Under lång tid lät jag mina exfruar komma och gå som de ville. De bodde båda två i samma bostadsområde som jag, så barnen hade bara några få meter att gå mellan hemmen. Visst var det jobbigt att känna sig bevakad av exfruarna och att de tog sig så mycket friheter i hos mig, men samtidigt var det ju en trygghet för barnen. Jag var också generös med pengar ända tills jag insåg att mina “extrabidrag” inte gick till barnens mat som det var sagt, utan till exfruarnas eget festande. Då satte jag stopp för både extrapengar och springandet hemma hos oss.
Nu har mina exfruar flyttat härifrån och de äldsta barnen har en kilometer att gå mellan hemmen. I samband med flyttningen förändrades de äldre barnen och blev så tillknäppta och nedstämda. Den yngre av dem har börjat kissa på sig på nätterna. Jag har förstått att de får vara mycket för sig själva, inte minst sedan deras mor träffat en ny man och det har blivit mycket festande också. Hemma hos mig vet jag att de mår bra, vi har mycket aktiviteter tillsammans och de har en väldigt fin relation till min fästmö.
Att diskutera saken med de äldsta barnens mor har varit omöjligt och det har blivit mycket gräl kring detta. Jag har kontaktat familjerådgivningen som vill vi ska komma på samtal men det vägrar min exfru. Kanske är det bättre att barnen helt och hållet bor hos mig. Samtidigt vill jag inte att barnen ska pressas alltför mycket i denna situation. De ska inte behöva “välja” mellan mamma och pappa!
Nu har mina exfruar gaddat sig samman. Trots att de har nya förhållanden är de svartsjuka sinsemellan, men mest riktas svartsjukan mot mig och min “nya” familj. Hur ska jag göra? Jag vill att mina barn ska känna trygghet.
Du skriver att båda dina exfruar har nya förhållanden, men du tror ändå att de är svartsjuka på dig och din flickvän. Jag tror inte att deras missnöje eller avoghet behöver handla om svartsjuka utan mera om att du har en ny familjesituation – som du varmt värnar om – och att de båda exfruarna inte längre kan “komma och gå” som tidigare eller räkna med ekonomiskt extrastöd från dig. Mycket skulle kunna vara bra i ditt och barnens liv, men ändå utstrålar ditt brev en stor oro över hur barnen har det, särskilt när de inte är hemma hos dig. Du tror dig veta att det festas mycket hemma hos mödrarna och att barnen ofta får vara för sig själva. Med åtminstone en av mödrarna har du pratat om att gå till familjerådgivningen, vilket nog inte är en framkomlig väg. Den förutsätter ju att två personer vill medverka till förändring och förbättring.
Helst skulle du vilja, att på ett bra sätt kunna påverka barnens liv i de flesta situationer. Men verkligheten är inte sådan. Du måste ta till dig att du inte har mandat att påverka deras tillvaro hemma hos mammorna. Är du på djupet orolig för att något barn far illa så får du vända dig till skolan eller de sociala myndigheterna. Naturligtvis ska du först tala med respektive mamma om din oro innan du går så långt. Kanske kan ni mötas i ett samtal som inte skrämmer eller kränker. Av det du beskriver får jag ingen bild av att barnen far uppenbart illa, men de hade kunnat ha det bättre. Fortsätt att bry dig om barnen, var lyhörd för deras behov och svårigheter, och om det inte räcker, vänd dig till socialbyrån på orten.
