Emmas catwalk-dröm gick i uppfyllelse!

Emmas resa mot sitt livs dröm började i en gammal industrilokal i Hudiksvall och fulländades på den prestigefulla catwalken under modeveckan i New York. Catwalken är den scen där de främsta modeskaparna och modellerna visar det senaste modet.

I publiken den här speciella dagen fanns bland andra prinsessan Madeleine från Sverige som jublade åt Emmas entré. En sannsaga så osannolik att det bara är Glada Hudikteaterns grundare Pär Johansson som kan ligga bakom den.

Men för att ta det från början …

Emma är en härligt spontan och glad tjej, helt utan tillgjorda manér. När vi sätter oss tar hon genast över intervjun och frågar mig noga hur gammal jag är och hur jag har det i livet. Sedan redogör hon raskt för sitt personnummer och alla sina fem systrars åldrar och bostadsorter. Hon är noga med fakta, 31-åriga Emma Örtlund från Gislaved.

Alldeles snart har hennes film premiär. Filmen där hennes stora dröm blir verklighet: Att få gå på catwalken i New York, visa tjusiga kläder och vara mannekäng, precis som de allra största toppmodellerna i världen.

– Ända sedan högstadiet har jag drömt om att bli modell! Jag har alltid tyckt att det ser så roligt ut att bli fotograferad och få visa fina kläder, säger Emma.

Jaha, vad är det för märkvärdigt med det då? Den drömmen har väl många unga flickor över hela världen? Med skillnaden kanske då att Emma inte riktigt är som andra unga tjejer. Hon har ett förståndshandikapp och var svårt mobbad under stora delar av sin uppväxt.

 Nu jobbar hon med Glada Hudikteatern, som under Pär Johanssons ledning och med sin ensemble av funktionsvarierade skådespelare, gjort stor succé i både Sverige och världen. Glada Hudik har med sina härligt livsbejakande föreställningar lyft många begåvade men osedda människor från skuggan rakt ut i det härliga rampljuset.

Allt började med att Emma skrev ett brev till Pär om sin stora dröm att få bli modell och mannekäng. När Pär träffade Emma blev han imponerad av hennes naturliga charm och varma personlighet.

Älskar 80-talet

När vi nu ses alla tre är Emma fint och färgstämt klädd i rosa jacka, matchande örhängen och glasögon. Pär har sin vanliga keps och när han lyfter av den för att klia sig på huvudet tjuter Emma till av förvåning.

– Men Pär, jag har aldrig sett dig utan kepsen! säger hon förtjust.

Säkert skulle Emma vilja klä upp Pär i några nya, roliga plagg. Hon är en tjej som gillar färg och smycken, som klär sig personligt och medvetet. Emma lyser och syns lång väg.

– Jag älskar loppis och kläder. Speciellt från 1980-talet. Våfflat och tuperat hår, smink och fina smycken. Och jag gillar musik och sång, dans och disco.

Emma är uppspelt och glad. Hon berättar om sig själv, sina tankar om livet och om lyckan att nu ha fått uppleva sin stora dröm att vara modell på catwalken i New York.

– Vi är också unika människor som måste få glänsa, säger Emma och strålar av stolthet.

Men så har det inte alltid varit. Emma har en uppväxt då hon långt ifrån alltid kände sig unik och sedd. Hon blev mobbad och utstött i skolan. Nu kommer äntligen revanschen.

– Jag vill visa mobbarna. Nu ska de minsann få se! Att jag också är fin och fantastisk.

Emma berättar om sin skoltid. Hur hon blev kallad cp-unge, fetto och tjockis. Hur hon knuffades och var utanför. Hur ”kompisarna” drev med henne, härmade och ropade elakheter. Hur två tjejer plågade henne, i dagar och år. Hon berättar också om hur skolans personal blundade.

– Jag försökte tala om för lärarna hur jag hade det men de gjorde inget. En lärare sa till och med:

”Mobbning kan man inte säga att det är.”

”Vad tycker du att det är då?”, tänkte Emma och försökte stå ut.

– Jag mådde så dåligt varje dag. Jag fick ont i magen och började skolka. Jag var rädd hela tiden för att de skulle knuffa mig nerför trappan.

– Det går att stoppa mobbning om någon vågar ta tag i det, säger Emma. Men när ingen ens försöker? Vad gör en utsatt elev då?

– Jag blev knäckt. Lärarna svek mig. Ingen tyckte att jag var bra som jag var. Om jag försökte ge tillbaka var det jag som fick allt skäll, inte de elaka. Jag fick lust att ta med ketchup och spruta på dem. Men så tänkte jag att det är för dyrt. Det är de inte värda.

Emma skrattar. Hon uttrycker sig drastiskt och har humor. Är ledsen, glad och arg om vartannat. Fast mest glad. Emma har en lindrig funktionsnedsättning och epilepsi. Det räckte för mobbarna. Emma är duktig på mycket men har svårt för annat.

– Jag älskar att skriva och läsa men har problem med siffror, att räkna och klara pengar, berättar hon.

Ja, vem har inte det? Funderar jag och sänder en ångestfylld tanke till högen med räkningar därhemma. Och hur många har inte problem med betydligt viktigare saker, som medkänsla och livsglädje? Sådant som Emma verkar ha i överflöd.

Hatar orättvisor

När gymnasiet började fick hon byta till särklass med specialundervisning. Livet blev lite bättre om än inte helt lätt. Efter skolan började Emma jobba på Skaparglädjen, en kreativ verkstad. En dag kom Pär dit – och Emmas liv förändrades för alltid. Pär såg något speciellt hos Emma.

– Hon förtrollade mig! Emma är sig själv i alla lägen. Allt är så naturligt för henne. Och alla människor har något speciellt, alla ska få chansen att lysa!

Alla ska få ta plats och synas. Det är det filmen handlar om, och även allt Pärs arbete med Glada Hudik. Allas rätt att få lysa som människor.

– Jag blev nog lite tveksam först till Emmas dröm om att gå på catwalken i New York. Skulle det gå att genomföra?

Men Pär är inte den som ger upp. Han fick en idé om att göra en film om Emma och hennes dröm tillsammans med delar av Glada Hudik-ensemblen. Modeskaparen Frida Jonsvens och smyckesdesignern Caroline Svedbom är också med i projektet.

– Varför ska det inte gå att bli fotomodell om du har en funktionsnedsättning? Jag hatar orättvisor. Det är ju människans inre och kläderna som tillsammans blir det unika, menar Pär.

Föreställningen på catwalken inleds med att Ida, en av skådespelarna, dansar sig ur en tvångströja. En symbol för det instängda och undanskymda liv som många med funktionsvariationer tvingas leva.
Väl ute ur tvångströjan blir det oförställd glädje och lycka när Emma, Ida, Kitty, Nicklas och Alexander kommer loss med all sin charm och scennärvaro. ”Du passar verkligen i glitter”, som en av killarna allvarligt säger till en annan kille i filmen.

Jätteviktig film

Catwalk har blivit en unik film om Emmas och de andras drömmar om att få synas och ta plats i samhället. Om behovet att ibland få lysa och glänsa, precis som alla människor borde få göra. Pär är synbart rörd när han berättar:

– Det var det härligaste ögonblicket i mitt liv när Emma gick ut på catwalken. Alla känslor gick genom kroppen på tio sekunder. Glädje, gråt, skratt, ilska. Det fanns ett budskap som inte gick att värja sig mot. Min dröm är att filmen ska bli en förlängd arm ut till alla som aldrig fått chansen att synas. Publiken i New York var helt tagen. En journalist skrev: ”Två svenska tjejer har intagit New York – Greta Thunberg och Emma Örtlund.”

I publiken satt bland andra prinsessan Madeleine. I filmen ser vi hur Emma strålar av stolthet, räcker ut handen mot den leende prinsessan och konstaterar: ”Idag är vi två prinsessor här.”

– Filmen är jätteviktig, säger Emma. Hela världen ska få se den! Pappa kommer att bli rörd. Och mamma är stolt över mig i himlen. Hon skulle nog bli tårögd om hon såg den. ”Men unge, du har ju talang och utstrålning!” skulle hon säga. Och mobbarna, de borde tänka: ”Hur kunde vi mobba en tjej som är så go?” Jag hoppas filmen kan hjälpa andra mobbade.

Emma är numera en upptagen filmstjärna och måste hasta vidare. Hon sträcker fram handen och jag kan inte motstå att ge den livsbejakande tjejen en stor kram.

– Sluta aldrig kramas, säger hon, skrattar varmt och dinglar glatt med sina fina, rosa
örhängen.