Leif GW Persson: Att skriva om kärlek är svårt – jag blir så generad!

Allt som behövs är en knappvridning på den färdigriggade kameran. Sedan är Leif GW redo att fälla sina expertutlåtanden om olika kriminalfall från fåtöljen i kontoret hemma i Solna.

Men hur bekvämt det än varit att slippa åka till TV4-huset två morgnar i veckan för att medverka i Nyhetsmorgon hade Leif gärna sett att våren hade förflutit som vanligt.

Karantänlivet har visat sig vara påfrestande till och med för honom som betraktar sig som lite av en enstöring.

– Man kan ju inte träffa någon som man gillar, inte ens de man ogillar. De enda jag har umgåtts med under våren är min hustru och min assistent som sköter det praktiska åt mig, förklarar han.

Innan covid-19 gjorde entré i allas vår vardag hade Leif börjat skriva på en ny roman men den uppkomna situationen blev för mycket av ett distraktionsmoment. Bokskrivandet får anstå tills pandemin har blåst över. Till dess ägnar sig Leif åt att komma ikapp med saker som han tidigare inte haft tid att ta tag i.

– Jag går igenom gamla kriminalfall som blivit liggande. Och så har jag börjat svara på alla brev jag får. Varje vecka dimper det ner omkring ett par hundra brev och mejl. Många av dem som skriver har råkat ut för olika typer av oförrätter, faktiska eller blott upplevda, och vill ha mina råd. Vissa brev är alltför stolliga för att kunna besvaras men de som är något så när normala och begripliga brukar jag svara på. Om breven väcker tankar hos mig kan det hända att jag skickar med en signerad bok med en liten hälsning.

Den 22 mars i år publicerades Leifs sista krönika i Expressen. Tre dagar senare avrundade han sin 25-åriga karriär som kriminalexpert inom kvälls-tv med att göra sitt sista avsnitt av Brottsjournalen.

– Jag fyllde 75 i mars och tycker att jag genom att jobba så här länge till och med har uppfyllt Fredrik Reinfeldts krav på oss pensionärer. Eftersom jag fortfarande trivs bra med det jag gör tänkte jag fortsätta med det, fast i mindre omfattning. Jag hade större arbetslust när jag var hälften så gammal. Då var jag dessutom tvungen att arbeta av ekonomiska skäl. Om det är någonting jag inte saknar nu så är det materiella saker. Jag måste ha tjänat hundratals miljoner under mitt liv.

Ja, du har sannerligen gjort en klassresa. Vilken väg var den första du gick på?

– Tegeluddsvägen på Gärdet i Stockholm där jag bodde mina första år i livet. Det är samma gata där TV4 nu ligger. När jag var 10 år flyttade vi till Sibirien i Vasastan. Pappa jobbade som timmerman och grovarbetare. Han var en hygglig och snäll människa, en hederlig karl som alltid gjorde rätt för sig.

– Pappas önskan var att jag skulle slippa leva samma slitsamma liv som han och min mamma tvingats leva. Därför satte han mig i Högre allmänna läroverket för gossar. Det var en överklasskola. Jag var i stort sett den enda arbetarungen i min klass, vilket naturligtvis var traumatiskt. Majoriteten av mina klasskamrater huserade i de välbärgade kvarteren i Lärkstaden eller på Östermalm, medan jag bodde i arbetarkvarteren på andra sidan Odengatan. Jag lovade mig själv att jag så fort jag blev stor nog skulle flytta till rätt sida av Odengatan.

Hur var relationen till din mamma?

– Komplicerad. Under hela min uppväxt gav mamma sken av att hon var allvarligt sjuk. Enligt egen utsago hade hon praktiskt taget alla sjukdomar som fanns redovisade i Hemmets läkarbok. Det var jobbigt att ha en mamma som ständigt var döende. Till sist började jag undra varför hon aldrig dog med tanke på hur dålig hon sa sig vara.

– I tidiga tonåren blev jag klar över att mammas påstådda sjukdomar var ett sätt för henne att kontrollera sin omgivning. Innan dess hade jag levt i villfarelsen att mammas olika sjukdomstillstånd var en följd av att jag hade misskött mig.

– Jag var ett återkommande debattämne i familjen, ibland av goda skäl eftersom jag höll på med en del saker som man förväntas låta bli. Framför allt var jag våldsamt intresserad av gifter och sprängämnen. En gång lyckades jag nästan spränga sönder badrummet i vår lägenhet.

Hur ser din livsväg ut?

– Problemlösning har alltid intresserat mig. Mitt intresse för brott föddes när jag som 5-åring kom i kontakt med Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag ville syssla med att utreda brott men jag har aldrig haft en tanke på att bli polis. Delvis för att jag inte gillar allt det där andra som är förknippat med yrket, som att säga åt folk att skingra sig eller låsa in dem i finkan.

– Antagligen hade mitt ointresse för polisyrket också att göra med att poliser inte tjänar några pengar att tala om. Jag var ganska besatt av pengar under min uppväxt, just för att jag inte hade några. Ständigt fick jag illustrerat för mig vilken skillnad pengar gjorde i människors liv, inte minst då jag kom hem till mina skolkamrater från överklassen.

Vilka har varit dina största drivkrafter vid sidan av ­pengar?

– Nyfikenheten. Jag gillar att ta reda på saker. När jag var yngre fanns det nog också en ganska klar revanschlust eftersom jag tyckte att jag hade haft mycket sämre förutsättningar än alla andra men det är ett passerat stadium vill jag påstå.

När har du stått i en vägkorsning?

– I samband med Geijeraffären 1997. Jag fick sparken från Rikspolisstyrelsen efter att ha bekräftat för en journalist att rikspolischefen skickat en promemoria till statsminister Olof Palme angående justitieminister Lennart Geijers samröre med prostituerade. Eftersom jag bara hade bekräftat någonting som faktiskt var sant var jag mer av ett offer än en gärningsman.

– Geijeraffären förändrade mitt liv men det var inte jag själv som gjorde det valet. Andra gjorde valet åt mig, vilket irriterade mig våldsamt i många år. Däremot var det mitt eget vägval att i sista stund avblåsa mina självmordsplaner när allt kändes som eländigast. Det var jäkligt bra att jag inte tog livet av mig.

Tror du att du hade blivit författare om inte Geijeraffären hade inträffat?

– Nej, innan dess hade jag inte haft en tanke på att skriva böcker. Min första bok, Grisfesten, skrev jag av hämndbegär men med tiden övergick skrivandet till att bli ett intresse. Med facit i hand var Geijeraffären det bästa som kunde hända mig. Utan den hade det inte blivit en massa böcker och filmer.

När har du varit på avvägar?

– Det har plågat mig att jag varit en frånvarande pappa som försummat barnen. Jag var så upptagen av mitt jobb att allt annat, däribland barnen, kom på undantag. Det ångrar jag faktiskt. I kraft av min bakgrund överskattade jag det materiella. Det är ingen hemlighet att jag har uppfostrat ett antal överklassungar. Jag ville ge barnen allt det där som jag själv inte fick som barn, vilket kanske var fel av mig. Jag borde nog ha gett mer av mig själv istället. Idag umgås jag mer med mina barnbarn än vad jag umgicks med mina barn när de växte upp.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min fru Kim som jag varit ihop med i 25 år. Kim är min tredje och sista fru. Det var inget fel på mina två tidigare fruar, verkligen inte, men jag träffade dem när jag var förhållandevis ung. Med tiden förändras man och så en dag upptäcker man plötsligt att man är gift med någon annan än den man blev förtjust i från början. Det har jag lyckligtvis inte råkat ut för med min nuvarande fru. När vi träffades var jag 50 och hon 38. Att bli tillsammans med Kim är det bästa valet jag har gjort. Hon är jäkligt rolig att vara med och dessutom är hon väldigt vacker.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Att jag har något vettigt att göra och vettiga människor att umgås med. Jag har inte så stort umgänge. En del kompisar träffar jag i samband med jakt och sedan har jag ett par som jag gör affärer ihop med. Jag är också väldigt förtjust i några gamla chefer som jag fortfarande träffar ibland – så som Leila Freivalds, Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson. De var hyggliga mot mig trots att jag kunde vara ganska knepig och besvärlig på den tiden. Numera är det kul att bjuda ut dem på lunch eller middag.

Vilket är ditt livs omväg?

– Att jag doktorerade och blev professor för att få utreda brott. Där hade jag kunnat spara in några år men å andra sidan är det ingenting jag går runt och ångrar.

Har du någonsin tagit en ­genväg?

– Ja, ibland har jag följt mina fördomar för att lösa problem inom mitt ämnesområde. När man jobbar med brottslighet får man tyvärr ofta sina fördomar bekräftade, vilket ibland besparar en tid. Det där är något som fyller mig med olust. Det var också anledningen till att jag slutade på Efterlyst. Att ständigt sitta och titta på de där övervakningskamerorna som nästan alltid visade män av utländskt ursprung blev så småningom oerhört svettigt.

Vart är du på väg i livet nu?

– Just nu känner jag att jag vill försöka bli en bättre människa. Det är hög tid, haha. Först och främst vill jag umgås mer med de människor som betyder mest för mig.

Stämmer det att du också skulle vilja skriva en kärleksroman?

– Javisst, men jag får ju inte till det. Att skriva om kärlek är det knepigaste av allt. Jag blir generad hela tiden och jag tycker inte om att vara generad när jag skriver romaner. Tiden får utvisa om det blir någon kärleksroman. Men det vore väl inte fel att slå världen med häpnad någon gång, inte bara sitta och tjata om brott i tv.