Ulrika täljer dalahästar framför tv:n

Ulrika Lindén sitter i favoritfåtöljen framför tv:n i vardagsrummet hemma i Floda utanför Göteborg och handarbetar.

En helt vanlig vardagssyn vid första anblicken. Men till skillnad från de flesta andra kvinnor varken stickar eller broderar hon.

Ulrika sitter med en kniv i ena handen och en brädbit i den andra och runt henne på golvet ligger det fullt av träspån.

– Min son brukar säga att det ser ut som i en kaninbur hemma hos oss, säger hon med ett hjärtligt skratt.

Ulrika handarbetar nämligen med att tälja dalahästar åt de två stora företagen i branschen, Grannas A Olsson Hemslöjd AB i Nusnäs och Lelles Dalahästar i Mora.

– Det finns de som säger att det inte kan vara riktiga dalahästar när de inte är täljda i Dalarna, men då svarar jag att jag har mina rötter i Dalarna. Min farfar täljde dalahästar så länge han levde och vi har kvar hans hus som sommarstuga.

Lite kraftigare häst

Ulrika började med sitt lite annorlunda extrajobb för ett par år sedan. Det var faktiskt hennes son Johans förtjänst. Han såg att de två firmorna i Dalarna sökte efter nya täljare och tyckte att hon borde söka jobbet.

– Jag fick komma till Nusnäs och prova på. Vi var ett hundratal som sökte och jag och några andra antogs, berättar hon.

De flesta av det hundratal täljare som anlitas bor i närområdet. Men man tyckte att Ulrika var lämplig, trots att hon får jobba rejält på distans. Hon var inte bara skicklig med kniven – hon hade dessutom de rätta rötterna. Hennes farfar Alfred Forsman täljde dalahästar fram till sin död hösten 1988.

– Men jag hade fått skäll av farfar. Man ser på mina dalahästar att det är jag som har täljt dem. De är lite kompaktare och kraftigare med tjocka ben och bred rumpa – precis som jag, säger hon med glimten i ögat och ett gott skratt.

Det är faktiskt från början hennes farfars förtjänst att hon börjat tälja dalahästar. Det var han som gav henne en otäljd trähäst – ett ämne som man säger i branschen – och ett sandpapper när hon bara var några år gammal.

Men det var inte meningen att hon skulle tälja själv som liten flicka. Absolut inte. Det ansågs alldeles för farligt.

– Vi barn fick aldrig röra farfars knivar. De ansågs som alldeles för vassa, men det hände att vi tjuvlånade dem för att tälja barkbåtar. Då blev han inte glad.

Träbiten och sandpappret från hennes farfar blev dock liggande i många, många år medan Ulrika utbildade sig först till florist och sedan till köksinredningsdesigner. Efter att ha jobbat på kontor i många år startade hon för sju år sedan en egen firma som köksinredare.

Det höll hon på med på heltid tills hon en dag för några år sedan hittade den gamla gåvan från hennes farfar. Det var i samma veva som sonen Johan fick syn på annonsen om att täljare av dalahästar söktes.

– Det är inte inom många branscher som man kan komma in som nyss fyllda 50 och sänka medelåldern rejält, säger Ulrika med ett leende.

De flesta av hennes kollegor är män i 80-årsåldern. Det finns en och annan kvinna som täljer förutom Ulrika, men de är inte många.

Det är inte korrekt att säga att hon helt har sadlat om.

Dalahästarna utgör ungefär 25 procent av hennes omsättning. Men efter en blygsam start har det bara travat på och i fjol kom hon upp i cirka 2 400 dalahästar.

– Jag täljer i snitt sex och en halv dalahäst om dagen. Om jag är fullt koncentrerad på täljandet kan jag hinna med fem hästar i timmen, berättar hon.

Som att sticka

Favoritplatsen när hon täljer är fåtöljen framför tv:n, men det händer att hon tar fram kniven och ett ämne när hon sitter i arbetsstolen och har ett telefonmöte om köksinredning eller på terrassen under varma sommardagar.

Maken Michael har vant sig vid att det flyger träspån genom luften i vardagsrummet och att det kan fastna bitar under strumporna.

– De flesta tycker det är lite knasigt att jag lyssnar på tv:n medan jag täljer. Det är precis som om jag hade stickat. Många gubbar sitter i sina källare och täljer, men jag tror mest att det är en ursäkt för att de vill vara ensamma. Min farfar satt vid köksbordet.

Tillverkningen av en dalahäst går normalt till så att brädor från Siljansågen i Mora kommer till fabriken i Nusnäs. Där sågas de till för hand med en bandsåg och de otäljda hästarna skickas sedan till Ulrika och de andra ­täljarna.

– Jag täljer sju olika storlekar, från de allra minsta som bara är en centimeter höga till de som är tio centimeter. De som är ännu större blir för tunga för mig att tälja i stora serier, säger hon.

Bra för kroppen

De små hästarna täljs av al och de större av furu. De allra minsta hästarna innebär en hel del finlir med kniven och det är lätt hänt att ett ben går av. De allra största kräver muskelstyrka vid täljningen.

– Mitt mål är att göra en dalahäst som är 50 centimeter hög, berättar Ulrika.

När Ulrika är klar med ett större parti med färdigtäljda hästar åker hon upp med dem till fabrikerna i Nusnäs. Där får hon nya ämnen och nyslipade knivar.

Dalahästarna hon lämnat spacklas och lackeras innan de skickas vidare för målning. De kommer sedan tillbaka ytterligare en gång till fabriken för klarlackering.

– Det häftiga är att det verkligen är handarbete och inga maskiner som ligger bakom tillverkningen. Det är ungefär sex, sju personer som är inblandande i tillkomsten av varje dalahäst.

Hon har även fått sonen Johan intresserad och det är inte omöjligt att han kommer att föra släkttraditionen vidare.

Själv har Ulrika dock inga planer på att sluta med sitt extrajobb. Sedan hon började tälja mår hon både fysiskt och psykiskt mycket bättre.

– Det är terapi för både kropp och själ. Jag lider av en hormonsjukdom som gör att jag får ont i lederna, men sedan jag började tälja mår jag mycket bättre. Känn bara på den här träbiten vilket skönt material det är att hålla i, säger hon och håller fram en otäljd trähäst.