Hon bad mig dra dit pepparn växer!

Jag är en kille på 31 år, boende utanför Stockholm. För snart två år sedan träffade jag en helmysig tjej från södra Sverige. Eftersom hon har två barn från ett tidigare äktenskap, var det omöjligt för henne att flytta hit. Vi har nu pendlat fram och tillbaka och försökt att hålla förhållandet vid liv. Hon är den mest fantastiska tjej som finns, men jag har ändå tvekat att flytta ner med motivationen, att jag kommer sakna allt jag har här: mina vänner, jobbet, föräldrar osv.

För en tid sedan skulle hon kommit hit med grabbarna för första gången. Dagen innan ringde jag och sa att jag inte ville flytta ner. Detta gjorde naturligtvis att hon blev förbaskad på mig och ställde in resan, och jag förstår henne. Jag förklarade att jag blev rädd när jag märkte hur bra jag blev accepterad av hennes barn. Jag vet att det låter helknasigt, men har man vuxit upp i ett skyddat hem som enda barnet reagerar man lite konstigt. Hon bad mig dra dit pepparn växer och ville inte prata med mig igen, ännu mindre träffa mig.

Jag saknar dem så oerhört mycket. Jag har ringt och talat om det, sagt att jag är en idiot och att jag är villig att göra allt för att detta ska kunna lösas. Hon ställer sig naturligtvis helt emot detta och säger att det aldrig kommer att hända. Jag hoppas att när vi har varit ifrån varandra ett tag, så kan det finnas lite hopp om att allt det fina vi hade kan få henne på andra tankar. Hon säger att alla känslor försvann när jag sa det där om att inte flytta. Vad ska jag göra? Jag älskar dem så mycket att jag blir galen.

Ditt brev utstrålar verkligen en stark och varm känsla för den “helmysiga tjejen från södra Sverige” och hennes barn. När hon nu inte besvarar dina känslor, så mår du riktigt illa. Du står där med en kärlek, omsorg och säkert också oro som det inte finns någon mottagare för. Hur kunde det, som upplevdes så bra, gå så illa och i ett sådant raskt tempo? Självklart kunde det inte bli enkelt för er att flytta samman under rådande omständigheter. Det förefaller ändå som du accepterat och respekterat hennes val att stanna med barnen i deras invanda miljö. Skulle någon flytta, så fick det bli du som gjorde det. Kring detta har ni troligen skapat någon form av gemensam bild av hur ett sådant sammanflyttande skulle se ut. Det är mycket möjligt att din flickvän – ofta på kvinnors vis – har förankrat den bilden hos sin omgivning. Släkt, vänner, bekanta kan vara informerade och tillsammans med henne med glädje ha sett fram emot planerad förändring.

Så händer det att du ger uttryck för din tveksamhet. Vad jag förstår har du inte dragit undan din kärlek, men varit just ärlig med din tveksamhet. Du kunde naturligtvis förvänta dig att hon omedelbart skulle bli ledsen, besviken och t.o.m. riktigt arg, men anade troligen inte att alla hennes för dig starka känslor skulle ta slut. Det ger mig en känsla av att när du slog sönder hennes “framtidsbild”, så fanns det just då inte längre plats för dig heller. Jag hoppas för bådas er skull att ni framledes kan samtala med varandra, så att ett eventuellt avslut på relationen inte bara sker i affekt. Det är naturligtvis inte alls omöjligt – ibland mest utmanande och spännande – att byta bostadsort, arbete och vänkrets. Men framförallt ställer det stora krav på den nya kärleken. Den måste vara stark för att ge upplevelsen av att den är mer än värd de “förluster” vi gör på vägen till det nya livet. Nog är det bättre att en begriplig tveksamhet kommer till uttryck före än efter en gemensam etablering. Självklart kan vi inte tveka hur länge som helst. Vi måste fatta någon form av beslut för både egen och andras skull.

Ditt brev ger mig en bild av att du tar på dig all skuld för den uppkomna situationen, vilket jag inte tycker är korrekt. Vad du kan göra nu tror jag är att visa henne din kärlek – om den fortfarande finns. Någon större “botgöring” kommer inte att på sikt gagna någon av er. Kan och vill hon ta emot din kärlek, så tror jag att ni tillsammans kan skissera om framtidkartan i en takt och ett mönster som passar er båda. Lycka till med att framförallt komma till tals med varandra.