Jag blev vaccinerad mot bröstcancer

Mie Nygren vill gärna berätta om det hemska hon gått igenom. Men hon har ett krav. Hon vill att intervjun görs innan april månad är slut. Från och med första maj vill hon nämligen inte längre vara Mie som drabbades av bröstcancer, utan bara vara Mie. 

– Jag är trött på att vara patient och nu när behandlingen är över kommer jag inte att prata så mycket om tiden som bröstcancersjuk. Men just nu vill jag berätta, jag tror det är bra för mig. Jag vill inte låtsas som om inget har hänt, även om jag innerst inne vill förtränga alltihop.

Mies cancerresa började i november 2017 när hon var 53 år. Hon hade varit på mammografi när hon plötsligt blev kallad på återbesök. Då hittades en tumör och man gjorde en biopsi. En liten bit av tumören togs bort och skickades på provtagning. Mie mådde bra och kände inga knölar i bröstet. Chocken blev därför stor när hon fick besked om att hon inte bara hade bröstcancer, utan även en aggressiv och snabbväxande variant som kallas trippelnegativ bröstcancer.

– Jag hade aldrig hört talas om det, visste inte ens att det fanns olika sorters bröstcancer. Jag var helt oförberedd. Jag kände mig ju frisk, inte kunde väl jag vara sjuk?

Påbörjade cellgiftsbehandling

Två veckor senare började hon sin cellgiftsbehandling som pågick fram till våren 2018.

– Den 18 april tog man bort den sista resten av tumören som fanns kvar genom tårtbitskirurgi. Då hade den krympt från 2,4 centimeter i diameter till 1,4 centimeter, så cellgifterna hade haft effekt.

Men cellgifterna gav också kroppen rejält med stryk. Hon fick biverkningar och även en blodpropp i armen på grund av venkatetern som hon fick sina cellgifter genom. Bland det värsta av allt var ändå att förlora håret.

– Människor sa till mig “det växer ju ut”. Hur man kan säga så till någon som går igenom ett trauma? Jag hade långt, tjockt hår och var helt förtvivlad när jag tappade det. Det är fortfarande jobbigt att titta mig i spegeln. Jag ser så annorlunda ut.

Började trilla av

För att få behålla håret så länge som möjligt bad Mie att få en så kallad kylmössa under cellgiftsbehandlingen.

– Först blöter man håret och sätter på sig mössan en timme innan behandlingen börjar. Sedan blir det blir jätte, jättekallt. Kylan gör att cellgifterna inte går hela vägen ut till hårrötterna, vilket gör att man inte tappar håret på en gång.

Ganska länge fick hon behålla kalufsen men till slut började det ändå trilla av. Mie skaffade en sorts tupé som hon fäste med hjälp av clips och hårband. För henne var det jätteviktigt att det inte syntes att hon var sjuk.

– Jag hade inte varit helt öppen med min omgivning om vad jag gick igenom. Men när jag till slut var tvungen att klippa bort de sista testarna gick det inte att hålla hemligt längre. Då gick jag ut på Facebook och skrev ett inlägg om vad som hänt. På så sätt slapp jag fler frågor om varför jag klippt av mig håret.

När cellgiftsbehandlingen till slut var klar var det dags för strålning i tre veckor. Mie hade turen att behandlas på Akademiska Sjukhuset i Uppsala där man forskar på ovanliga och aggressiva former av bröstcancer.

Hon blev erbjuden att delta i en unik studie som enkelt förklarat innebar att hon skulle vaccineras mot cancern och detta skulle minska risken för återfall. Vaccinet, som tog flera månader att tillverka, skräddarsyddes i Tyskland för just Mies tumör.

– Vaccineringen delades upp i två omgångar. I första omgången fick jag ett så kallat lagervaccin som är tillverkat mot trippelnegativ bröstcancers vanligaste mutationer. I den andra ett individuellt, skräddarsytt vaccin. I september förra året fick jag första dosen. Efter åtta doser var första omgången klar. Jag var väldigt påverkad och blev trött, mådde illa, kände mig febrig, nästan som om jag hade influensa.

Mådde inte lika dåligt

Sedan var det dags för omgång nummer två som sattes i gång i våras. Nu mådde Mie inte lika dåligt. Mentalt var det däremot tufft. Samtidigt säger Mie att det var skönt att vara med i studien för det innebar fortsatt kontakt med vården.

– Jag blev undersökt varje vecka, även efter avslutad cellgifts- och strålbehandling. Det hade jag inte blivit annars. För mig kändes det tryggt att läkarna hade koll på att cancern inte kommit tillbaka.

Trots att Mie har mått dåligt och gråtit mycket, valde hon att jobba under nästan hela behandlingstiden, om än inte heltid. Som egenföretagare är det svårt att vara borta från jobbet. Hon fick dessutom smaka på hur det var att stångas med en oförstående Försäkringskassa.

En sak som också varit värdefull var att komma i kontakt med Cancerrehabfonden som på ideell basis hjälper människor efter avslutad medicinsk behandling. Mie gick med i föreningen och fick en vecka på Frötuna gård i Uppsala kommun.

– Jag mötte mycket värme och kärlek. Det var så skönt att sitta framför brasan och diskutera med andra i samma situation. Nu har jag dessutom fått en stödperson som jag kan prata med om saker som jag inte vill ta upp med min sambo.

Idag pendlar Mie mellan riktigt bra och mindre bra dagar. Fortfarande har hon emellanåt svårt att fokusera. Det är som att “hjärnan brinner”, som hon säger.

– Jag vill så gärna att allt ska vara normalt, men jag lever hela tiden med oron att cancern ska komma tillbaka. Det är mindre återfallsrisk för mig som fått vaccinet – hur mycket mindre risk kan läkarna inte säga. Men jag är otroligt tacksam för chansen som jag fått, och just nu känner jag mig mer hoppfull än jag gjort på länge.