Min dotter har en oförstående pappa!

Jag har en flicka på 13 år som vägrar att träffa sin pappa. Vi har gemensam vårdnad, men hon har alltid bott hos mig. Det är först på senare år som han velat ha kontakt, men det ska alltid vara på hans villkor. Måste hon träffa honom?

Familjerådgivaren ger svarar: Det är inte lätt att ge ett tillfredsställande svar på din fråga “måste hon?”, då uppgifterna om såväl flickan som familjesituationen i övrigt är mycket knapphändiga. Att jag ändå försöker mig på att ge någon vägledning i frågan beror på att jag tror att fler föräldrar också kan känna igen den beskrivna situationen. Det framkommer inget om hur länge du och pappan levt åtskilda, men då ni har gemensam vårdnad om dottern så måste det i alla fall tidigare ha funnits en viss ömsesidig tilltro till förmågan att samarbeta kring flickan. Att flickan idag inte alls vill träffa sin pappa tror jag till stora delar beror på att hon är djupt besviken på honom. Han har inte funnits till för henne på ett tillfredsställande sätt tidigare som pappa och resursperson i hennes liv. Nu vill han träffa henne sedan en tid tillbaks men uppenbart inte villkorslöst utan på “hans villkor”.

Det finns många skäl till att tro att din dotter hyser starka och motstridiga känslor inför sin pappa. Sorg och ilska över att han varit försumlig – kanske närmast obefintlig – men bakom detta också en längtan efter den fadersgestalt hon inte upplevt. Att nu träffa honom innebär ju att alla dessa blandade känslor av saknad, längtan, ilska och övergivenhet kommer över henne och är svåra att både sortera och härbärgera. Det kan vara lättare att slippa denna känslostorm genom att inte träffa honom alls och hoppas på att “tiden läker såren”. Men tiden i sig läker inga sår utan det är oftast hårt arbete som leder fram till försoning och att vi kan gå vidare på ett bra sätt.

Jag tror också det är viktigt att du själv ser på vilken roll du kan och vill ha i den aktuella situationen. Är du själv så besviken på pappan att du helst ser att ni båda slipper ha något med honom att göra? Eller kan du tänka dig att på olika sätt i alla fall försöka stödja din dotter i att ge relationen med pappan en chans. Ditt förhållningssätt är naturligtvis av stor betydelse för att successivt underlätta en eventuell kontakt. Kanske har flickan så svårt för möte med pappan att ni alla skulle ha nytta av att tala med en familjerättssekreterare eller familjerådgivare om er situation. Där kunde hon få sätta ord på sin besvikelse och förhoppningsvis få det begripligt varför pappan tidigare inte varit just pappa för henne. Menar han allvar med sina kontaktförsök skulle ju detta gagna också honom. Hans avståndstagande kanske mera har med oklarheter i er vuxenrelation att göra än med hans och dotterns inbördes relation. På sikt har flickan naturligtvis glädje av att kunna träffa och ha en dialog med sin pappa – även om han tidigare varit försumlig och det kan vara svårt att nå fram till en riktig innerlighet i relationen. Jag tror att din roll och ditt stöd är oerhört viktigt för hur deras relation kommer att utvecklas. Självklart kan en 13-åring inte tvingas till en kontakt hon absolut inte vill ha. Lycka till i försöket att få professionell hjälp om det kärvar sig helt.