Det var veckan före påsk 1952. Elsy Persson i Broakulla tog ut ytterligare en plåt bullar från ugnen, ställde dem på diskbänken och öppnade fönstret. In svepte en ljummen vårvind. Det var vid den tiden på året då de första fåglarna sjöng in ljuset och det doftade av knoppar och liv i naturen.
Det levde och rörde sig där ute kring Bruksgatan och trots att klockan var runt halv nio på lördagskvällen så arbetade man fortfarande på glasbruket i slutet av huvudgatan.
Elsy kom på att hon glömt ringa sin syster. Det spelade ingen roll att det var sent, utan hon hängde av sig sitt förkläde och kilade ut från huset och över gatan. Där gick hon in genom dörren till postkontoret. Postmästaren Ihlen Davidsson höll alltid öppet och låste inte dörren. Han var omtyckt av alla.
Elsy frågade om hon fick låna telefonen. Ihlen satt med ryggen mot henne, kassaskåpet var öppet och på bordet framför honom låg flera sedelbuntar uppradade. Han gjorde inget försök att dölja något utan vände sig bara lugnt om och log mot henne med en nickning mot telefonen.
Innan hon gick hem pratade de lite om pyromanen som härjade i trakten. Någon hade satt eld på en skola i Alvesta.
Omkring småtimmarna började byns ungdomar att trampa hem från den årliga vårdansen i Nybro. Glada i hågen kom de tjoande längs gatan. Många sjöng medan de cyklade svajigt längs vägen. Några kom efter, höll varandra i händerna och viskade i varandras öron.
Elsy sov dåligt den natten. Efteråt skulle hon säga att det var som om hon väntade på att något hemskt skulle hända. Men när glasbruksarbetaren Harry Fransson, lite sömndrucken, trampade vägen fram i vårljuset vid femtiden på morgonen sov hon.
När Harry passerade postkontoret märkte han att något inte stod rätt till. Det luktade brandrök. Oroligt sökte hans blick efter källan till lukten. Det dröjde inte länge förrän han såg svart rök välla ut genom fönstren på posthuset. Harry rusade fram till fönstret för att titta in. I samma stund exploderade rutorna av hettan och han slungades ner i gräset.
Harry kom snabbt upp på fötterna. Han förstod att det var bråttom och rusade gatan fram efter hjälp. En efter en kom Broakullaborna ut på trapporna och förstod att de måste hjälpa till.
Brandkåren och polisen larmades. Posthuset var redan övertänt och lågorna slickade upp över taket. Hettan var olidlig och grannarna fick evakueras. Alla i byn var oroliga.
Och alla oroade sig för Ihlen. Det var inte troligt att han var någon annanstans, och det brinnande huset talade för sig självt – detta kunde inte sluta väl.
När statspolisen från Växjö kom fram var de säkra på att det handlade om en olycka. Konstaplarna Lennart Ballgert och Erik Tegeheim gick med sina mörka kostymer rakt in i den vattensörjiga brandhärden med näsdukarna för ansiktena och rotade bland bråten. Runt omkring avspärrningarna stod byborna tysta och chockade. Alla väntade på det hemska beskedet.
Och de behövde inte vänta länge förrän de båda konstaplarna hittade de förkolnade resterna efter den högt aktade postmästaren.
Både Ballgert och Tegeheim var säkra på att det var en olycka och lånade telefonen på bruket för att ringa åklagaren Vult von Steyern. Men den erfarna åklagaren var inte lika säker. Han ville vara helt på det klara med vad som hänt, att det varit en olycka, och kallade på den rättsmedicinska experten Hjalmar Sjölund från Lund. Konstaplarna i Broakulla fick i uppdrag att se till så att kvarlevorna kom till residensstaden.
Senare på eftermiddagen rullade tåget från Malmö in på stationen. Hjalmar Sjölund steg av tåget, tittade sig omkring och hälsade kargt på den väntande polispatrullen.
Han steg in i undersökningsrummet och kom inte ut förrän flera timmar senare, med de runda glasögonen lite på sned och en kopp kallt kaffe i handen.
Det rådde ingen tvekan enligt Sjölund – postmästaren hade blivit mördad. Hans huvud var inslaget och i lungorna fanns inga spår av rök. Med andra ord var han död när elden började.
Vult von Steyern, som hade haft detta på känn, stod redo att kalla samman stadens poliser för att gå igenom vad de visste. Det fanns inget motiv – mer än pengar. Postmästaren var oerhört omtyckt, så det var ytterst tveksamt att gärningsmannen fanns i bygden.
Misstankarna föll därför omedelbart på pyromanen som rörde sig i bygden.
Men Vult von Steyern visste att det skulle bli svårt att hitta gärningsmannen. Ett par vittnen hade hört av sig, men de gav inga värdefulla uppgifter. Han ringde efter hjälp och senare på natten skulle den komma från Stockholm.
Det var mörkt i Broakulla när några stora, svarta amerikanare rullade in längs Bruksgatan. Bakom gardinerna kikade invånarna oroligt ut. Alla höll sig inomhus, rädda för att någon annan stod på tur. Om de slog ihjäl en så snäll man som Ihlen Davidsson, då fanns det ingen pardon för någon annan heller.
Ut från bilarna steg flera män i mörka rockar. Sist ut kom den bredbente och magre Nils Fahlander, med svart kostym och hatt av Chicagosnitt.
Riksmordkommissionen hade kommit till Broakulla.
Nils Fahlander var Riksmordkommissionens chef. Han hade kommit till Broakulla för att hitta mördaren – eller mördarna. Fahlander brukade inte gå bet. När han högg tag i ett fall så var det för att till varje pris hitta mördaren. Han hade erfarenheten och hade löst brott över hela Sverige.
Nils Fahlander var en internationell berömdhet, känd av sina Interpolkollegor som en detektiv som höjde sig över mängden.
Redan tidigt på morgonen samlade Fahlander den lokala polisstyrkan och gick igenom bevisen i tur och ordning. Hittills hade man kommit fram till att mordet måste ha utförts mellan klockan två på natten och klockan fem på morgonen, förmodligen närmare fem. Branden hade precis börjat ta sig när Harry Fransson cyklade förbi postkontoret.
Bakom postkontoret hade man redan säkrat några spår. Där fanns fotavtryck från en ensam flyende gärningsman som tagit sig från platsen i skydd av mörkret.
Den lokala polisen trodde att det var pyromanen som varit i farten. Men Nils Fahlander hade en annan teori.
Vartenda spår skulle följas upp tills det gick att avskriva, så några patruller fick i uppdrag att natt som dag söka efter pyromanen. Under tiden gick Nils Fahlander runt i Broakulla, knackade dörr och samlade uppgifter. Han mötte förtvivlade och rädda människor runt om i samhällets hushåll. När som helst kunde pyromanen slå till igen, trodde man.
Nils Fahlander undersökte också brottsplatsen. Där fick han tränga sig fram. I flera dagar hade lilla Broakulla
invaderats av nyfikna “mordturister”. Människor från hela Sverige kom för att se den utbrända platsen där den stackars postmästaren på ett hastigt och brutalt sätt ryckts från jordelivet.
Utanför avspärrningarna satt familjer med sina barn och picknickkorgar. Traktens hotell var fullbelagda och utanför värdshuset ringlade kön lång.
I ruinerna kunde Fahlander se att kassaskåpet stod öppet. Kroppen hade flyttats och offret var påklätt som om dagen hade börjat.
Han var säker på att gärningsmannen fanns i byn. Det måste vara någon som kände honom, hade uppsikt över hans excentriska vanor och visste att det alltid fanns mycket pengar i kassaskåpet.
Den som mördade Ihlen Davidsson var en granne.
Nils Fahlander var beredd att göra vad som helst för att lösa brottet. Han såg skickligt till att sätta fart på ryktet om att gärningsmannen fanns mitt ibland dem i Broakulla. På så vis skulle kanske invånarna själva lösa brottet åt honom.
Misstänksamheten spred sig snabbt bland invånarna och alla tittade oroligt på varandra. Snabbt började också de anonyma tipsen att komma in och landa på Fahlanders arbetsbord. Ett av de intressantaste handlade om en misslyckad affärsman från trakten. Han hade några veckor tidigare försökt få med Ihlen på en märklig fastighetsaffär. Men postmästaren var en försiktig person och hade skakat på huvudet.
Enligt affärsmannens grannar hade han kvällen före mordet rest hemifrån och inte återvänt förrän dagen efter.
Andra vittnen hade sett honom på järnvägsstationen i Växjö tidigt på morgonen.
När polisen tog in affärsmannen till förhör och tidningarna basunerade ut nyheten sjönk Broakulla samman av lättnad.
När nyheten kom ut att den misstänkte släppts igen och helt avskrivits från fallet, blev alla chockade. Nils Fahlander stannade kvar med sina män. Men mordturisterna slutade snart komma, och kvar fanns ett litet samhälle i Smålands glasrike där tryggheten hade slitits upp med rötterna.
Misstänksamheten lade sig återigen över det lilla samhället. Alla var nervösa och rädda. För att freda sig lämnade de ut en lite annorlunda och våldsam 18-åring med ett stökigt förflutet. Enligt ryktena hade han haft pengar de sista dagarna och spenderade ganska friskt, betydligt mer än vad hans lärlingslön från bruket tillät.
Under natten för mordet hade han kommit tillbaka till Broakulla från dansen vid ettiden och då hamnat i dryckessällskap med några äldre karlar som jobbade skift på bruket. Och när elden upptäcktes på morgonen var han en av de första att hjälpa till på platsen.
Fahlander bestämde sig för att plocka in honom till förhör.
På annandagen var Broakullas fotbollslag på väg hem från en bortamatch när polisen spärrade vägen och bussen tvingades tvärnita. I bussen satt 18-åringen. Två allvarliga kostymklädda poliser gick ombord och mer eller mindre lyfte ut honom inför hans tysta vänner.
Ryktet spred sig snabbt i byn. Nu var alla säkra på att polisen tagit den skyldige. Alla var förfärade men samtidigt lättade. Livet hade återvänt till samhället efter en lång mardröm.
Även Nils Fahlander trodde att han hade fått sin gärningsman. Allt pekade mot ynglingen som nu satt i häktet i Växjö. Hans berättelse för vad som hade hänt under mordnatten stämde inte alls. Vittnen skakade på huvudena – han hade inte alls legat och sovit halv två utan varit ute i byn.
Det såg onekligen inte bra ut för honom. Nu gällde det att koppla honom till mordplatsen med hjälp av teknisk bevisning.
Nils Fahlander, som varit med tidigare, tog inte ut något i förskott, så när utredningen kring 18-åringen plötsligt tog en oväntad riktning var han inte särskilt förvånad.
Det visade sig till slut att han kunde redogöra för sina förehavanden den aktuella kvällen och släpptes fri.
Samtidigt förklarade Fahlander för pressen att han var färdig i Broakulla. Det fanns inte fler spår att följa upp, alla vittnen var förhörda och bevisen få och alltför tunna. Riksmordkommissionen lade pappren till handlingarna, packade och reste hem. Efter sig lämnade de ett samhälle i skräck.
Broakulla skulle aldrig bli sig likt igen. Alla misstänkte varandra.
Två år efter mordet körde en annan ung man ihjäl sig. Han satte fart längs Bruksgatan och körde med full fart in i muren till glasbruket.
Självmord, sa polisen.
Och invånarna nickade.
Dåligt samvete för mordet på Ihlen Davidsson, konstaterade man.
Samhället hade fått sin “mördare”, i alla fall i folkmun. Men innerst inne visste alla att mördaren kanske fortfarande vandrade bland dem.
Hasse Aro kommenterar
Märkligt att hans depression inte granskades mer
När jag läser om det här fallet slås jag av en sak, nämligen Elsys besök på postkontoret före händelsen. Där sitter postmästaren, uppenbarligen apatisk, med kassaskåpet öppet och pengar på bordet.
Mycket märkligt.
Och sedan dör han på natten och kontoret brinner upp.
Ännu märkligare.
Det känns som om detta hänger ihop. Något har uppenbarligen hänt postmästaren. Och detta något är förmodligen skälet till att han dog. Kanske det helt enkelt inte var ett mord utan självmord? Kanske kroppen inte alls flyttats utan att det var han som i dödsögonblicket släpade sig över golvet?
Lite märkligt att hans affärer och hans uppenbara depression inte blev föremål för noggrannare granskning av utredarna.
En sak är jag tämligen säker på: idag hade fallet lösts. Även i den mest nedbrunna brottsplats finns spår som kan säkras med dagens teknik, spår som skulle ge svar på vad som hänt. Fanns det någon annan där? Hur dog egentligen postmästaren? Och vart tog pengarna vägen?
Intressant fall.
