiskt stress-symtom. Tics skulle således till stor del bero på spänning och ångest och att barnet avreagerar sig genom sina muskelryckningar. Behandlingen går ut på att ge barnet en lugn, trygg miljö och att låta honom/henne prata om det som ev. ger ångest. Om besvären är mycket stora kan det vara klokt att försöka få kontakt med en barnpsykolog och få erfaren hjälp att lätta på den inre spänningen. Tyvärr är väntetiden ohyggligt lång på de flesta barnpsykiatriska klinikerna i landet. Enbart tablettbehandling har som du märkt en begränsad effekt. I de flesta fall minskar lyckligtvis ticsen när barnet växer upp.

Om man försöker koncentrera sig riktigt hårt går det att med viljan under en kort stund dämpa de ofrivilliga ryckningarna. Men sedan kommer de tillbaka. Det är viktigt att lärare och kamrater blir informerade. Då ökar toleransen och förståelsen och barnet slipper förhoppningsvis att bli mobbat.