Maria Sundbom Lörelius: Jag är ingen karriärist – men gillar förstås all uppskattning

Efter att Maria Sundbom Lörelius gick ut Scenskolan i Malmö 2001 har hon mestadels spelat på Stockholms stadsteater och Uppsala stadsteater. Först de senaste åren har hon slagit igenom ordentligt även på film och tv.

Först blev det en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i Flickan, mamman och demonerna 2017 – och därefter har succéerna i tv-rutan radats upp.

Senast i spännande actiondramat Innan vi dör och inte minst huvudrollen i den charmiga komediserien Dejta på SVT.

– Det märks tydligt att genomslaget som offentlig person är något helt annat på tv än på teaterscenen. Jag har aldrig varit någon karriärist som strävat efter att bli känd, har alltid tänkt att det kan vara skönt att hålla sig lite anonym. Men det har varit kul med all den uppskattning jag fått efter Dejta, säger Maria.

Skiljer sig sättet du bemöts ute bland folk på beroende vad du är aktuell med?
– Ja, det kan faktiskt vara ganska stor skillnad. När jag spelade Lena – som var ledare i en gangsterkartell i Innan vi dör – möttes jag helt klart av en annan typ av blickar mot när jag spelade Ella i Dejta. Jag fick höra kommentarer som: “Du verkar ju trots allt vara ganska trevlig.” En del har lite svårt att skilja mellan fiktion och verklighet …

Har du någon speciell typ som du gillar att gestalta extra mycket?
– I grunden gillar jag mixen – precis som att jag älskar att växla mellan teater, film och tv. Men jag måste ändå erkänna att det var väldigt skönt och befriande att få spela Ella. En enkel, vanlig tjej som inte är rädd för att visa sina tillkortakommanden – i motsats till de strama, iskalla kvinnorna jag spelade i både Innan vi dör och Störst av allt.

Du separerade från din dotter Esthers pappa – vågade du prova nätdejt-ing också, precis som din rollfigur?
– Haha. Nej, jag har inget emot det på något sätt men som offentlig person tror jag det kan vara svårt att träffa någon via en dejtingapp. Jag träffade Emil 2016 och så gifte vi oss i augusti förra året i Sundborn, utanför Falun i Dalarna, där jag har mina rötter. Det var helt fantastiskt.

Du är född i Uppsala men flyttade som 8-åring till Sundborn och växte upp där. Minns du den första vägen du gick på?
– Det jag ser framför mig är en ensam landsväg som leder till vårt hus med björkar och sly längs med. Det ser väldigt idylliskt och vackert ut. Jag minns med glädje min barndom, då jag alltid hade många människor runt omkring mig. Det fanns jämt någon att leka med. I Uppsala bodde mina föräldrar, jag och mina två bröder i ett kollektiv – och i Sundborn blev det som ett familjekollektiv med mormor (morfar dog tidigt), samt moster med sin familj på samma gård. Mamma är dalkulla från början och jobbade som socionom, medan pappa är norrlänning från Luleå och var sociolog till yrket. Under många år hade vi en massa djur på gården – som mest runt 70 får, en hel del hönor, hundar och katter. Men nu när föräldrarna blivit äldre och gått i pension har de avvecklat djurhållningen.

Vilken är din livsväg?
– Jag strävar efter att nå acceptans, tålamod och harmoni i livet – hur svårt det än kan vara. Är en öppen person som försöker att inte vara dömande. Bland annat mediterar jag och tar långa promenader i Nackareservatet precis intill där vi bor. Jag är en riktig skogsmänniska och det har jag fått med mig från Dalarna. Naturen är viktig för mig. I stillheten blir jag lugn och får perspektiv. Därför är det jättebra att vi bor där vi gör och nu kommer det att bli ännu mer promenader eftersom vi nyligen skaffat hundvalp.

När har du känt att du varit på avvägar?
– Lite då och då, när jag halkar av och kommer snett på något sätt. Om jag liksom fastnar i mig själv. När det gäller mitt yrke är jag både tacksam, glad och stolt över att ha lyckats hålla mig kvar i branschen med nya jobb hela tiden sedan jag gick ut Scenskolan för 19 år sedan. Om det av någon anledning inte skulle fungera längre tror jag att florist skulle varit ett passande arbete för mig. Jag tycker det är jätteroligt att odla och fixa med blommor och växter.

Vilken är ditt livs omväg?
– Jag tror att man måste ta omvägar för att förstå vilken väg som kan vara den rätta. Man måste våga gå fel, annars kommer man aldrig rätt.

Har du någonsin tagit en genväg?
– Ja, verkligen. Det gör jag då och då. Men det är inget man tjänar på i långa loppet – varken i en relation eller i sitt jobb. Jag tror på att bygga långsiktigt och inte snabbt hafsa ihop något.

Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig?
– Att vara snäll är det coolaste man kan vara. Att vara kreativt konstruktiv. Jag försöker att inte döma någon, utan ser personen för hur den är. Tror att jag har med mig mycket från barndomen då vi var många som bodde tillsammans och samsades om olika saker. Om vägen har att göra med vad jag tycker om att göra handlar mycket om att vara ute i naturen. Jag älskar att åka till Sundborn – där vi firar nästan alla högtider och brukar stanna ganska länge på semestern. Något jag också börjat tycka mycket om är att segla. Min man har en segelbåt och det är underbart att åka runt i Stockholms skärgård. I fjol seglade vi också ned till hans föräldrar i Västervikstrakten.

 

När har du stått i en vägkorsning?
– Det händer ibland i mitt yrke att jag får göra val mellan olika jobb – och då har jag hittills haft turen att kunna välja de som känns bäst i hjärtat mer än för pengarnas skull. Sedan vet man ju inte vad som händer i framtiden. Det kan ju komma en tid då man av ekonomiska skäl inte kan säga nej överhuvudtaget. Branschen är ju väldigt osäker och man måste vara beredd på att det kan svänga väldigt fort. Någon gång har jag blivit lite orolig att det ska ta slut men jag försöker att inte fundera för mycket på det, utan leva i nuet och göra mitt bästa hela tiden.

Vilken är vägen till det goda livet?
– Ärlighet, sårbarhet, kärleksfullhet och tålamod.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Min man Emil förstås. Han är den jag kommit närmast någonsin och som jag kunnat vara mest sårbar med i en relation. Det har varit en omställning att bli en bonusfamilj – jag har en dotter och han två döttrar från tidigare förhållande. Men jag tycker att det fungerar väldigt bra och nu har det ju även tillkommit en hund också. Emil jobbar förresten inom samma bransch som jag men med skillnaden att han håller sig bakom kameran i stället för framför. Han är ljudtekniker från början, men numera inslagsproducent på Postkodmiljonären på TV4.

Vart är du på väg i livet nu?
– Det har ju varit en minst sagt speciell vinter och vår med pandemin och jag har inte kunnat träffa mina föräldrar på länge. Så det hoppas jag kunna göra en hel del under sommaren. Ska bli skönt att vara ledig tillsammans med familjen. I höst ska jag eventuellt spela på Stockholms stadsteater med en barn- och ungdomsgrupp i Skärholmen. Jag har jobbat mycket med barn och ungdomar. Det är så roligt och givande och något jag gärna gör ännu mer av. Och så önskar jag att det blir en andra säsong av Dejta. 

 

8 snabba till Maria:

Hur ofta googlar du dig själv?
– Aldrig.

Vad är det konstigaste du har ätit någon gång?
– Friterade jättemyror.

Hur många gånger har du fått fortkörningsböter?
– Inte en endaste gång.

Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor och var tvungen att spendera dem samma dag?
– Samla ihop hela min familj och göra något magiskt.

Vad är det mest övernaturliga du upplevt?
– En mulen grå himmel öppnade sig plötsligt vid ett väldigt sorgligt avsked en gång. Solens strålar började sticka i ögonen, sedan slöts molnen igen.

Om du fick resa tillbaka i tiden, vart skulle du då åka?
– För oss människor har förutsättningarna förändrats enormt genom tiderna och gör fortfarande. Tack och lov. Men det går framåt och bakåt och vi verkar ha det rätt svårt att samexistera under rättvisa former av någon anledning. Och svårt att samexistera med det jordklot vi blivit tilldelade. Vi breder ut oss och tar för oss och lever som om vi var den enda arten på jorden. Om jag kunde resa tillbaka någonstans och pilla in hållbar ödmjukhet i människans DNA skulle det kanske vara något.

Vilken person skulle du vilja vara för en dag och varför?
– Någon andlig varelse, för det är svårast att föreställa sig hur det skulle vara.

När mår du som allra bäst?
– Då jag har min familj och mina vänner runt mig.