Kajsa fick hjälp av sin tatuerare efter bröstcancern: “Jag ville bli lik mig själv igen”

Kajsa Grindendahl var bara 34 år gammal när hon fick alla kvinnors skräckbesked. Den knöl som upptäcktes i ena bröstet under mammografin visade sig vara elakartad och aggressiv cancer.

– Det var en fruktansvärd chock för mig och mina nära. Jag hamnade i något slags vakuum. Som tur var hade cancern inte spridit sig, men det höll ändå på att gå riktigt illa. Min kropp tålde inte en av cellgiftsbehandlingarna och jag svävade mellan liv och död i ett par dagar innan det vände, berättar hon.

Opererade bort båda brösten

Kajsa tvingades operera bort bröstet och genomgick dessutom både cellgifts- och strålningsbehandlingar. Och för att minimera risken att drabbas av samma sjukdom i det andra bröstet beslutades att Kajsa även skulle operera bort det vid ett senare tillfälle.

– Under en lång period låg allt fokus på att försöka bli av med cancern. Då bryr man sig ärligt talat inte så mycket om hur man ser ut. Strax efter mig drabbades en väninna av samma sjukdom och fruktansvärt nog överlevde hon inte eftersom den hade spridits i kroppen.

– Det var så hemskt att hon, så ung och med två små barn, gick bort. Jag mådde väldigt dåligt och funderade mycket över varför jag klarade mig men inte hon.

Kajsa valde att rekonstruera brösten efter cancern

Förr eller senare kommer ändå det Kajsa beskriver som “det lite mer ytliga” tillbaka.

– Det är klart att jag ändå kände att jag tappat en del av min kvinnlighet då det var helt platt på bröstet. Det var till och med en liten grop efter operationerna. Jag var förstås glad och tacksam över att allt gått bra men ville gärna i största möjligaste mån känna mig som en kvinna igen.

På Linköpings universitetssjukhus är det Johann Zdolsek som är är huvudansvarig för bröstrekonstruktioner efter cancer eller på grund av missbildningar. Johann är docent och överläkare på hand- och plastikkirurgiska kliniken.

Det var han som gjorde alla Kajsas operationer och skapade två nya bröst med silikonproteser samt nya bröstvårtor av hennes egna hudflikar som veks ihop till en knopp.

– Av såväl psykiska som fysiska och praktiska anledningar väljer de flesta kvinnor som tvingas operera bort ett eller båda sina bröst att återskapa nya. Processen från att de gamla tas bort tills allt är klart görs i flera steg med olika operationer och brukar ta minst ett och ett halvt år, berättar Johann.

Bröstvårtor är det sista kirurgiska ingreppet innan allt avslutas med att vårtgårdar tatueras in.

– Ungefär 95 procent av alla kvinnor som får nya bröst på grund av bröstcancer väljer att tatuera in nya vårtgårdar. Fram till nu har ett par av våra sjuksköterskor gjort detta, säger Johann.

Men när Kajsa fick titta på hur ett sådant resultat kan se ut var det inget hon lockades av att göra på sjukhuset.

– Inget ont om sjuksköterskorna, de utför jobbet efter bästa förmåga. Men de är ju inga tatueringskonstnärer som gör det på ett maximalt estetiskt och verklighetstroget sätt, förklarar hon och får medhåll av sin läkare.

Fick hjälp hos sin tatuerare Fredric Arnell

– Vi hade många gånger tänkt i samma banor, att det är bättre att våra sjuksköterskor får koncentrera sig på sina vanliga uppgifter – inte minst då arbetsbelastningen på vår mottagning är mycket hög. Men på grund av tidsbristen hade vi inte hunnit se över möjligheterna, säger Johann.

Därför tog han mycket positivt emot Kajsas tips att låta en professionell tatuerare utföra uppdraget.

– Jag hade tatuerat mig tidigare på en studio i Linköping och frågade om Fredric Arnell där var intresserad att göra mina nya vårtgårdar – och det var han, säger Kajsa.

Men när tatueringarna gjordes i maj 2018 fanns inga tillgängliga bilder, vilket gjorde det svårt för henne att välja utseende på vårtgårdarna.

– Båda mina bröst hade ju opererats bort och jag hade inga bilder på hur de såg ut innan. Det är ju inte varje dag man fotar av sina egna bröst, skrattar Kajsa.

– Det slutade faktiskt med att jag var tvungen att porrsurfa för att hitta nakna bröst att kunna jämföra mellan. Så det var sådana bilder jag hade med mig till Fredric och visade hur jag hade tänkt mig vad gäller storlek, färg och form.

Initiativet ledde till nytt avtal med landstinget

Efteråt blev Kajsa väldigt nöjd.

– Vårtgårdarna ser mycket äkta ut, med fina nyanser och djup. Det är en enorm skillnad när en konstnär gör dem. Man vill ju bli sig så lik som möjligt igen. Därför är det oerhört viktigt att man får den proffsigaste hjälpen som finns genom alla behandlingssteg. Tack vare både de kirurgiska ingreppen och tatueringarna känner jag mig, efter omständigheterna, nöjd med resultatet och så återställd som möjligt.

Kajsas initiativ ledde också till ett nytt landstingsavtal i Region Östergötland – där vårtgårdarna numera görs av tatueraren Fredric Arnell.

– Om jag får drömma skulle jag ingå i en arbetsgrupp som för denna idé vidare till Sveriges olika landsting och som hjälper dem att komma igång – på samma sätt som i Linköping. Jag brinner verkligen för den här utvecklingen. Alla bröstcancerdrabbade kvinnor i Sverige borde få möjligheten att tatueras av en professionell tatuerare, säger Kajsa.

Tatueraren Fredric hjälper bröstcancerdrabbade: “Känslosam uppgift”

Sedan 2005 pryder Fredric Arnells konst många människors hud på alla möjliga delar av kroppen.

Men när Kajsa Grindendahl 2018 bad honom tatuera nya vårtgårdar åt henne var det första gången som han utförde just det uppdraget.

– Det är ju en helt annan och betydligt mer känslosam uppgift än att skapa en vanlig tatuering på exempelvis axeln eller armen. Här handlar det om en kvinna som varit allvarligt sjuk och är på väg tillbaka, säger Fredric.

Han hade redan innan han fick frågan från Kajsa följt kanadensiska tatueraren Stacie-Rae Weir som startat nätverket ART (Areola Restorative Tattoo), vars fokus ligger just på att återskapa vårtgårdar.

– Jag läste hennes bok och annat material om ämnet och tänkte först besöka ett seminarium som hon hade i London. Men när jag pratade med Stacie-Rae via Skype tyckte hon att jag hade tillräckligt med kunskap ändå och inte minst många års erfarenhet av yrket.

För att förbereda sig hade Fredric även några möten med Johann Zdolsek, överläkaren som utförde alla Kajsas operationer.

– Jag var extremt noggrann och ville försäkra mig om det fanns några speciella restriktioner med tanke på alla operationer och behandlingar som Kajsa hade gått igenom. Huden på det bröst som strålbehandlats är ju exempelvis mer stram och känslig. Men det var egentligen inget som skilde mot vanliga tatueringar.

– Det som gör det lite svårare är att man måste lära känna all ärrvävnad. Varje ärr på huden är unikt. Jag besökte en föreläsning av Johann där han berättade om olika typer av operationer, och det var en stor fördel för mig inför uppdraget.

Provtatuerade på en kompis

Fredrics noggranna förberedelser sträckte sig så långt att han gjorde en provtatuering på en kompis skinkor för att testa färger och nyanser.

– Det var ju väldigt snällt av honom att ställa upp på det, ler Fredric.

– Mina vårtgårdar fick agera modell. Så nu har Fredrics vän dem på sin bak, säger hustrun Linda med ett skratt.

När Kajsa skulle försöka hitta utseendet hon önskade på sina vårtgårdar var det däremot svårare att hitta alternativ att välja mellan.

– Det är nästan omöjligt att förklara hur man vill att de ska se ut utan referensbilder att titta på. Jag behöver ju bland annat veta storlek, form, ton, nyans och hur körtlarna ska se ut innan jag sätter igång mitt arbete, förklarar Fredric.

Det var efter att ha tatuerat vårtgårdar på Kajsa och ytterligare sex kvinnor som opererat bort sina bröst som han kom på idén att genomföra ett fotoprojekt.

– Min tanke var att sätta ihop ett fotoalbum med mellan 200 och 300 unika vårtgårdar. Med hjälp av dessa kan en kvinna som ska bli tatuerad i lugn och ro hitta det utseende de vill att de nya vårtgårdarna ska ha.

– Man behöver inte välja någon rakt av utan kan plocka delar från olika vårtgårdar och sätta en personlig prägel. Det tycker jag verkligen att dessa kvinnor är värda efter att ha gått igenom cancer.

Skapade fotoalbum med vårtgårdar

Tillsammans med Linda fick Fredric 140 kvinnor att ideellt låta fotografera av sina bröst på Arbis kulturhus i Linköping.

– Jättekul att så många ställde upp och kom dit, utan någon som helst ersättning. De gjorde det för den goda sakens skull och det är vi väldigt tacksamma för, säger Fredric.

– Givetvis var deltagandet helt anonymt. Vi fick hjälp av två kvinnliga fotografer som enbart tog bilder på brösten och hade skärmat av så att ingen behövde stå där inför de andra med bar överkropp. Vi gjorde allt vi kunde så att de som medverkade inte skulle känna sig utlämnade, berättar Linda.

Hon tvekade själv inte en sekund att bidra med bilder.

– Nej, det var förstås en självklarhet för mig. Det känns väldigt bra att vara med och hjälpa kvinnor som har drabbats av något så hemskt, säger Linda.

I de fall där kirurgin av någon anledning inte lyckas göra några nya, fysiska bröstvårtor kan Fredric Arnell också trolla lite med sina tatueringskunskaper.

– Då försöker jag att skapa något tredimensionellt som ger en illusion av att det finns en bröstvårta. Allt är möjligt, avslutar han.

Därför lät vi fotografera våra bröst!

Sophie Strömberg, 45, reste från Stockholm till Linköping för att hjälpa till som volontär och tog emot alla som kom till Arbis kulturhus för att bli fotograferade till Fredric Arnells unika bok. Hon fick bröstcancer för sju år sedan och tvingades operera bort ena bröstet.

– Min vårtgård tatuerades av landstinget i Stockholm i förfjol, men det blev inte så bra så jag ska göra om det hos Fredric. Då vet jag att det blir ett helt annat resultat, säger Sophie.

Med sig hade hon 20-åriga dottern Tilda som lät sig fotograferas.

– Det var en otroligt tuff period för vår familj när mamma drabbades av bröstcancer. Jag vill göra vad jag kan för att bidra med något till andra som råkar ut för sjukdomen, säger Tilda.

35-åriga Alexandra Ekelöf från Linköping har på nära håll följt kampen mot cancer. Hon var inte svårövertalad att ställa upp som modell.

– Efter en sjukdom som tär på både kropp och själ behöver man något som ger lite hopp tillbaka. Om jag kan vara med och hjälpa till på något sätt gör jag gärna det, säger Alexandra.

– Fredric har verkligen hjärtat på rätt ställe. När han får skapa nya vårtgårdar med dessa foton som utgångspunkt blir det ett helt annat, varmare resultat än det mer kliniska man erbjuds på sjukhuset.
Kajsa Grindendahl besökte också fotograferingen och hade med sig sin väninna Sara Lundgren, 38, från Mjölby.

– Jag har varit med på hela Kajsas resa och är väl medveten om hur fruktansvärt jobbigt hon har haft det. När jag fick höra om det här projektet anmälde jag mig direkt. Alla drabbade vill ju få tillbaka så mycket som möjligt av sin kropp. Det här är en mycket smart idé som ger helt andra valmöjligheter för kvinnorna och bättre förutsättningar för Fredric, säger Sara.