Det fungerade bra mellan min man och min äldste son. Han trivdes bra och hade många kamrater. Min man jobbade på dagarna och jag på kvällarna, så det var alltid någon hemma. Uppväxttiden var utan problem för båda pojkarna.
Problemen började för tio år sedan. Mina söner gifte sig och fick barn ungefär samtidigt. Båda byggde hus och vi hjälpte dem med 60.000 kr vardera. Men efter bara några år kom olyckorna slag i slag. Båda sönerna skildes och husen såldes på exekutiva auktioner med stora skulder som resultat. Jag hade gått i borgen åt min äldste son för ett lån på 120.000 kr. Jag blev tvungen att betala 1.500 kr i månaden i tolv år. Han skulle betala mig den summan men oftast fick jag inga pengar.
Så flyttade han ihop med en ny kvinna med hus och två barn. Han levde upp och allt verkade gå bra. För två år sedan ville han låna pengar. Han var skyldig underhåll för dottern. Han fick låna 20.000 kr som han lovade återbetala med en tusenlapp i månaden.
En kort tid senare upptäckte jag att mina bankkonton var tömda. Det visade sig att min äldste son förfalskat fullmakter och “stulit” 10.000 kr. Jag och min man åkte hem till honom för att reda ut vad som hänt men han höll sig undan. Senare visade det sig att han även tömt flickvännens konton. Hon var helt barskrapad. Hon slängde ut honom och han flyttade hem till en kompis.
Sedan allt detta hände har jag varken träffat eller talat med honom. Jag skäms så för vad han gjort. Enligt andra personer säger han att vi aldrig brytt oss om honom, att han aldrig fått något osv. Det är hemskt att få höra. Vi träffar hans dotter varannan söndag då mamman lämnar henne här. Min man vill inte jag ska ta första kontakten. Min son är gammal nog att ta ansvar för vad han gjort, menar han. Vad tycker du jag ska göra?
Du skriver att problemen började för tio år sedan. Då var din äldste son en man med viss livserfarenhet. Vad som inte framkommer av ditt brev är huruvida han hade eget boende eller bodde kvar i barndomshemmet fram till dess. Detta kan ha viss betydelse för hur han tränats till att handskas med ett hems skötsel, ekonomi och ansvar för sin livssituation. Han kom in i en ny fas i livet med ökat ansvar också för människor utanför honom själv. Vår vuxenhet blir ofta bekräftad i föräldraskapet, då vi hämtar mönster och bilder från tidigare livsperioder till vår nya roll. Du och din man gjorde också väldigt mycket för att hjälpa de båda unga familjerna till en bra start. Men här började det gå snett. Jag förstår att du både är förtvivlad och undrande inför hur det kunnat gå så här illa. Naturligtvis finns det ingen enkel förklaring till detta.
Hos vissa personer kan en kris börja i 30-års åldern. Den kan till en del ha sin grund i konfrontationen mellan livets realiteter och föreställningen om vår egen betydelse och hur lätt saker bör gå. Här kan vi börja smita från hindren i tillvaron och därmed stanna upp i mognad och utveckling. Blir vi dessutom kränkta i vår självkänsla, t.ex. i samband med en skilsmässa, så förvärras ofta bilden och vi börjar lägga skulden på allt och alla för vår utsatthet. Tillkortakommanden skylls t.ex. på en kärlekslös barndom eller en omöjlig partner. Vi slutar ta ansvar för våra liv och våra val, och kan t.o.m. tycka att vi har rätt till kompensation av andra för livets struligheter. Och så fortsätter det. Framför allt om människor omkring “ordnar upp” efter oss och därigenom förhindrar att mönstret bryts. Det behövs någon som sätter ett rejält stopp för att starta en mer konstruktiv utveckling.
Detta tror jag är en del av orsaken till den olyckliga utvecklingen. Mer kan inte rymmas inom denna spalt. Du undrar vad du gjort för fel i din uppfostran. Med facit i hand vet bara du vilka krav som ställdes på äldste sonen som ung. Du ville kanske ge honom gynnsammare villkor än dem du själv haft. Men även om det är så kan det bara vara en av många faktorer i sammanhanget.
Din son kan inte fortsätta livet ut med att smita. Genom sitt handlande har han överträtt alla anständighetsgränser. Det är riktigt vad din man säger, att han är gammal nog för att ta ansvar för vad han gjort. Samtidigt är han din son och du har många motstridiga känslor och tankar. Detta tar mycket energi från dig som behöver frigöras till något mer positivt. Om du vill kontakta din son, så prata med din man om att du behöver göra det för att själv må bra. Du kanske inte når ända fram men ett livstecken och några ord kan hjälpa dig på vägen. Om inte annat ger det dig troligen större klarhet. En ljuspunkt är din regelbundna kontakt med barnbarnet. Lycka till i kontaktförsöket med sonen. Hoppas på det bästa men ha beredskap för det sämsta.
