Vår son har slutat ta kontakt med oss

Jag och min man är båda i 70-årsåldern. Vi har tre vuxna barn, två döttrar och en son. Vårt problem gäller relationerna till vår sons familj. Vi har varit för öppna och ärliga och därför har sonen slutat ta kontakt med oss. Förra sommaren ville hans hustru vara en vecka i vårt hus tillsammans med barnen och en väninna vi inte känner. Vår son skulle inte vara med. Efter stor vånda sade vi nej till detta. Om vår son varit med hade det varit en annan sak eftersom han är “hemma här”. Vår son blev arg och ville upphöra ha kontakt med oss vilket gjorde oss mycket ledsna. Vi förklarade hur vi tänkte och kände och efter ett tag blev det bra igen.

I somras uppstod ett liknande problem då vi pratade med vår granne om en resa sonen med familj skulle göra tillsammans med deras dotter med familj. Sedan fick vi höra att detta var hemligt. Det resulterade i att sonen inte pratar med oss alls. När vi ringer säger barnen att pappa inte är hemma. Det märkliga är ju att han annars är lika öppen som vi.

Jag är väl inte den bästa svärmor eftersom jag många gånger varit kritisk mot min sonhustru. Men jag har lärt mig att tiga, fast jag tycker att min son är mycket styrd av henne. Vad gör vi för fel? Det är svärt att ändra sig när man är gammal. Men jag har alltid annars kommit överens med mina medmänniskor.

Jag förstår att ni båda är ledsna över den försämrade kontakten med sonen och hans familj. Du skriver att problemet är att “ni är för öppna och ärliga”. De egenskaperna är ju i sig något positivt men visst kan ärlighet ibland upplevas som både grym och smärtsam, när den inte kombineras med en kärlek eller omsorg om den som ärligheten riktas emot. Det framkommer av ditt brev att du är kritisk mot din sonhustru – hon är inte riktigt “hemma” i er familj – och det upplever hon säkert själv också. Du skriver att sonen är “lika öppen som vi”, men däremot är han mycket styrd av sin fru. Det förefaller mig som om ni på ett för er alla olyckligt sätt har delat upp den unga familjen, där sonen står för det goda och sonhustrun för det främmande, mindre goda. När nu barnbarnen i telefon svarar att pappa inte är hemma, så handlar det förmodligen om att han inte klarar av att kallprata med er och inte heller klarar av att uttrycka sin besvikelse över den aktuella situationen. Förra gången han blev arg på er så gjorde han ju er hemskt ledsna. Finns det något att göra idag som kan förbättra relationen till sonen och hans familj? Det tror jag absolut att det finns, dock inte genom att de yngre ändrar på sig utan att ni äldre lär er att se på dem med litet andra ögon.

När våra barn etablerar sig och gifter sig så är det ett stort och viktigt beslut i deras liv, som naturligtvis också berör föräldrar på ömse håll. Vi kan tycka att vi känner våra barn väl men ändå förstår vi inte riktigt deras val av livspartner. Det högst troliga är att vårt barn har behov och sidor, som vi inte känner till, men som den nya relationen på ett positivt sätt tillgodoser. Vad vi behöver respektera är framförallt att detta är vårt barns val och den nya personen gör honom eller henne gott i livet. Så gott att de båda väljer att leva tillsammans förhoppningsvis under många år. Tycker vi själva spontant om vår svärdotter/svärson så är det naturligtvis en extra bonus att vara mycket glad för – men det är inte det viktiga i våra barns val. Ju mer främmande vi är inför vårt barns val desto större positiv nyfikenhet borde egentligen den upplevelsen utveckla. Vi måste försöka lära känna och förstå de goda sidor, som vårt barn mår bra av. Jag önskar att du och din man med något förnyade inre “glasögon” kan få möjlighet att göra de upptäckter av svärdotterns sätt att vara, som kan vara till glädje för alla. Vänta inte på att någon förändring i relationen kommer att utgå från den unga familjen – det är ni som bäst kan initiera ett nytt mönster. Lycka till med det.