Jag har en dröm! Jag önskar att jag en dag ska få se en igelkott kuta över vägen. Tänk att sitta i bilen och plötsligt springer det ett litet taggigt djur över vägen i en väldig fart.
Det skulle ta en stund att inse att det faktiskt var en igelkott, för så gör ju inga igelkottar. Inte hos oss. Men jag läste för några år sedan om igelkottar i England. Där finns det springande igelkottar. Och de blir allt fler.
Hur kan det komma sig? Också i England, liksom hos oss, är det många igelkottar som blir överkörda på vägarna. Det är så förfärligt tråkigt att se och det beror på att de när fara hotar kryper ihop, drar in huvud och ben under sig och skjuter upp taggarna. Det kan säkert vara ett bra skydd mot hundar och rävar men mot bilar är det helt fel försvar.
En stor lycka
Men det jag läste från England var lite uppmuntrande. Där finns alltså igelkottar som springer istället för att krypa ihop. Från början var de nog inte så många, men eftersom dessa springare överlevde i
högre grad än de som kröp ihop har springarna genom det naturliga urvalet blivit allt fler.
Därför hoppas jag att min dröm ska slå in varje gång jag är ute och kör!
Igelkotten är ett av de djur vi älskar mest. Lycka är att ha dem i sin trädgård. Kanske är den det djur vi älskar allra mest? Eller finns det andra?
Ekorren är nog en svår konkurrent. Med sitt pigga sätt och sin långa, ludna svans har den också en given plats i våra svenska hjärtan. Den är också ett djur man gärna vill ha i sin trädgård.
För lite sedan såg jag en bild på Facebook av en kvinna som satt i en stol i sin trädgård. Hon matade en ekorre och ekorren var så orädd och tillitsfull att den hoppat upp i kvinnans knä. Där satt den och åt. Det måste ha känts som en stor lycka.
Har vi fler favoritdjur? Jag kan tänka mig att räven skulle komma högt upp på en lista över älsklingsdjur. Inte minst rävungar som leker är ju något av det sötaste man kan se. Fast räven själv kanske mest är listig, den har ju en räv bakom örat!
Vad sägs om en liten husmus? Jo, jag vet att en del människor blir helt vettskrämda vid blotta åsynen av en mus. Men vi andra då? Vi som kan stå helt stilla och beundra dessa söta små djur. För oss är de väl små älsklingar?
J
ag minns en gång när jag verkligen förstod hur mycket jag tycker om mössen. Vi hade sett muslortar i det stora skafferiet i vårt hus på landet och förstått att det fanns möss i huset.
Därför gjorde vi som man brukar göra, vi satte ut musfällor. De var av den typen där man spänner en metallbygel och sätter en ostbit på en liten platta. När musen äter av osten och trycker på plattan ska bygeln slå igen och musens liv vara förbi.
Dörren till skafferiet stod på glänt och när jag passerade såg jag något i ögonvrån. Jo minsann, där satt en liten mus och sniffade på ostbiten. Jag stelnade till, när som helst kunde fällan slå igen.
Fasansfulla sekunder
Och i den stunden kände jag att det absolut inte fick hända. Jag fick riktigt ont i magen. “Var försiktig, lilla mus”, tänkte jag. Och musen var försiktig, den nafsade bara försiktigt i kanterna på osten. Tiden kröp fram. Jag vågade inte schasa eller ropa för då kanske musen skulle råka trycka på plattan och det kunde sluta med ett elände. Efter några fasansfulla sekunder såg jag hur musen backade ett par centimeter, kanske för att ta ny sats. Och då passade jag på! Jag ropade högt och musen försvann som en blixt.
Lycklig och lättad tog jag bort musfällan och bestämde mig för att också musen hörde hemma i vårt fritidshus. Och faktum är att jag aldrig mer såg den i skafferiet.
Husmusen ligger alltså högt upp på min lista över djur jag älskar. Men jag kan tänka mig att för många av oss har både igelkott och ekorre en bättre placering.
