Piloten Trec Smith trodde först inte sina ögon. Bara några veckor tidigare hade han flugit över samma ödsliga ökenområde. Nu hade landskapet plötsligt förändrats.
Långt där nere kunde han tydligt se konturerna av en mänsklig varelse som ristats eller grävts ut i marken.
En jätte av monstruösa mått.
Ja, vid närmare betraktelse det största konstverk som någonsin utförts av en mänsklig hand. För det är väl människor som har grävt, ristat och karvat i den hårda marken? Fast hur? Och när? Och framför allt – varför?!
Omsider skulle figurens längd fastställas till 4,2 kilometer, omkretsen till det tiodubbla och ytan motsvarande 620 fotbollsplaner.
De grävda linjerna uppgick i sin tur till nästan tre mil, var som mest tre meter breda och aldrig under 30 centimeter djupa.
Ett jättejobb, utan tvekan.
Olika namn
Att nyheten blev förstasidesstoff i alla inhemska tidningar är knappast konstigt.
Liksom att journalisterna snabbt döpte figuren till “Marree Man” efter den lilla stad som ligger sex mil öster om fyndplatsen.
Snart började redaktionerna dock få anonyma fax, som istället använde benämningen “Stuart’s Giant”.
Namnet syftade på den storskäggige skotske upptäcktsresanden John Mc-Douall Stuart, som 1862 blev förste vite man att genomkorsa kontinenten från söder till norr.
En aningen långsökt koppling, kan man tycka, eftersom “Stuarts jätte” måste ha skapats först någon gång mellan den 27 maj och 12 juni 1998. Inga satellitbilder över området visade spår av några grävningar innan dess.
Det förekom också fax vars formuleringar pekade på att verkets skapare inte var från Australien.
Ett hänvisade till “er delstat South Australia”, ett annat till “aboriginer från de inhemska territorierna” – termer som en australiensare knappast skulle använda.
Den 16 juli 1998, en månad efter upptäckten, hävdade en annan uppgiftslämnare att det på platsen hittats en liten glasburk med avslöjande innehåll.
En lapp med den amerikanska flaggan refererade till den religiösa sekt som leddes av David Koresh och miste 76 medlemmar i en attack i Waco, Texas, 1993.
Eller var alltsammans blott rökridåer? Ett planterat falskt spår?
Ett halvår senare påstod ett annat anonymt fax att någon vid figurens näsa grävt fram en liten platta med en inskrift:
“För att hedra landet som de en gång kände. Hans prestationer i dessa syften är extraordinära, en ständig källa till förundran och beundran.”
Citatet visade sig vara hämtat från en bok av zoologen Hedley H Finlayson (1895–1991), som beskrev urinvånarnas jakt på små kängurur, wallabies.
Litet spjut
Studerade man Marree Man från hög höjd visade han sig hålla just ett vapen i handen. En bumerang eller möjligen ett litet spjut.
Ett verk av aboriginer? Ja, det kändes nu som det mest logiska svaret, trots allt.
Visserligen spårade journalister snabbt upp en lokal konstnär, Bardius Goldberg, som någon gång pratat om att skapa konst som kunde ses från rymden.
Men denne vägrade uttala sig, varför man istället riktade blicken mot en gammal marktvist mellan två lokala stammar, Arabunna och Dieri Mitha. Båda anklagade den andra för att ha skapat verket i ett försök att hävda sin urgamla rätt till området.
I Australien finns en tradition att själva marken innehåller urinvånarnas historia och livskunskap. Under årtusenden har det skapats vandringsvägar som oftast är osynliga för utomståendes ögon.
Var Marree Man ett försök att ge sken av ett sådant “drömspår”?
Utomjordisk närvaro
Extra komplicerat blev det när man ett halvår efter upptäckten insåg att figurens konturer nästan exakt matchade en staty av guden Zeus, som fiskats upp ur Adriatiska havet 1928.
Svårt att förstå var också hur någon kunnat skapa så perfekta proportioner utan att ha en överblick över hela sitt verk. Låg hemligheten månne i de vässade bambustavar som här och var återfanns nerstuckna i marken? Utgjorde de en sorts mätpinnar?
Eller ligger förklaringen på ett helt annat, överjordiskt plan?
Satellitbilderna visar att jätten skapades på mycket kort tid, högst 16 dagar, trots att grävarbetet måste ha varit omfattande. Så varför inte gissa på ett verk av utomjordingar? Att jordens öknar utgör landningsplatser för ufon är ju som bekant ingen ny tanke.
Mest absurd var kanske ändå reaktionen från den dåvarande miljöministern, Dorothy Kotz, som vägrade se Marree Man vare sig som ett vackert konstverk eller en mystisk gåta.
Hon menade istället att det var ett verk av “miljövandaler” och kunde jämställas med graffitiklotter på husväggar och t-banevagnar.
2018, 20 år efter upptäckten, utlyste den 74-årige australiske äventyraren Dick Smith en belöning motsvarande 30 000 svenska kronor till den som kunde lösa gåtan.
Ännu har inga pengar kunnat delas ut.
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier här
