Kärleksparets mormödrar är barndomsvänner!

Amors pilar kan ibland ta sig slingriga vägar för att hitta fram till målet. Så var det för Emelie Liljeson, 28 år, och Johannes Hoppe, 30 år.

– Det är knappt så att man själv tror att det är sant, säger Emelie när vi slår oss ner runt kaffebordet på terrassen på deras gård i Höghult i Halland.

Berättelsen om hur det unga kärleksparet träffades och upptäckte att de hade mycket gemensamt i sin bakgrund är en fantastisk historia som måste berättas.

Hemmets Journal åkte därför till den lilla halländska byn som ligger vid Drängsered mellan Ullared och Kinnared för att träffa Emelie och Johannes och den här berättelsens huvudpersoner – deras mormödrar som känt varandra sedan barnsben.

– Du kan tro att vi blev överraskade när vi efter lite detektivarbete kom fram till att det vara våra barnbarn som blivit förälskade i varandra, säger Emelies mormor Marita Svensson, 75.

På gården i Höghult har Emelie och Johannes bott i drygt ett år och därmed kan man säga att cirkeln är sluten. Visserligen har ingen av dem tidigare bott i byn, men Emelie har växt upp i den lilla grannbyn Fegen och Johannes, som ursprungligen kommer från Uddevalla, har ofta varit och hälsat på sin mormor Maj Lindquist, 84, som tidigare bodde på gården.

– Vi stortrivs här. Vårt mål är att bli självförsörjande på grönsaker och ha får och höns. Hönsen har vi redan skaffat oss, säger Emelie och serverar ytterligare en bit av kakan med rabarbern som har skördats i deras trädgård.

Nedanför terrassen breder en grön gräsmatta ut sig förbi den gamla jordkällaren bort mot skogen. Det enda som hörs är vindens sus i trädkronorna och fågelsången. Till närmaste granne är det en kilometer fågelvägen.

 

Får inte vara mörkrädd

– Jag var lite orolig i början för att Emelie inte skulle trivas här. Det ligger lite ensligt och man får inte vara mörkrädd, säger Maj.

Egentligen skulle Emelie och Johannes lika gärna ha kunnat träffa varandra i Halland under en av de regelbundna släktsammankomsterna som både Maj och Marita ordnade.

Men istället tog de en omväg på 43 mil till Kopparberg i Västmanland. Allt började en mörk och lite tråkig novemberkväll 2013.

– Det var min första kväll i Kopparberg. Jag hade samma dag börjat ett nytt jobb som säljare på ett företag och kände inte en enda människa där. Efter jobbet gick jag ner till ett gym som företaget hade tillgång till, berättar Emelie.

En av de första hon träffade på gymmet var Johannes, som extraknäckte några dagar i veckan som personlig tränare. Resten av tiden drev han tillsammans med sin pappa en skidanläggning i Kopparberg.

– Johannes såg ju bra ut, så det var inte så konstigt att jag började prata med honom, säger Emelie med ett leende.

När han frågade var hon kom ifrån började hon förklara att hon kom från en liten by i närheten av Ullared. Till hennes förvåning visade det sig att han kände till Fegen och att han varit där eftersom hans mormor bodde i Drängsered.

– Det ena gav det andra. Vi fattade tycke för varandra och bara efter någon månad flyttade vi ihop, säger Emelie.

Började luska

Under de första intensiva veckorna av deras förhållande fick inte Emelie tid att ringa hem till sin mamma och sin syster så ofta som hon brukade.

– Mamma misstänkte att jag träffat någon man och när jag berättade om Johannes, vars mormor bor i Drängsered, började hon luska i vem det kunde vara. Mamma ringde till mormor, men de kunde inte lista ut vem det var.

Samtidigt började Maj undersöka vad det kunde vara för flicka från Fegen som hennes barnbarn Johannes träffat.

– Ett par veckor senare träffades jag och Maj på ett julbord. Vi tillhör samma pensionärsförening och brukar träffas några gånger om året, berättar Marita.

Det givna samtalsämnet den här kvällen var att deras barnbarn mött kärleken.

– Jag berättade att Emelie hade träffat en man vars mormor bodde i ett visst hus i Drängsered och frågade Maj om hon visste vem som bodde där. Det visste hon inte. Senare visade det sig att vi tagit fel på huset, säger Marita med ett skratt.

Det gick några dagar och en sen kväll ringde telefonen hemma hos Marita.

– Det var Maj som ringde och berättade att det var våra barnbarn som blivit förälskade i varandra. Det var minst sagt omtumlande, säger Marita.

Maj och Marita har känt varandra i hela livet. De växte upp på var sin gård med 300 meters avstånd från varandra i Tångabo i Krogsered. Maj, som är nio år äldre än Marita, passade ofta sin barndomsvän när föräldrarna var ute och arbetade på åkrarna.

– Jag umgicks också mycket med Maritas storasyster som var jämnårig med mig och då var Marita ofta med oss, säger Maj.

Nyheten att de inte bara hade rötter i samma trakt utan även att deras mormödrar var barndomsvänner var omtumlande även för Emelie och Johannes.

– Det första som slog oss var ”Vi är väl inte släkt?” men det är vi inte, säger Emelie med ett skratt.

Emelie och Johannes bodde i Kopparberg fram till midsommarhelgen förra året, då flyttlasset gick tillbaka söderut.

– Vi hade letat efter en gård som den här ganska länge, berättar Johannes. Året innan hade vi
varit på besök hos mormor här i Höghult och då berättade hon att hon inte klarade att bo kvar ensam och ta hand om allt längre.

– För oss var det perfekt. Vi är båda naturmänniskor och här har vi möjlighet att odla och ha djur, säger Emelie.

Maj är glad över att gården blir kvar i släktens ägo. Här har hon bott i 20 år och innan dess bodde hennes morbror och moster på gården.

Johannes myser medan vi går runt på gården och tittar på växthuset och odlingarna.

– Jag är glad för att jag körde hundtricket, säger han med ett leende. Efter första kvällen letade jag upp Emelie på Facebook och frågade henne om hon ville följa med mig ut och rasta mina hundar.