86-åriga Irma är dockmakare i Thailand

Irma berättar om dockornas historia och hur många av thailändarna uppfattar dem.

– De ser med misstänksamhet och viss rädsla på mina dockor, men för mig är det bara en hobby och en sorts konstintresse, säger Irma Gustafsson och skrattar gott.

– Thailändarna är mycket vidskepliga och tror nämligen de kan övertas av onda andar, så kallade phii på thai.

Vi sitter i hennes stora och svala matrum – givetvis omgivna av de vackra och roliga dockorna – i fyravåningshuset i centrala Bangkok, nära den stora amerikanska ambassaden. Hon har bott här i mångmiljonhuvudstaden sedan 1960 och är sedan länge thailändsk medborgare och gift med en betydligt yngre thailändsk man. Irma har en klassisk flickfrisyr och är förvånansvärt pigg för sin ålder.

Dockorna har Irma gjort från början av 1990-talet efter att hon sålde sitt stora presentföretag. En affärskontakt hade gjort ett 50-tal dockhuvuden i polyester som Irma köpte och utvecklade till en sorts marionettdockor.

Har ett eget namn

Dockorna föreställer historiska personer och sagofigurer och alla har ett eget namn. Där finns bland andra baron von Münchhausen, madame de Pompadour och detektiven Sherlock Holmes. Hon har fått några köperbjudanden, men hon vill inte starta någon försäljning. Irma vill behålla sina dockor som hon gör i sin studio i husets övervåning. Varje docka tar ungefär en dag att tillverka.

Irma föddes 1932 i Helsingfors men kom som krigsbarn till Sverige när vinterkriget mot Sovjet bröt ut 1939 och tillbaka igen när fortsättningskriget bröt ut sommaren 1941.

– Min mamma, som hade klädaffär i Helsingfors, skickade mig till Värmland och Småland, berättar Irma som gått i svensk skola i Finland och trivdes utmärkt i Sverige.

Efter kriget hjälpte Irma sin mamma i klädaffären och hon utbildade sig till språklärare vid universitetet i Helsingfors. Men hon blev inte kvar i Finland så länge. 1954 fick hon ett jobb i Moskva på Aero O/Y, föregångaren till dagens Finnair.

– Det var tack vare att jag lärt mig ryska och jag arbetade på Aeros kontor, säger Irma, som är språkbegåvad med kunskaper i ett tiotal olika språk.

Mötte kärleken

I Moskva fanns även en svensk SAS-anställd flygmekaniker i grannlägenheten vid namn Erik Gustafsson. De fann tycke för varandra, gifte sig och 1958 bosatte de sig i Stockholm. SAS hade även på den tiden samarbete med Thai Airways och när några SAS-plan köptes av bolaget flyttade paret till Bangkok. En resa som då innebar ett flertal mellanlandningar och tog över ett dygn.

– Thai Airways behövde hjälp med underhållet av planen och eftersom han var mekaniker fick han jobbet.

I april 1960 landade paret Gustafsson i Bangkok, som på den tiden var en mycket exotisk destination. När de klev av planet på Don Muang-flygplatsen slogs de av den enorma hettan och pikanta och inte alltid väldoftande tropiska lukter.

– Bangkok var på den tiden mycket mer smutsigt och betydligt mindre. Den stora långa turistgatan Sukumvit var en mindre trafikerad grusväg. Det fanns inte så många fordon överhuvudtaget i Bangkok på den tiden. Men det fanns spårvagnar, berättar Irma.

Medan Erik jobbade på flygplatsen lyckades Irma få en tjänst på den internationella amerikanska skolan. Hon började snabbt trivas i Bangkok, som hade många vackra tempel, palats och parker.

Började missbruka

– Men det började bli problem i äktenskapet. Erik gillade akvavit för mycket och blev av med jobbet. Han flyttade tillbaka till Stockholm efter två år i Thailand, säger Irma.

Men Irma stannade kvar och meddelade Erik att han först skulle ordna lägenhet och jobb innan hon eventuellt skulle flytta tillbaka.

– Men jag fick aldrig några klara besked från Erik och jag blev kvar. Det har jag aldrig ångrat, säger Irma bestämt.

Så småningom följde skilsmässa och hon var redo för ett nytt liv 1 000 mil från trygga Finland och Sverige. Vid mitten av 1960-talet började kriget i Vietnam, och många amerikanska flygbaser upprättades i Thailand. Amerikanska soldater på permission började fylla Bangkoks gator, och särskilda nöjesområden med restauranger, barer och liknande uppstod.

– På den tiden kom det in mycket pengar, främst från USA, och staden förändrades och blev sakta men säkert större och bullrigare, berättar Irma.

Gifte om sig

På en fest med västerlänningar som jobbade i Bangkok i mitten av 1970-talet fann hon kärleken på nytt. En 18 år yngre thailändsk chaufför anställd av FN skjutsade henne hem till bostaden.

– Och Niyom, som han heter, blev kvar över natten och han är fortfarande kvar eftersom vi gifte oss. Hans släkt tycker emellertid att jag är för gammal för honom, skrattar Irma.

Irma Gustafsson har alltid varit intresserad av design och fick ett tips om att börja importera nordisk design av en bekant. Det visade sig att det var en lyckträff eftersom thailändarna älskade glas- och porslinsprodukter från Norden som de främst kunde ge bort som presenter vid bröllop, som av tradition är väldigt påkostade. Irma importerade bland annat från företag som Orrefors, Arabia, Rörstrand, Iittala och Riihimäki.

– De första produkterna sålde slut snabbt och sedan började jag importera mer och mer. Efter några år insåg jag att importen var betydligt mer lönsam än läraryrket, så jag bytte bana och blev företagare.

Ett stort problem uppstod dock 1973 när de thailändska myndigheterna ­förbjöd utlänningar att importera och sälja designprodukter. Det är fortfarande en vanlig åtgärd i Thailand att utestänga utlänningar från olika yrken för att skydda den inhemska arbetsmarknaden.

Blev thailändare

– Då frågade jag banken, som jag då var skyldig en del pengar, vad jag skulle göra. De sa: “Bli thailändare.” Jag gick till polisen och sa att nu ska jag bli thailändare. Alla förstod att det var på grund av förbudet, så jag fick ett nytt namn, ett nytt pass och blev thailändsk medborgare.

Det nya namnet blev Orma Kitkusonsong. Irma skrattar igen när hon berättar.

– Det hade jag inte hittat på själv, utan det var immigrationspolisen som gjorde det. De tänkte att Gustafsson skulle vara Kusonsong, för det låter ju thailändskt. Men det fanns en annan familj med det namnet, så de satte ytterligare en stavelse i början av namnet, nämligen “kit” som betyder ‘affärer’ på thai. Så det ­passade mig bra som “affärskvinnan”.

Med det thailändska medborgarskapet i ryggen kunde Irma expandera verksamheten med kontor och tillverkningsfabriker i både Bangkok och staden Chiang Mai i norr. Som mest hade Irma Gustafsson 800 anställda. Men eftersom hennes thailändska varor mest bestod av ädelträ uppstod det ytterligare ett problem – regeringen beslutade om avverkningsstopp av ädelträ som teak. Att importera från grannländerna var en möjlighet, men 1989 fick hon ett erbjudande av en schweizisk-thailändsk firma.

– Då slog jag till och sålde rubbet. Jag fick bra betalt, kunde betala skulderna till banken och har inte behövt jobba sedan dess, berättar Irma.

Håller svenskan vid liv

Istället har det blivit dockor för hela slanten och Irma är dessutom en social profil. Hon håller föredrag i olika föreningar och givetvis går hon till Svenska kyrkans tisdagskaffe på restaurang Stable Lodge för att umgås och hålla svenskan igång. Hon har inte varit tillbaka i Sverige eller Finland på lång tid.

– Jag har inte så mycket släkt och vänner kvar i livet längre och jag längtar inte
tillbaka så mycket. Mitt liv är här i Thailand, säger Orma Kitkusonsong.