Lina förlorade sin förstfödda dotter

Lina Schollin Ask närde länge en dröm om att någon gång skriva en bok. När drömmen om att få se sitt eget namn på ett bokomslag nu gått i uppfyllelse är det med en bok som hon helst hade sluppit att skriva.

Utgångspunkten för den självbiografiska Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död är Linas förstfödda dotter Ingrids oväntade bortgång vid 18 månaders ålder. Då Lina några månader efter Ingrids död 2010 började sätta sina känslor på pränt hade hon ingen tanke på att hennes självutlämnande rader en dag skulle kunna läsas av vem som helst.

– Till en början skrev jag rätt och slätt för att jag kände ett behov av att få skriva av mig och för att komma ihåg hur allt var när det var som jobbigast. Efter att Ingrids yngre systrar fötts skrev jag för deras skull, så att de ska kunna ta del av hur jag upplevde den här perioden när de blir äldre. Ingrids död är helt meningslös, men det känns ändå fint att den har utmynnat i en bok. Boken handlar lika mycket om livet som om döden, understryker Lina då vi ses.

Hon beskriver Ingrid som en glad, pigg och nyfiken liten tjej som nyligen hade lärt sig att prata. Ingrid tyckte att det var mycket roligare att vara vaken än att sova. Hennes föräldrar led ständigt av sömnbrist. Men vad gjorde det?

Deras dotter var ju så oerhört efterlängtad. Lina och hennes man Martin hade försökt bli gravida i flera år när deras önskan till sist blev bönhörd. Något år efter Ingrids ankomst blev Lina till deras stora glädje gravid igen.

Panikslagna skrik

Ingrid pussade förväntansfullt på den stora gravidmagen där hennes lillasyster låg. Bara sju veckor återstod tills hon skulle bli storasyster den där fasansfulla januarikvällen 2010 då det ofattbara hände. Vid tiotiden på kvällen hörde Lina sin man Martins panikslagna skrik från dotterns rum. Ingrid hade slutat att andas men var fortfarande varm. Lina, som är barnläkare till yrket, kunde inte känna någon puls på henne.

Ambulanspersonalen anlände snabbt, men trots deras hårda ansträngningar fortsatte EKG-kurvan att visa ett rakt streck. Läkaren inom Lina förstod att Ingrids liv inte gick att rädda, medan mamman i henne in i det sista klamrade sig fast vid hoppet.

I ett akutrum på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, där Lina många gånger kämpat för att rädda livet på andra barn, dödförklarades hennes egen dotter. Några timmar senare åkte Lina och Martin tillbaka för att ta ett mer organiserat avsked av Ingrid. Tillintetgjord av sorg och overklighetskänslor avstod Lina från att hålla sin dotter i famnen. Ett beslut taget i stunden som hon i efterhand har ångrat många, många gånger.

– Idag kan jag förstå att jag inte klarade av att hålla Ingrid i famnen. Jag gjorde vad jag orkade just då, men i efterhand önskar jag ändå att jag hade hållit i henne. Jag kan inte förklara varför, jag bara önskar det. Det är något som jag fortfarande har svårt att förlika mig med, trots att det snart gått tio år sedan Ingrids död, medger hon.

Både glädje och sorg

Avskedet av Ingrid på sjukhuset beskriver Lina som en “svart låda” som hon bär i sitt inre men ogärna öppnar eftersom det gör för ont. Där finns också ytterligare två svarta lådor med hänglås: kvällen då Ingrid dog och hennes begravning. Med sitt andra barn sparkande i den stora magen förde Lina Ingrid till sista vilan på Skogskyrkogården. Inom sig undrade hon hur hon bara några veckor senare skulle orka ta hand om dottern som var på väg. Lillasyster Iris krystades fram under många tårar och stor oro. När hon frisk och välskapt kom ut föll ett ok från Linas axlar.

– Jag kände bara lycka när jag tog emot Iris och jag och Martin unnade oss att vara glada över det nya barnet. Den tunga sorgen fanns där parallellt med glädjen. Vi hade aldrig någon föreställning om att ett nytt barn skulle kunna ersätta Ingrid.

Livrädda för att historien skulle upprepa sig försökte Lina och Martin kontrollera allt som gick att kontrollera. De första nätterna turades de om att sitta och vaka över den sovande Iris. När de insett det ohållbara i situationen övergick de till ett andningslarm som visserligen fick dem att våga sova men samtidigt återuppväckte plågsamma minnen de gånger det falsklarmade.

– När vi till sist slutade använda andningslarmet var det för att en läkare tyckte att det var dags. “Det ni har varit med om kommer inte att hända igen”, sa han. Det var skönt att någon utifrån guidade oss så att vi inte behövde känna att hela beslutet låg på oss själva.

Orkade bara sörja

Lina betonar omgivningens betydelse för henne och Martin. De första månaderna efter Ingrids död fick de stor uppbackning från alla håll. Föräldrar och syskon bodde hos dem den första tiden, det kom drösvis med blommor och brev, telefonen ringde ständigt och grannarna lagade middag åt dem enligt ett fastlagt turschema. Varje kväll klockan sex stod en färdiglagad måltid på yttertrappan och väntade.

– Det var verkligen till stor hjälp, för den första tiden orkade vi inte med att göra några praktiska saker. Att sörja Ingrid och ta hand om lilla Iris var det enda vi mäktade med. Men det viktigaste var inte att människor kom med saker till oss eller utförde olika göromål utan att de hörde av sig. Man känner sig så liten och ensam när man befinner sig i sorg och därför blir man glad när andra visar att de tänker på en.

Allt eftersom tiden gick glesnade breven och telefonsamtalen. Efter några månader blev det nästan helt tyst från kretsen utanför den närmaste familjen.

– Det kändes som en eländig sommar. Medan andra försvann iväg på semestrar var vi kvar hemma och kände oss ensammast i världen. En psykolog sa till oss: “Omgivningens sorg går över, men det gör inte er sorg.” Det var tufft att få bekräftat att det var på det viset.

Även i den djupaste sorg gör vardagen sig så småningom påmind, på gott och ont. Samtidigt som Lina längtade efter få ge sig i kast med praktiska vardagsbestyr kände hon viss motvilja mot att tvingas ut ur sorgebubblan.

– Jag var väldigt långt ifrån den energiska, sociala och snackiga Lina som jag normalt sett är.

nsträngningen att försöka vara mitt gamla vanliga jag tog mycket kraft från mig. Ibland var det skönare att med sorgen som ursäkt slippa undan det som förväntades av mig, förklarar hon.

Började jobba igen

En stund tidigare har hon med andan i halsen kommit cyklande till vårt lunchmöte. Förmiddagen har ägnats åt att undersöka bebisar på en BVC-mottagning. Lina har alltid älskat sitt yrke, men den första tiden efter Ingrids död tvivlade hon på om hon skulle klara av att återgå till sitt arbete som barnläkare.

Med stöd av medkännande och lyhörda kollegor förmådde hon sig att ta det svåra steget. Ett år efter Ingrids död var Lina på egen begäran tillbaka på samma barnakutmottagning där hon tagit avsked av sin dotter – den här gången iförd en vit läkarrock.

– Jag kände instinktivt att det var lika bra att ta tjuren vid hornen för att inte riskera att det växte till ett ännu större mentalt hinder. Det fick bära eller brista. Varje morgon gick jag in i akutrummet där Ingrid dödförklarades. Sedan stod jag där med min kaffekopp och bara andades. Den första veckan grät jag varje gång jag var där inne, men gradvis blev det lättare och lättare. Till slut kunde jag till och med ta hand om sjuka barn i det där rummet.

Under en lång period plågades Lina av svåra samvetskval över Ingrids död.

– Det är vanligt att föräldrar som förlorar barn har skuldkänslor. Mina förvärrades nog av det faktum att jag är barnläkare till yrket. Jag tyckte att jag borde ha sett på Ingrid att något var fel tidigare under dagen. Jag klandrade också mig själv för att jag inte kunde återuppliva henne. Under många psykologsamtal har jag jobbat med att försöka mota bort skuldkänslorna, vilket haft god effekt. Det har också varit till stor hjälp att flera läkarkollegor efteråt sagt till mig att jag och Martin inte hade någon som helst skuld i att Ingrid dog.

Okänd dödsorsak

Trots grundliga undersökningar har man aldrig kunnat fastställa någon riktig dödsorsak, vilket Lina beklagar.

– Vad Ingrid dog av är något som jag fortfarande ofta tänker på, om än inte lika ofta som i början. Då funderade jag över det varje dag. Kan det vara det här? frågade jag mig ofta när jag satt på någon föreläsning. Och om jag träffade experter inom ett specifikt sjukdomsområde brukade jag bolla frågan med dem. Med tiden har jag förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta dödsorsaken, men fortfarande känns det tufft. Jag tror framför allt att det hade varit lättare att bemästra oron för de andra barnen om vi hade fått klarhet i vad som orsakade Ingrids dödsfall.

Ett drygt år efter Iris ankomst fick Lina och Martin anledning att ta fram syskonvagnen som alltsedan Ingrids död stått oanvänd i garaget som en smärtsam påminnelse om deras decimerade familj.

– Det fanns flera orsaker till att vi ville ha ett barn till. Vi älskade att vara föräldrar och hade alltid hoppats på att få tre barn. Dessutom kände vi att om vi fick mer att göra så skulle vi inte få lika mycket tid över till att oroa oss för Iris. Vi insåg också att Iris behövde ha någon att hålla i handen under sin uppväxt så att hon inte ensam måste bära all vår sorg och oro.

Döttrarna Iris och Hanna, idag 10 respektive 9 år gamla, pratar ofta om storasyster Ingrid som de aldrig fick träffa och ber ibland sina föräldrar berätta om natten då hon dog.

– Jag tycker vi har hittat en bra balans där Ingrid är närvarande i vår familj men samtidigt inte tar för stor plats. Vi vill inte att hon ska vara viktigare än vad Iris och Hanna är. Tjejerna är vid det här laget emellanåt trötta på att åka till Ingrids grav. Det känns skönt att de vågar säga till när de inte vill följa med dit. Annars hade de kanske bara följt med av rädsla för att göra oss ledsna.

Gör något stillsamt

På Ingrids födelsedag i juli brukar familjen göra något roligt tillsammans. Årsdagen av hennes dödsfall tillbringar Lina och Martin däremot alltid på tu man hand.

– Den dagen tar vi ledigt tillsammans och gör något stillsamt som vi mår bra av, som att gå ut och äta lunch när barnen är i skolan och besöka graven. Det känns fint att få lite utrymme för eftertanke och minnen. Jag är otroligt tacksam och glad över att Martins och mitt förhållande har klarat påfrestningen som det innebär att förlora ett barn. Det som vi gått igenom har gjort oss ännu mer sammansvetsade. Vi har hållit varandra under armarna och låtit sorgen få ta tid. När någon av oss varit ledsen har den andra tröstat och varit den starka.

Lina funderar ofta över vem Ingrid hade varit nu som 12-åring om hon fått leva.