Therese har fått en ny njure av både sin pappa och bror: “Det fanns ingen tvekan”

Arm i arm kommer Therese Jarmo gående med sin pappa Kennet och sin storebror Casper på stranden i Helsingborg. Det är en strålande vacker dag även om det är lite kyligt i vinden.

Therese för sin pappa och storebror lite närmare intill sig. De är mycket viktiga för henne. Inte nog med att hennes pappa gett henne livet två gånger. Mellan henne och hennes bror finns det också ett alldeles extra starkt band.

– Det är Caspers njure som arbetar i min kropp just nu och det är den som gör att jag mår så bra som jag gör, säger hon.

Om man kan säga att det är ett mirakel att Therese lever och mår bra idag väntar ytterligare ett litet mirakel på oss hemma hos henne. Där väntar hennes sambo Christian Andersen med deras lilla dotter Liv på henne när vi återvänder från fotograferingen nere på stranden.

– Liv föddes på midsommarafton förra året, berättar Therese. Jag vågade knappt tro att det var möjligt att jag skulle få barn. Jag var tvungen att sluta med mina mediciner under graviditeten men allt gick bra.

Opererades akut

Therese har lidit av allvarlig njursvikt sedan hon var en ­liten flicka. I början var det ingen som visste vad det var för fel på henne men hennes föräldrar Kennet och Marianne reagerade på att hon var ovanligt trött.

– Jag orkade inte vara med och leka med mina jämnåriga kompisar. Mamma och pappa tog mig till flera läkarundersökningar men det var ingen som kom fram till att min trötthet berodde på njur­svikt.

Den 10 mars 1999 kollapsade Therese i skolan och fick föras akut till sjukhus. Datumet har för alltid etsat sig fast i hennes minne.

– Jag fördes först till Helsingborgs sjukhus men transporterades sedan till Skånes universitetssjukhus i Lund där man opererade mig akut och öppnade min skalle för att dränera övertrycket.

Det var då läkarna upptäckte att hennes allvarliga symtom berodde på vesikoureteral reflux – urin som normalt ska strömma från njurarna till urinblåsan strömmade tillbaka och det orsakade njurskador och njursvikt.

– Jag vägde bara 15 kilo när det var som värst och jag låg inlagd på sjukhuset tre–fyra månader. Sedan fick jag komma hem och med hjälp av mediciner, specialanpassad kost och dialys fungerade det ganska bra under några år.

Men Therese och hennes föräldrar var medvetna om att det bara var en tidsfråga innan hon skulle vara tvungen att genomgå en njurtransplantation. När hon kom upp i tonåren blev hon sämre på nytt och jakten på en lämplig donator inleddes.

– Jag var förberedd på att jag skulle donera en av mina njurar sedan den dagen vi fick reda på att Therese skulle ­behöva en transplantation i framtiden, ­säger hennes pappa Kennet.

Efter en lång och omfattande utredning för att undersöka om han var en lämplig donator och att njuren passade i hennes kropp genomfördes transplantationen 2005.

– Det var den bästa gåva jag kunnat få av min pappa. För mig var före och efter transplantationen som natt och dag. Jag mådde så himla bra efteråt, säger hon.

– För mig kändes det de första dygnen efteråt snarare som jag blivit påkörd av ett tåg, säger Kennet med ett skratt. Men det var det värt när jag såg hur bra Therese mådde. Och sedan dess har jag klarat mig fint på en njure.

Himlastormande känsla

Den nya njuren fungerade fint i sju år men sedan blev Therese sämre igen. År 2014 blev symtomen allvarliga och hon var beroende av regelbunden dialys.

– Då hade jag och Christian precis flyttat ihop och jag visste inte om vårt förhållande var stabilt nog för att klara av påfrestningarna. Vi grät mycket och förklarade hur mycket vi älskade varandra.

– Jag visste att Therese var sjuk men inte att det var så ­allvarligt, säger han.

Läkarna gav Therese beskedet att hennes pappas njure skulle hålla i max ytterligare två år och att om hon inte skötte dialysen skulle hon vara död inom två veckor.

Därefter följde en intensiv period med långa sjukhusvistelser, ständiga läkarbesök och dialys var fjärde timme för att rena hennes blod. Hennes framtidsutsikter såg inte ljusa ut och en intensiv jakt på potentiella njurdonatorer inleddes på nytt.

– Jag stod högst upp på listan men eftersom jag hade en annan blodgrupp blev det inte aktuellt, säger Christian. Det hade gått om ingen annan donator funnits men nu ställde hennes bror Casper upp och hans njurar passade henne perfekt.

Hösten 2016 fick Therese en ny njure av sin storebror Casper. Än en gång fick hon uppleva den himlastormande känslan av att plötsligt må bra igen.

– Det fanns ingen tvekan från min sida. Det handlade om liv och död och det var ju min syster det gällde, säger Casper.

Therese kände bara lycka.

– Jag var jätteglad. Det kändes som mitt liv började då, säger hon.

Ett midsommarbarn

Therese och Christian drömde om att bilda en egen familj men hon hade alltid fått höra att det kanske inte var möjligt för henne att få barn. Dels på grund av njurproblemen, dels på grund av att hon har sjukdomen PCOS, blåsor på äggstockarna, som kan försvåra en graviditet.

– Vi var medvetna om att jag kanske inte skulle kunna bli gravid och därför hade vi diskuterat möjligheten att adoptera ett barn.

Men det var dessutom ett vågspel för henne att bli gravid eftersom hon var tvungen att avbryta behandlingen med den immunhämmande medicinen som skulle förhindra att kroppen stötte bort den transplanterade ­njuren.

– Den medicinen skulle stöta bort ett foster direkt. Istället fick jag en svagare medicin, men vi visste inte hur den skulle påverka min njure.

Efter två missfall var ­Therese och Christian nära att ge upp.

– Andra missfallet fick jag i vecka tolv och det kändes mycket tungt. Men jag ville försöka en gång till. När jag mediterade hade jag fått en vision av jag skulle få ett barn med blommor i håret.

Hösten 2019 fick Therese glädjebeskedet att hon var ­gravid på nytt. Men hon och Christian vågade knappt tro att det skulle gå bra och berättade inget för någon ­förrän hon var i femte må­naden.

– Först då vågade vi själva tro på att vi skulle bli föräldrar.

På midsommarafton förra året föddes Liv. Förlossningen gick bra och Thereses vision om ett barn med blommor i håret besannades på sätt och vis.

– Det var ingen tvekan om att hon skulle heta Liv. Dels med tanke på vad jag gått ­igenom och dels med tanke på missfallen.

– Det verkar som om min nya njure blivit bättre av att jag fått barn. Jag mår jättebra idag, förutom att Liv håller oss vakna på nätterna, men det hör ju till, säger Therese med ett leende samtidigt som Christian lyfter över deras dotter i hennes famn.