Ensamhet är en av vår tids stora utmaningar och pandemin har inte gjort det lättare. Det märks inte minst på Svenska kyrkans samtalstjänst, som under året fått in många fler samtal än normalt.
Mediet Benny Rosenqvist säger detsamma. I år har extremt många sökt hans hjälp på grund av ensamhet och oro. Bristen på närhet tär. Så nog är ensamheten en fiende. Men, betonar Benny, den kan även vara en vän! För vi utvecklas mycket när vi umgås med oss själva. Det är då vi lär oss analysera vem vi är, vad vi vill och vart vi är på väg.
Han vet vad han talar om. Under perioder har Benny själv lidit svårt av ensamhet och han har lärt sig att hantera den. Han är övertygad om att det här året lärt oss att vi ska vara rädda om våra relationer.
Benny, vilken ensamhet är den svåraste?
– Den ofrivilliga ensamheten. När man blir utlämnad till sig själv och känner att tiden bara långsamt går framåt, tick-tack, tick-tack, men man inte vet vart man ska ta vägen.
Finns det något sätt att undvika den?
– Genom att umgås med sitt inre fantastiska jag. Vi är magiska, vi människor. Tänk vad vi kan finna inom oss via våra tankar, minnen, meditation, önskningar och drömmar om framtiden. Den visuella och inre världen kan skapa en rikedom och där är vi aldrig ensamma. Den du ska tycka mest om måste vara du själv. I ditt eget sällskap lär du känna vem du är. Du får bättre självkänsla och kan sedan lättare delge andra vad du vill och inte vill. Det finns inget bättre sätt att hämta energi än att umgås med sig själv.
Varför har vi så många singelhushåll i Sverige, tror du?
– I Skandinavien har vi en kultur där vi går in mycket för att leva i tvåsamhet. Se på Italien och Spanien, där man tar in hela släkten – alla är med och är viktiga. Vilket kan vara både positivt och negativt, för passar du inte in kan du känna dig ännu mer ensam. Vi skandinaver har byggt ett mönster där vi kan leva i en relation. Men vi behöver inte, för vi har pengar nog att klara att leva på egen hand. Samtidigt har många människor en rädsla för att gå in i dåliga relationer och lever då hellre ensamma.
Händer det att du känner dig ensam?
– När skulle jag hinna med det? Nej, skämt åsido, jag känner mig sällan ensam numera. Jag har min andevärld, så jag har alltid någon jag kan prata med. Jag vet att ingen är ensam, om man bara öppnar för den andra sidan.
Men tidigare då, när du var yngre?
– Ja, när jag var runt 30 år kunde jag uppleva en känsla av oändlig ensamhet och var nära att få panikkänslor. Nu väljer jag ensamheten. Den valda och den påtvingade ensamheten är två helt olika saker.
Hur hanterade du den påtvingade ensamheten?
– Ibland var den så jobbig att jag inte kunde vara hemma, för då blev den mer påtaglig. Jag kunde åka till Köpenhamn och gå längs Ströget i flera timmar bara för att se människor. Eller sätta mig på en parkbänk eller ett kafé så att jag kunde hälsa på bekanta, prata.
– I ensamheten kunde jag få panik. Tänk om något hände mig och ingen visste. Kunde jag dö utan att någon skulle hitta mig? Jag kan verkligen förstå att många äldre känner den oron. Den icke-valda ensamheten är grym – den äter på en. Framför allt när alla andra har ett sammanhang – som jul och midsommar, när det är tänkt vi ska umgås med varandra.
Kände du dig ensam som barn?
– Ja, jag var ju annorlunda. Jag har aldrig blivit mobbad eller exkluderad, men hemma kunde jag känna mig ensam. Vi var en dysfunktionell familj och i en sådan byggs det murar. Vi syskon hade inte den bästa kontakten, kanske för att inte bli ett hot för föräldrarna. Som barn satt jag gärna för mig själv under filtar och under sängen och sökte kontakt med andevärlden. Ibland är den bättre att umgås med än världen utanför.
Märker du av ensamhet hos dina klienter?
– Ja, ofta! Många lever ensamma, har mist en partner, bor själva, längtar efter kärlek och undrar om de ska leva ensamma för alltid. Sedan har vi de unga som inte träffar rätt partner. De känner sig utanför när andra börjar skaffa familj. Det här möter jag hos såväl tjejer som killar. Kanske är du inkluderad i jobb och karriär, men ändå sitter du ensam i din lägenhet.
Vad brukar du råda dem till?
– Som medium ser jag oftast att de kommer att möta någon. Det är sällan ensamheten varar. Jag kan hjälpa min klient att våga släppa in någon som känns rätt. Många har alltför höga krav på den de vill träffa. Men den perfekta människan är inte född, även om sociala medier vill få oss att tro på en annan verklighet än den vi lever i. Alla har sina problem. Men de som gör det bästa av dem har det bästa livet! Lyckan är en tillfällighet, harmoni är det man skapar.
Har ensamheten blivit värre under pandemin?
– Ja, absolut. Människor håller på att bli tokiga av att vara isolerade. Speciellt de som är singlar, vars enda sociala umgänge är arbetsplatsen. Att då sitta hemma och jobba, bara gå ut för att handla mat, hålla distans, inte ha någon att prata med… Jag möter de som säger att de håller på att bli knäppa av det här, att ensamheten äter på dem, att de är på väg att dö av ensamheten.
Gör det oss mer rädda om våra relationer?
– Vi kommer nog inte att lämna relationer så lätt som vi gör idag, för vi har insett att det inte är så enkelt att träffa någon. Ofta handlar det om missförstånd, att vi försöker ändra varandra, när vi känner att vi inte kan leva ihop. Jag tror att vi måste börja acceptera varandras olikheter och se dem som tillgångar. Det är fantastiskt att vi är olika, men våra behov är desamma. Alla behöver kärlek och respekt, att bli sedda.
Vilka är dina bästa råd för att hantera ensamhet?
– Att våga vara ensam men på rätt sätt. Bästa sällskapet kan vara med dig själv, för då ser du sidor som du lär dig tycka om. När du funnit dem och längtar efter närhet, sök dig till platser med likasinnade. Gå en kurs i italienska om Italien är ditt drömresmål. Historiskt intresserade kan lära sig mycket av varandra. Sök samma typ av människor!
