Lotta hamnade mitt i ett brutalt bankrån

Det fanns en karuselldörr – och en vanlig dörr vid sidan om. Klockan var strax före fem
på eftermiddagen och Sparbankskontoret i Hofors i Gästrikland var fullt av folk.

– Plötsligt blev det alldeles svart i karuselldörren, minns Lotta Larsson Brundin. Jag tänkte: ”Vad är det här?”

Lotta stod bakom disken på Sparbanken den där vårdagen 1993 då två svartklädda, maskerade och beväpnade män kom inrusande.

– Militäriskt gallskrek de: ”Det här är ett rån!” Och så skrek de att alla skulle lägga sig ned på golvet. Men jag gjorde inte det. Inte förrän tjejen bredvid mig viskade: ”Lotta, lägg dig ner!”

Hemma hos Lotta, i villan i Storvik, står kaffe och kaka framdukat. På bordet ligger även en mapp med gamla tidningsklipp.

– En farbror som bodde ovanpå banken fotograferade rånarna, berättar Lotta och visar ett tidningsuppslag i färg där rånarna syns på väg in i en röd bil.

Hon tar upp ett annat urklipp där man kan se den tredje rånaren som stod på vakt utanför banken med automatvapen i handen.

– Den här killen stod utanför hela tiden, säger Lotta. En stenkall, jätteotäck människa.

I nästa andetag konstaterar hon att situationen till en början kändes jätteknepig.

– Det tog tid innan jag fattade. Fram tills att de började skrika och skjuta tänkte jag att de var utklädda för maskerad.

Krävde få nycklar

Hon minns hur kunderna hasade ner på golvet. Lotta förstod då fortfarande inte vad som pågick. Men vid det första skottet, när en av rånarna sköt sönder övervakningskameran som satt i den delen av banken där kunderna befann sig, insåg hon allvaret och tänkte: ”Det här kommer jag aldrig levande ur.”

– Jag blev jätterädd. Sedan började de även skjuta sönder kamerorna där vi i personalen låg. Det rasade delar och plattor från taket.

Rånarna hade då lyckats ta sig innanför disken och Lotta beskriver hur en av rånarna klev över henne och kom åt henne med skon. Männen krävde att få nycklarna till valvet och till Minuten-automaten. De fick tag i en del pengar men kom efter en stund på att de nog varit inne i banken för länge.

”Hur många skott har du kvar?” frågade den ene rånaren den andre.

”Ett”, blev svaret.

– Jag tänkte: ”Nu skjuter de mig”, berättar Lotta. Så gör de ju på film – skjuter innan de går. Jag höll för öronen jättehårt.

Men det sista skottet träffade i stället den övervakningskamera som ännu inte var sönderskjuten.

– Sedan blev det jättetyst, tills någon sa: ”De har stuckit.”

Lotta gör en kort paus innan hon med ett svagt leende fortsätter:

– Jag reste mig upp. Och det är jättekonstigt, men jag gick fram till skrivaren och hämtade de papper jag hållit på att skriva ut när rånarna rusade in. Jag vet inte om det sedan var kunden eller jag som till slut sa: ”Vi kan fortsätta med det här en annan dag.”

– Det är många år sedan nu men det känns som igår … Jag minns precis hur dagen började. Det var en fantastisk dag – soligt och skönt ute. När jag och en kompis varit på lunch skrattade vi hela vägen från Folkets hus tillbaka till banken. Vi hade så kul, det kommer jag ihåg. Men några timmar senare …

Yrke: bankrånare

När Lotta till slut kom hem den kvällen minns hon det som att kliva in i bomull – det kändes tryggt.

– När jag steg in här och satte foten innanför dörren … det var en så fin känsla. Det var otroligt skönt. Jag kan känna den känslan än.

Under natten hade hon svårt att sova, hon hade minnesluckor och grubblade över vad som egentligen hade hänt. Men när hon morgonen därpå vaknade och fick se tidningen, med bland annat bilderna på rånarna och deras bil, föll vissa bitar på plats. Även att delta vid rättegången – två av rånarna greps – hjälpte Lotta att ta sig vidare.

– Jag var livrädd för att möta dem. Det kändes fruktansvärt men samtidigt ville jag säga något till dem. Jag hade skrivit ned allt på en lapp och memorerat det. Jag talade om för dem vilka skitstövlar de var, som kommit och skrämt folk.

Lotta tar fram ett pappersark ur mappen på bordet, där står hela texten hon skrev inför rättegången. Hon avslutade: ”Att utsättas för denna känslokalla handling är för mig helt oacceptabelt. Så här behandlar man inte sina medmänniskor. Det här rånet har hos många förorsakat stor skada i själen.”

Rånarna, så som de såg ut i rätten, kan Lotta se tydligt framför sig.

– De satt där i sina Armanikostymer och attachéportföljer och flinade och antecknade. Man kunde inte tro att de var idioter.

Lotta lägger mappen åt sidan.

– Under rättegången sa de att vi fick skylla oss själv som jobbade i bank. De menade att det var deras yrke, att vara bankrånare.

Två av rånarna dömdes till fängelse, de hade även rånat flera banker söderöver. Men den tredje, som höll vakt, kom undan.

– Man trodde först att det var Militärligan men de hade inget med det här rånet att göra, säger Lotta. Det är hemskt att ha med sådana här människor att göra. Du vet inte om de är påverkade eller om de kanske är helgalna.

Blev stödperson

Lotta funderar lite.

– Tanken på att ett rån skulle kunna ske fanns alltid där men det var ingenting som jag gick och var rädd för – inte senare heller.

Efter rånet fortsatte Lotta att jobba i bank ända fram till pensionen men hon berättar att det fanns kollegor som sa upp sig.

– Det var en livsavgörande händelse och det tar lång tid att komma över något så traumatiskt. Mig hjälpte det att skriva ned vad jag varit med om. Jag började också tänka mycket på vad som är viktigt för mig och varför jag reagerade så som jag reagerade.

Lotta tystnar återigen ett ögonblick.

– Det är knepigt hur man fungerar. Jag hade inte blivit utsatt för någonting liknande tidigare. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Men nu vet jag vem jag är.

Lotta har även valt att på olika sätt använda de erfarenheter hon fick med sig efter bankrånet till att göra någonting bra – till att stötta och hjälp andra.

– Efter vårt rån startades en stödgrupp centralt inom banken, säger hon. Jag gick med som stödperson. Vid ett rån kunde de kontakta mig och så åkte jag – och en person till, vi var alltid två – iväg till den drabbade banken.

Lotta minns första gången hon blev utkallad.

– Jag stannade bilen längs vägen. Jag funderade: ”Hur kommer jag att bete mig, kommer jag att bli ledsen och inte kunna stötta?” Jag hade ingen aning.

Hon ler lite när hon konstaterar:

– Men det fungerade.

Idag är Lotta engagerad som volontär inom Brottsofferjouren. Hon stöttar i första hand brottsoffer men har även föreläst för intagna på Gävle fängelse.

– De ville att någon skulle komma och berätta om vad det medför att utsättas för ett bankrån, att vara ett offer. Det tar många år att landa och att komma tillbaka till livet. Men det kändes bra att åka dit. Jag nappar på allt. Jag känner att jag har något att ge andra människor.

Den enda gång Lotta upp-lever att rånet fortfarande påverkar henne själv är om hon är ute och någon skriker.

– Jag vill helst inte vara där det är skrikigt och bråkigt. Visst finns rester av det som hände kvar, men jag är inte rädd – det är jag inte. Det är en händelse som har påverkat mitt liv mycket. Det går inte att glömma. Men jag har accepterat det. Acceptans är jätteviktigt vad som än händer i livet.

90-talet – en storhetstid för bankrånare

År 2018 anmäldes 11 bankrån i Sverige, betydligt färre än på 1990-talet, när rånet i Hofors skedde. Under det decenniet anmäldes i genomsnitt cirka 200 post- och bankrån per år (källa: BRÅ). Nedgången beror dels på bättre säkerhet, dels på att post- och bankkontoren blivit färre och kontanthanteringen mindre.
Det har skett många spektakulära rån i Sverige. Här är tre av de mest kända från just 90-talet.

Rånet mot Gotabanken 1990
Tre rånare utklädda till byggarbetare, bland andra skådespelaren Liam Norberg, överföll två väktare i garaget under Oxtorgsgatan i Stockholm. Bytet blev hela 930 miljoner kronor i statsobligationer. Obligationerna blev dock snabbt värdelösa eftersom de spärrades. Summan är det största rånbytet i svensk kriminalhistoria.

Mellandagsrånen i Ullared 1992
De tre rånen mot posten, Sparbanken och Föreningsbanken under mellandagarna i Ullared gav den beryktade Militärligan deras störst byte, drygt två miljoner kronor. Militärligan leddes av reservofficeren Carl Sumonja och genomförde under några år sina kupper med militärisk disciplin och precision. Ett år efter Ullared greps ligan slutligen och medlemmarna dömdes till sammanlagt 60 års fängelse.

Rånet mot Östgöta Enskilda Bank 1999
Det tre rånarna kom över 2,6 miljoner vid rånet i Kisa men det är efterspelet som för alltid gett rånet en plats i den svenska kriminalhistorien. I samband med jakten på rånarna blev två polismän kallblodigt avrättade i Malexander. Jackie Arklöv, som sköt poliserna, dömdes senare till livstids fängelse och är fortfarande inlåst.