Ska jag ha dåligt samvete för min far?

Min far har tagit kontakt med en kvinna han känt sedan många år då de var arbetskamrater. De har inlett ett förhållande och träffas ofta till helgerna då hon sover över hos honom. Kvinnan är ensamstående och har en vuxen dotter som flyttat hemifrån.

Till saken hör att pappa och mamma fortfarande är gifta. Mamma lider av Alzheimer och vistas på ett grupphem. Hon känner igen oss när vi besöker henne och pratar lite men annars är hon väldigt “frånvarande”. Pappa hälsar ofta på men känner ingen samhörighet.

Jag lider av att pappa har detta förhållande med en annan kvinna, att hon ligger i mammas säng. Vad ska släktingar och vänner säga om de får reda på detta? Jag vet att pappa är nervös för att det ska hända. Borde han inte vänta tills mamma gått bort även om det dröjer flera år? Jag har så dåligt samvete för att detta pågår. Ska jag hindra honom från att träffa sin väninna?

Jag vill gärna börja med sista meningen i ditt brev, där du undrar om du ska hindra din pappa att träffa sin väninna. Det ska du naturligtvis inte göra – och det av flera skäl. Först och främst är det viktigt att du inte belastar dig med ansvaret för vad din pappa gör eller undviker att göra. Han är en vuxen person som själv måste ta ställning till vilka val han gör i livet och får då också ta hand om de konsekvenser som olika val kan innebära. Under alla omständigheter så får det inte åvila dig att göra valen åt honom eller hantera omgivningens eventuella reaktioner. Jag förstår att du är bekymrad för hans del och jag tror att det är viktigt att du och din pappa pratar om den uppkomna situationen, som säkert är svår för er båda. Inte minst nu behöver ni verkligen ha en öppen dialog för att tillsammans klara de påfrestningar det innebär att din mamma/hans hustru har fått sjukdomen Alzheimer.

Av ditt brev framkommer inget om dina föräldrars ålder eller hur länge din mamma varit sjuk. Tydligen har sjukdomsförloppet i alla fall gått så långt att hon numera är omhändertagen i ett gruppboende. Självklart är det en svår situation för er alla. Nästan alla människor önskar sig ett friskt och aktivt liv som äldre, där man i bästa fall kan få tid och utrymme för de aktiviter som barnaår och förvärvsarbete har begränsat. Det är naturligtvis ett smärtsamt avbräck i ens framtidsplaner, när en av parterna i en relation blir svårt sjuk. Hur vi ska orka med att leva ett hyggligt liv och anpassa oss till de nya omständigheterna är en lång process med många svårigheter på vägen. Hur äktenskapet såg ut när båda var friska kan också påverka hur mycket vi klarar av frustrationer, när vårt känslomässiga engagemang hela tiden sätts på prov. Du skriver att din pappa besöker din mamma ofta men att han inte känner någon samhörighet med henne. Förmodligen är det en stor sorg för honom själv att ömsesidigheten i relationen har upphört. Det kan mycket väl vara så att din pappa hade en känsla av tomhet, som blev honom övermäktig och att han därför sökte sig till en gammal arbetskamrat för att få tröst, stöd och förståelse. Relationen med väninnan var kanske den hjälp han behövde för att få det känslomässiga “överskott”, med vilket han ska balansera livets andra svårigheter.

Av ditt brev framkommer att relationen till arbetskamraten inte bara är av godo. Det som skulle vara till hjälp har också blivit en plåga. Du skriver att din pappa är nervös och rädd för att släkt och vänner ska få reda på hans nya relation. Genom att låta väninnan komma och bo hos honom har han ju också utsatt sig för omgivningens blickar och frågor. Hade han velat sköta den relationen diskret så hade de ju kunnat träffas hos henne i stället. Hon lever ju ensam. Jag tror att det är detta som plågar dig mest – din pappas sätt att ta för sig parat med hans rädsla för att folk ska få veta. Det kan man se som ett något omoget sätt att hantera en situation. Han har dåligt samvete för det han gör men fortsätter ändå att göra det. Jag tror att det vore bra om du kunde prata med din pappa om dina känslor i den här situationen och eventuellt kunde få honom att prata med en utomstånde – gärna professionell – person om sin “kluvenhet”. På sikt kommer ingen att må bra av att allting tigs ihjäl. Det viktiga för dig är att du kan avlasta dig den skuld och skam du nu känner och gärna att din pappa påtar sig hela ansvaret för sitt val och det också helst utan “skuld”. Om du inte “når” din pappa i din ambition att vara er båda till hjälp, så kanske du skulle ha nytta av att prata med en utomstående.