Barbro har vigt sitt liv åt fattiga i Rumänien

När vi träffar Barbro och Lars i ett kafé i hemstaden Linköping är de hemma för att besöka barn och barnbarn och de undrar var tiden har tagit vägen. Tanken var ju att makarna bara skulle stanna ett år i Rumänien för att bygga upp hjälpverksamheten i den lilla orten Marghita.

– Vi insåg ganska snabbt att det inte skulle räcka med ett år. Vi behövs verkligen där nere och har hela tiden känt att vi har en viktig uppgift att fylla. Nu har vi inga planer att flytta hem igen, utan stannar så länge vi orkar och har hälsan kvar, berättar Barbro.

Allt började med att hon och Lars berördes starkt av de tv-bilder som kablades ut på nyheterna efter revolutionen i Rumänien 1989.

Så julen 1990 reste de tillsammans med några ungdomar från sin församling till Marghita för att på plats studera förhållandena på olika rumänska barnhem och se om de kunde hjälpa till på något sätt.

– Vi blev alla chockade över hur fruktansvärt det var, ännu värre än vi hade kunnat föreställa oss. De små övergivna bebisarna var helt apatiska, ingen tog upp dem och de hade till och med slutat att skrika. Inte heller de något äldre barnen behandlades som människor, mycket på grund av att de var romer, som betraktas som andra klassens medborgare i Rumänien.

Lars fyller i:

– I början hade vi svårt att förstå att det vi såg verkligen var sant. Då fanns bara två alternativ. Att hjälpa dem eller att åka hem och ta hjälp av en psykolog för att gå vidare i våra egna liv.

Hade kvar sina jobb

För paret var det aldrig någon tvekan om vilket av alternativen de skulle välja.

Under de första fem åren åkte makarna ofta till Marghita samtidigt som de hade kvar sina vanliga arbeten hemma i Sverige. Barbro jobbade i Elimförsamlingen i Askeby och Lars drev eget företag inom bygg- och entreprenadbranschen.

– Vi gjorde insamlingar i Sverige och tog sedan med bland annat kläder, blöjor, bananer och kex till barnen. Vi hjälparbetare började också att ta upp bebisarna och ge dem närhet. Men då ökade ju kraven och de blev plötsligt besvärliga för personalen i stället för att bara ligga i sina sängar helt stilla. Det fanns barn i 3-årsåldern som inte ens varit utomhus på en gräsmatta, menar Barbro.

Tiden på plats räckte inte till och de beslutade sig till slut för att lämna tryggheten hemma, ta med sig sina tre barn och flytta till Marghita.

Genom åren har deras initiativ växt till den lokala hjälporganisationen FCE i Rumänien, samt insamlingsstiftelsen EFI Fadder i Sverige. Idag har de närmare 70 rumäner anställda, två familjehem, ett dagcenter, after school-verksamhet, boende för funktionshindrade, en särskola, en ungdomsgård och ett storkök/bageri som lagar maten till de olika ställena. Under året har ett hygiencenter och ett aktivitetshus öppnats i en romerbosättning för att lyfta levnadsförhållandena och för att ge utbildning till både barn och vuxna.

Haft mycket hjälp

– Vi har handplockat människor som anställts och genom åren har vi haft mycket hjälp av volontärer från olika länder, bland annat Sverige, som kommer dit och arbetar ideellt, berättar Barbro.

Inte heller Barbro och Lars har lön från de insamlade medlen och alla i EFI Fadder Insamligsstiftelse är frivilligarbetare.

– Det blir som ett sätt att leva. Vi har även haft flera ungdomar som har bott hemma hos vår familj. Några av de som bor på familjehemmen idag har jag skött om som bebisar och drömmen är att de ska bli ansvarsfulla vuxna som mår bra.

Någon lätt resa har det definitivt inte varit att bygga upp den verksamheten som finns idag. Kontakten med stat och myndigheter har ibland varit svår.

– Det är oftast systemet som varit det stora problemet, de anställda på statliga institutionerna var också offer, poängterar Lars. Det är annorlunda idag och de som jobbar i FCE är väldigt engagerade.

Parets dotter Sofia hade gått ut gymnasiet när familjen flyttade. Hon var liksom sina yngre bröder David och Pär också engagerad i hjälpverksamheten.

Sporadisk kontakt

– Sofia stannade kvar längre och har jobbat sammanlagt åtta år i Rumänien, medan David och Pär flyttade hem till Sverige för att plugga på gymnasiet. Det var jobbigt att inte träffas så mycket och på den tiden hade inte mobiltelefonerna slagit igenom så kontakten blev ganska sporadisk, säger Barbro.

Både Lars och Barbro har lärt sig att tala rumänska, men Barbro klarar det allra bäst enligt maken.
– En del undrar hur vi vågade bryta upp. Visst var det ett stort steg och livet är inte alltid så bekvämt. Men vi har ett starkt driv att hjälpa andra människor och det är värt allt slit när man ser människor få livsmod och växer.

After school-projektet är finansierat av Erikshjälpen. Där har föräldrarna till 48 barn gått med på att skicka dem till skolan, något som i fattigdom och misär annars långt från är vanligt. När skoldagen är slut får de komma till FCE där de får mat och hjälp med skolarbetet. De kan också duscha och få rena kläder.

– Det har gett barnen en massa självförtroende och de har lyfts på en massa olika sätt. En tjej jag tänker lite extra på heter Sandra. Hon är den enda romska flickan i sin klass och när hon började skolan kunde hon inte rumänska. Idag är hon bäst i hela klassen, en smart liten tjej som verkligen tagit chansen hon fick.

Nytt hygiencenter

FCE satsar tillsammans med Erikshjälpen på att lyfta romska familjer ur arbetslöshet och fattigdom. I ett integrationsprojekt i en romerbosättning har flera fått anställning och ett hygiencenter med duschar, toaletter och tvättmaskiner har tagits i bruk.

Barbro och Lars åker hem till Sverige några gånger per år. Då passar de på att träffa sina tre barn och sex barnbarn.

– Klart att man skulle vilja träffas lite oftare. Men de kommer ned och hälsar på oss ibland också och när vi väl möts blir det väldigt intensivt. Det är lättare att hålla kontakt idag med alla mobiltelefoner, säger de.