Lasse och Ingrid förlorade sin dotter i osannolik olycka

Kärleken vilar som en varm grundton i Lasse och Ingrids hem fast de nyss flyttat in i den charmiga lägenheten och ännu inte hunnit packa upp alla kartonger. I köket står ett fotografi på deras bortgångna dotter Linda som frimodigt leende liksom sätter sig över döden. Solens strålar söker sig dit.

Upptäcktsresanden, journalisten och författaren Lasse Berg och hustrun Ingrid Löfström Berg berättar om tacksamheten över att Linda funnits. Och tacksamheten över kärleken till varandra, som vuxit i sorgen.

– Jag vill inte känna mig som ett offer, det är så många som förlorat ett barn under fruktansvärda omständigheter, säger Ingrid.

Lasse dukar fram bullar och kaffe, allvaret blandas med mjuka små skratt. Just detta att de båda släpper in ljus och glädje gör att smärtan i deras sorg och saknad blir extra tydlig. Som ett blått stråk i luften.

Lasse Bergs nya bok Ändå inte försvunnen handlar om Linda. Där berättar han om tiden de fick tillsammans och åren som gått utan henne. En tröstebok för alla som mist någon älskad, filosofiskt och flyhänt skriven med Lasse Bergs gedigna kunskaper om människosläktets historia. Men framför allt är boken personlig. Han skrev den som i ett andetag under några veckor när de två första sorgeåren bedarrat.

– Saknaden djupnar med tiden, berättar han stillsamt och tillägger att även känslan av intensiv glädje till livet förunderligt nog också djupnat.

– Jag måste ta vara på varenda sekund, inte minst för Lindas skull, jag som lever.

Chockartat besked

Ingrids och Lasses älskade dotter dog i en närmast osannolik olycka en januaridag för tre år sedan. Hon snavade och föll på en keramikkruka på golvet i deras lägenhet i Uppsala. Den sylvassa skärvan gick in i benet som spjutspetsar och skar av två stora blodådror. Linda förblödde på några minuter, medvetslös av chocken.

De har svårt att tala om själva olyckan, så vi struntar i det. Den står tydligt beskriven i boken och det är som det är – en centimeter åt ena eller andra hållet och inget hade hänt.

Lasse och Ingrid hade rest till Afrika för att han skulle samla material till ännu en bok. Linda bodde för tillfället i deras lägenhet i Uppsala. De kände sig lugna och trygga i förvissning att inget skulle kunna hända henne, annars hade de vant sig vid att dottern ofta befann sig i olika delar av världen.

Men så en natt vaknade Ingrid vid fyratiden och upptäckte ett sms från en väninna i Uppsala med uppmaningen att höra av sig genast. Men ingen svarade och oron växte för varje sekund hos dem.

Framåt morgonen fick de veta att Linda var död, hennes bästa vän bara grät när de ringde och på en rak fråga brast allt.

Någon timme senare fällde Ingrid de livsavgörande orden: “Vi ska klara det. Tillsammans.” Och lade sin hand i Lasses. Från det ögonblicket anade han trots allt ett ljus längre fram och den gastkramande skräcken för att han och hustrun av sorg och mista även varandra släppte.

Först på förmiddagen ringde polisen och gav dem dödsbudet. Lasse och Ingrid flög hem, fortfarande i chocktillstånd. Hans två äldre döttrar och Lindas närmaste vänner delade deras sorg och känslor. Men det fanns någon som var i akut behov av deras omsorg. Lindas lilla hund, Yoda, som var med vid olyckan och tillbringade 36 timmar ensam vid sin mattes livlösa kropp.

Livet har kretsat mycket kring Yoda sedan dess. Den förtjusande hunden sitter trygg i Ingrids famn men vill helst att de ska dra sig undan tillsammans. Hon känner ju att det är ett samtal som gör hennes matte och husse sorgsna. Ingrid lyser plötsligt upp och berättar att Yoda får dem att skratta flera gånger om dagen. Famnen mjuknar och den lilla hunden ser nöjd ut.

Dragit sig undan

Så glider vi över till första gången som Ingrid och Lasse möttes. Han berättar med ett milt leende att hon kom som en hägring på stranden i Moçambique. “Dig skulle jag vilja bli gammal med”, var det första han sa till henne.

Ingrid Löfström Berg tillbringade sina tidiga tonår i Etiopien där hennes pappa, lantmätaren, jobbade för Sida. När familjen flyttade tillbaka till Sverige lovade hon sig själv att återvända och hon har ägnat stor del av sitt yrkesliv åt att verka inom Sida på plats i Afrika.

Känslan att Ingrid och Lasse hörde ihop var så överväldigande att de förändrade sina liv. Även om Ingrid förhöll sig mer avvaktande, eftersom hon visste att han var gift.

– Det spelade ingen roll, säger Lasse, skakar på huvudet och slår ut med händerna i en avväpnande gest.
Sedan dess är de ett par och två år senare föddes Linda. Ett kärleksbarn, sannerligen. Under hennes uppväxt bodde de flera år i södra Afrika, där även Lasses två äldre döttrar fanns med ibland. Men det föll sig naturligt att den lilla treklövern kom varandra extra nära.

Även som vuxen umgicks Linda gärna med sina föräldrar, något hon kunde bli lite retad för. Bland det bästa hon visste var långa middagar med Ingrid och Lasse och hennes vänner var alltid välkomna hem till dem. Så det är inte konstigt att Ingrid och Lasse även nu sätter värde på att umgås med hennes vänner.

– Det är ju de som kände Linda bäst, säger Lasse. Första tiden orkade vi inte umgås med andra än de som stått henne nära.

Under sorgeåren har Lasse och Ingrid dragit sig undan och för det mesta tillbringat tiden ensamma i sitt hus i Provence. Där har de strävat efter att låta själen vila, tagit vara på ljuset och värmen och talat med byborna när det fallit sig så.

– Det lilla livet har kommit att betyda allt mer för oss, säger Lasse. Det som egentligen är det stora livet.

Nu väntar en hel del framträdanden med anledning av hans nya bok, vilket känns viktigt men också svårt. Det är ju smärtsamt att tala om dotterns död. Men han hoppas hans bok ger tröst. Och så berättar han ju om ljusa minnen med Linda.

De har lämnat sin förra lägenhet, det blev för svårt att ideligen se platsen där hon förblödde. Till en början ville de fortsätta bo där men nu känns det nya hemmet alldeles rätt.

Två vita fjärilar

För Lasses del har längtan att resa försvunnit helt efter Lindas bortgång. Kanske kommer lusten att ge sig ut i världen tillbaka för den kände upptäcktsresanden, kanske inte. Huvudsaken är att de är tillsammans, Ingrid och han. Det är inte ovanligt att par som förlorat ett barn glider isär och han är så innerligt tacksam för att kärleken dem emellan finns kvar.

Ingrid såg tidigt vita fjärilar som ett tecken från Linda. Lasse är av en annan uppfattning men säger varsamt att det finns många saker som hans hjärna inte förstår.

Lindas bästa vän Stina stod dem också väldigt nära. De två tjejerna reste jorden runt flera gånger tillsammans och hälsade på hos Ingrid och Lasse på olika håll i världen. För ett år sedan avled även Stina, i sviterna av influensa. Strax efter hennes död fladdrade två vita fjärilar runt Ingrid i trädgården i Provence. Och lite senare satt två små fåglar tätt tillsammans vid deras port i Uppsala. Sedan flög de bort tillsammans. Upplevelsen är så stark att det känns som om en ängel går genom rummet.

Hur var hon då, vackra Linda som ler så härligt frimodigt på fotografiet?

– Hon var en ovanlig människa, säger Ingrid med rymd mellan varje ord.

I boken berättar Lasse om dotterns enorma kärlek till djur. Som att hon pussade myrorna när hon var liten, umgicks tillgivet med hundar, även de vinddrivna, och att katten Katzi var hennes allt i Botswana.

Till sin förtvivlan blev Linda allergisk och drömmen om att bli veterinär krossades. Men förunderligt nog gick det bra med Yoda. En annan berättelse är hur Linda som nioåring upplevde mobbning för första gången och grät av förtvivlan efter en skoldag i Uppsala. Det var inte henne det gällde, utan en pojke, men Linda sa ifrån så att mobbarna skämdes i flera år. Tillvaron här var annorlunda än den i Afrika.
Hon fann sin väg inom konsten och Lasse berättar att dottern var lyckligare än på länge då han och Ingrid gav sig iväg på Afrikaexpeditionen.

Vi låter det stanna där.