Mikael fick en njure av sin bäste vän

Det finns vänskap som är så djup och stark att den sträcker sig långt bortom de flesta människors föreställningsvärld. Så är det med barndomskamraterna Mikael Borsits och Martin Jönsson.

De har känt varandra hela livet och numera arbetar Martins ena njure i Mikaels kropp med att rena hans blod.

– Det är den finaste gåva man kan få. Jag och hela min familj är enormt tacksamma för att Martin ställde upp för mig, säger Mikael och lägger sin ena hand på bästa vännens axel.

Vi står på gårdsplanen hemma hos Mikael i Kåla­berga utanför Vinslöv i norra Skåne. De båda vännerna har träffats den här grå vinter­söndagen för att gå igenom sin fiskeutrustning och se om det kan vara läge för att fiska i Bosarpssjön.

I den sjön, mest känd för att polisen Tore Hedin som på 50-talet mördade tio personer undkom rättvisan genom att dränka sig där, har Mikael och Martin fiskat och badat hundratals gånger genom åren.

Morfar dog ung

De är båda uppväxta i den lilla byn Äsphult söder om Kristianstad och Martin bor fortfarande kvar i trakten medan Mikael flyttat några mil norrut med sin sambo Ida och sina två små barn.

– Jag och Martin har alltid stått varandra nära. Vi har känt varandra sedan vaggan och även våra föräldrar lekte ihop när de var små, berättar Mikael.

Mikael har ända sedan han var liten varit medveten om att han en dag skulle behöva genomgå en njurtransplantation. Han lider nämligen av den ärftliga sjukdomen Alports syndrom som successivt leder till försämrad njurkapacitet, hörsel- och synnedsättning och till slut döden.

– Min morfar dog när han bara var 30 år av njursvikt och min mor lider av samma sjukdom som jag, berättar ­Mikael.

Martin har alltid känt till att vännen Mikael bar på den ärftliga sjukdomen, men det var inget de pratade om. Det var först när Mikael började på gymnasiet som han var tvungen att börja ta medi­ciner.

– Jag började med blodtryckssänkande mediciner när jag var 17–18 år. Vid samma tid blev mor så dålig att hon var tvungen att börja med dialys. Hon var då i 45-årsåldern och var tvungen att gå igenom en vätskedialys i hemmet tre, fyra gånger om dagen.

Eftersom Mikael bar på samma sjukdom visste både han och Martin exakt vad som väntade honom. Redan då sa Martin att den dag det skulle bli aktuellt med en njurtransplantation skulle han ställa upp som donator.

Tröttare och tröttare

– Mor fick så småningom en ny njure och hon blev mycket piggare efteråt, berättar Mikael.

Under tiden försökte Mikael leva ett normalt liv med sina jämnåriga. Han träffade sambon Ida och de fick barnen Svea och Sigrid som i dag är 4 respektive 2 år gamla.

– Men jag blev successivt sämre och sämre, berättar han. I takt med att njurvärdena försämrades ökades medicindosen. Det ledde till att jag blev tröttare och tröttare.

När hans njurkapacitet gick ner ännu mer började Mikael få problem med vätskeansamling i benen. Mot det fick han urindrivande läkemedel.

 – Jag försökte jobba så länge som möjligt och var bara sjukskriven 25 procent. Jag var rädd för att bli liggande om jag skulle ta det lugnt och tyckte det var bättre att hålla igång.

– Men när jag kom hem om kvällarna och ungarna satte sig i mitt knä var jag så trött att jag kunde somna.

Under slutet av 2018 blev Mikaels tillstånd så allvarligt att hans läkare på Hässleholms sjukhus inte vågade vänta med dialys längre.

– Jag fick veta att det kunde vara direkt livshotande om jag fick en influensa eller någon annan allvarlig infektionssjukdom.

Höll det hemligt

Mikael fick en plastslang inopererad som förberedelse för vätskedialysen och samtidigt sattes han upp på väntelistan för en ny njure.

– Jag visste inte hur dålig Mikael var. Det var hans pappa som sa det till mig, säger Martin.

– Nej, jag ville inte berätta för någon. Jag höll det för mig själv så länge som möjligt, säger Mikael.

Men Martins gamla löfte om att han skulle donera sin ena njure gällde fortfarande. Så fort han fick reda på hur illa det var med Mikael kontaktade han sjukhuset.

– Jag fick gå igenom en lång rad prover för att man skulle se om min njure passade Micke. Jag fick även träffa en kurator som frågade mig om jag verkligen var säker på att jag ville ställa upp som donator.

Men det var som sagt ingen tvekan om det. Sedan visade det sig också att både Mikael och Martin har samma ovanliga blodgrupp.

– Vi skrattade när vi fick beskedet. Det kändes fantastiskt, säger Martin.

Den nionde april förra året genomfördes transplantationen på Skånes Universitetssjukhus i Malmö.

– Jag tror våra flickvänner var mer oroliga än vad vi var, säger Martin med ett skratt.

Som en bror

När de träffades dagen efter operationen hade de båda ont efter själva ingreppet, men Martin märkte genast att hans njure gjort skillnad.

– Micke var som en helt annan människa. Han var piggare, gladare och mer alert. Han var som förr igen.

För Mikael känns det som han fått livet tillbaka och både han och hela hans familj känner en stor tacksamhet gentemot Martin.

– Du har alltid ställt upp för mig. Du är som en bror som alltid har funnits där när man har behövt dig, säger Mikael och ger Martin en kram.

– För mig var det inget konstigt. Jag vet att du skulle ha gjort detsamma för mig om det behövts, säger Martin och ler.