Varför har just jag blivit kvar?

Jag är en kvinna som saknar släktingar, yngre och äldre. Varför har just jag blivit kvar, frågar jag mig. Kanske anser en högre makt att jag har något ogjort. Att alltid vara ensam om allt är svårt, bl.a ekonomiska beslut. Förr var jag i arbetslivet i en stad. Jag var omtyckt och gjorde ett bra arbete. Nu bor jag på landet och både hälsa och ekonomi är bra. Radhuset i staden har jag sålt och många av mina väninnor där har avlidit så den epoken är avslutad.

Blir jag bjuden någonstans är det med armbågen och jag känner att jag inte riktigt tillhör gänget. Varför ska det vara så svårt att umgås lättsamt? Förr kunde man komma helt appropå, ta en kopp kaffe och prata en stund. Nu kan man inte komma utan inbjudan. Själv har jag försökt bjuda; någon kanske kommer men de flesta är upptagna på annat håll med släkt eller vänner. Jag förstår att många ensamma ger upp och hellre sitter ensamma.

I pensionärsorganisationerna och kyrkan är jag välkommen som ensam. Och jag kan även ge mig ut på någon bussresa för pensionärer, så egentligen har jag det bra. Att flytta skulle inte vara omöjligt men det skulle säkert bli lika ensamt på nästa ställe. Tänk om jag kunde få en väninna i samma situation så vi kunde stötta varandra men det är svårt att hitta någon på äldre dagar, alla är så upptagna med sitt.

Du skriver att du numera saknar såväl äldre som yngre släktingar. Om detta innebär att du förlorat flera anhöriga genom dödsfall, så har du naturligtvis gjort stora förluster i livet som det tar både tid och ork att komma över och att delvis försöka kompensera det tomrum som avbrutna relationer efterlämnar. Du har haft goda år i arbetslivet, där du både gjort ett bra jobb och varit omtyckt av arbetskamrater. Du har alltså erfarenhet av goda relationer, både privat med släkt och vänner och tillsammans med kolleger. Sådana livserfarenheter är en tillgång i alla åldrar, när det gäller att skapa nya relationer. Därmed inte sagt att det är lätt att få nya vänner vare sig högre upp i åren eller i helt nya miljöer. Du berättar i ditt brev om god hälsa och ekonomi, vilket du säkert upplever som stora tillgångar även om dessa faktorer inte kan ta bort din känsla av ensamhet och kanske också övergivenhet.

För en tid sedan gjorde du en stor förändring i ditt liv. Du sålde ditt radhus i stan och flyttade till landet. Det var ett modigt beslut. Hur dina överväganden såg ut vet jag inget om, men förmodligen balanserade du plus och minus och tänkte dig att livet på landet förhoppningsvis skulle vara mera otvunget och mindre komplicerat. Den vänliga situation du beskriver, med en oväntad gäst på en pratstund, tror jag fortfarande det finns utrymme för, om människor inte förvärvsarbetar på annat håll, men just den typen av spontanbesök förekommer säkert mest bland människor som redan har en stabil relation. Där kan ett kortare meningsutbyte bara förstärka den gemenskap som redan finns, medan nya relationer ofta behöver god tid på sig för att byggas upp och där dyker vi sällan upp som objudna gäster. Att skapa nya relationer och få nya vänner är oftast ett arbete som kräver tid och engagemang där det gäller att vara lyhörd för såväl egna som andras behov. Någon myntade en gång uttrycket: ”Det bästa sättet att få en vän är att vara en vän”. Jag tror att detta är ett gott riktmärke i alla lägen. Du skriver att du känner att du inte riktigt tillhör gänget och du blir bjuden med armbågen. I den första delen tror jag att du har helt rätt. Att tillhöra ett gäng är en process, som det tar tid att utveckla, särskilt om man själv är den enda nya och de andra är s.k gamla bekanta. Tillhörighet är något som vi oftast bygger upp – möjligen med undantag för förälskelsen, där tillhörighet snabbt kan kännas både total och villkorslös. Att du skulle bli bjuden med armbågen tror jag mera handlar om en känsla som är din egen och inte värdinnans. Den känslan tror jag att du aktivt måste arbeta med för att du både ska kunna ge och ta emot intresse och omsorg från dina medsystrar.

Du vill och längtar efter gemenskap, något som jag inte alls tror är omöjligt att skapa för din del. Du har ju visat tidigare att du både kan fatta beslut om stora förändringar och har haft kraft att genomföra dem. Sedan är det också så att människor som lever ensamma ofta har en bild av att andra som finns i tvåsamhet eller familj har ett mycket bättre liv. Visst kan det vara så men det gäller ingalunda alltid. En ensamhet i tvåsamheten kan vara väl så plågsam som den ensamståendes ensamhet. Om ensamhet kan man säga mycket, men den är ofta en upplevd känsla, ibland kombinerad med att inte vara riktigt accepterad, och sammanhänger inte alltid med en faktisk verklighet. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om vi kunde ta tillvara de stunder, långa eller korta, av gemenskap och tillhörighet som livet då och då erbjuder och samtidigt vara införstådda med att vi inte alltid kan bli vare sig förstådda eller påfyllda av våra medmänniskor. Känner du att du ofta har ett känslomässigt överskott, d.v.s en värme och omsorg som du inte tycker det finns någon mottagare till så tror jag att det i din omgivning, t.ex hos en ung barnfamilj, kan finnas utrymme för en vice-mormor till glädje för både dig och den unga familjen. Jag tror att du genom att ge av medmänsklig kärlek själv kan få uppleva något av den kontakt och gemenskap du eftersträvar. Däremot blir det säkert svårare om du hoppas på att denna kontakt ska ta första steget och komma till dig.