Helenes pappa förhindrade katastrofen – dog som hjälte

Varje år den 1 oktober klockan 14 tänker hon på det. “Det var nu det hände”.

På bordet framför Helene Depui Ekdal, i huset i Lindome utanför Göteborg, ligger gulnade tidningsklipp från 1968. “Hel engelsk stad vill hjälpa unga svenska flygaränkan” lyder en rubrik. Änkan var Helenes mamma Ingrid. Piloten man syftar på i en annan rubrik “Piloten gav sitt liv för oss” var Helenes pappa, fransmannen Jean.

– Det känns fint att ha det här, säger Helene och lägger ned ett av tidningsklippen.

Själv var hon bara en månad gammal när olyckan inträffade. Pappa Jean var pilot i det franska flygvapnet och bodde 1968 tillfälligt i England där han utbildade sig till testpilot. I samband med dödskraschen var han ensam i det flygplan som slutade fungera ovanför den engelska staden Crewkerne. För att undvika katastrof styrde den då 30-årige Jean så långt från bebyggelse som möjligt innan han försökte rädda sig själv.

– Men då var det försent, fortsätter Helene. Det var ett dödsdömt hopp och han visste det.

En kort tid efter Jeans död uttalade sig den dåvarande borgmästaren i Crewkerne i tidningen Expressen, “Alla i denna stad är överens om att piloten är en hjälte. För att kunna manövrera planet så att det inte skulle störta inne i staden väntade han kallblodigt med att använda katapultstolen tills han var bara 40-50 meter från marken”.

– Pappa skulle ha gått ut som kursetta, berättar Helene. Ingen annan ville ta emot priset sedan. Han var tydligen väldigt duktig och intelligent – och han blev en hjälte i den där staden. Även om jag blir lite ledsen när jag tänker på det som hände, så känner jag mig mest stolt över hans mod och att han räddade de där människorna. Men jag har också tänkt mycket på vad mamma fick gå igenom. Hon var ju så ung.

Engelsk testpilot

Helenes mamma Ingrid var bara 18 år när hon träffade Jean i Italien. Året därpå hoppade hon av skolan och lämnade Sverige för Frankrike. Bröllopet stod sedan i Ingrids hemstad Karlstad.

Under åren som följde bodde paret Depui på olika platser i Frankrike. Helenes storasyster Caroline föddes och en tid senare fick Jean besked om att han blivit antagen till testpilotsutbildningen i England.

– Mamma blev gravid med mig i England, förklarar Helene. Fast hon ville inte föda utomlands igen så hon reste hem till Karlstad. Pappa kom och hälsade på när jag fötts. En månad innan han dog kom han till sjukhuset med Caroline på axlarna.

– Hela släkten tyckte om pappa – en ståtlig fransman, trevlig och duktig. Det blev så klart en chock att han gick bort så hastigt. På dagen en månad efter att jag föddes ringde telefonen hemma hos mormor och morfar. Det var morfar som svarade och fick ta emot beskedet. Att behöva berätta något sådant för sin dotter måste ha varit fruktansvärt.

Ingen hemlighet

Efter pappa Jeans död blev den lilla familjen kvar hos mormor och morfar i Karlstad. Mamma Ingrid fick jobb på hotell och avancerade senare till chef.

– Mamma var 24 år när hela hennes liv slogs i spillror. Men hon var otroligt stark – och hon satte alltid mig och min syster i första rum.

Helene berättar att det tragiska som hände hennes pappa aldrig varit någon hemlighet eller något man undvikit att prata om.

– Vi hade foton framme. Jag har alltid vetat om det. Det jag tänkte på mest som barn, vilket var lite speciellt, var att ingen annan jag kände bodde hemma hos mormor och morfar. Men vi hade det väldigt bra. Mormor och morfar blev som mina extraföräldrar. Vi hade en otroligt nära relation.

När Helene var åtta år gifte hennes mamma om sig, men pappa Jean fanns trots det fortfarande alltid närvarande.

– Det har varit en levande historia. Det är ju vår bakgrund, min systers och min. Farmor och farfar kom också varje jul – och på sommarloven åkte vi till Frankrike. Även min nya pappa var med då. Jag tycker att det var starkt av honom och mamma att fortsätta ha en så nära kontakt med farmor och farfar. Pappa var deras enda barn, de hade bara oss.

Den ende som kände Jean och fortfarande finns i livet idag är Helenes morbror.

– Det känns bra att ha honom att prata med och jag har alltid velat berätta för andra om vår familjs historia. Det känns jätteviktigt att pappa inte glöms bort. Så klart har det varit en sorg att jag inte fick lära känna honom. Jag tror att han hade varit en jättebra pappa. Om jag hade kunnat få bara en timme med honom…

Vill besöka platsen

Någon gång skulle Helene vilja besöka platsen i England där Jean omkom.

– Det är egentligen konstigt att vi inte redan åkt dit, men tiden går, konstaterar hon. Det är kanske inte heller ett så naturligt ställe att resa till på semester med två barn. Men Paris har känts viktigt att besöka. Graven finns ju där. Mina barn är också jätteintresserade och läser franska i skolan. Det är ju även deras bakgrund. Men nu är jag jättesugen på att åka till Crewkerne. Jag och min man har pratat om det.

Helene lutar sig fram över bordet och berättar att hennes mamma och mormor reste till England strax efter beskedet om olyckan. Bland tidningsklippen ligger en hög med svartvita fotografier – flera tagna under den resan. Där finns bland annat en bild föreställande ett besök hemma hos en kvinna som i en av tidningsartiklarna berättar om hur flygplanet störtade i hennes trädgård, 20 meter från huset. “Det är ett mirakel att vi lever. Det var som om en atombomb exploderat…”

– Jag har den här mappen med tidningsklipp och foton liggandes i en låda, säger Helene dröjande.

Hon gör en kort paus innan hon fortsätter:

– Jag tar fram den någon gång om året. Man blir ändå lite tagen av det varje gång… Framför allt när jag tänker på mamma. Hon satt där ensam med två barn och plötsligt en helt annan framtid. Hur fixade hon det? Hon hade ju starkt stöd från mormor och morfar, men det var ändå otroligt strongt av henne. När jag fick egna barn insåg jag ännu tydligare vad hon måste ha gått igenom, även om man inte kan förstå fullt ut.

– Jag känner stolthet över pappa men också över mamma som orkade gå vidare.