Kandidat nr 2: Sirima Hansen från Göteborg!

Välkomna till mitt andra hem! Det är Sirima Hansens första ord när hon möter oss inne i den stora klädbutiken i Västra Frölunda. Efter 30 år på samma arbetsplats har hon hunnit bli hemkär och välbekant med både kunder och kläder.

De flesta känner henne som ”Sissi på KappAhl”. Betydligt färre vet att hon egentligen heter Sirima.

– Min pappa, som sålde material till skolor, hade träffat så många elever som hette Maria eller Anna.
Därför fick jag detta namn, efter Sri Lankas första kvinnliga premiärminister.

Under uppväxten i Västra Frölunda skilde sig hennes drömmar inte mycket från andra klasskamraters. Hon ville bli flygvärdinna eller fotomodell. Men det fanns också en tanke att arbeta i butik.

– Min mamma jobbade i en lite exklusivare klädbutik. Jag brukade hälsa på och titta på vackra klänningar. Men mamma avrådde mig från jobbet eftersom hon sett baksidorna med tuffa arbetstider.

Ändå valde dottern handelslinjen på gymnasiet och under praktiken hamnade hon på KappAhl. Det ledde till helgjobb och lovarbete och när hon tagit studenten blev hon erbjuden fast tjänst.

Åren har gått, modet har skiftat, men Sissi är fortfarande kvar. Umgänget med kollegorna är en av orsakerna.

– Det betyder jättemycket. Vi är som en liten familj och några av oss har varit med i många år. Det säger en del om företagsklimatet, att vi faktiskt stannat.

Själv bidrar Sissi till stämningen med ett ständigt och stort leende – något som omtalas i flera av de nomineringsbrev som kommit in till redaktionen. Hon bekräftar:

– Jag är faktiskt alltid glad på jobbet. Min uppgift är att göra mitt bästa för att kunden ska trivas – och för egen del får jag så mycket energi tillbaka.

Vardagens höjdpunkter är de många mötena bland hyllor och klädställningar. Sirima Hansen har ett genuint intresse för kunderna och är inte rädd för att ställa frågor, ta reda på mer.

– Ibland kommer en kund med dåligt humör. Det kan exempelvis bottna i missnöje med den egna kroppen som gör att det blir svårt att hitta kläder. Att då verkligen försöka hjälpa till att göra ett bra klädval – det blir nästan som en sport.

Samtidigt, betonar hon, är kunderna inga pengamaskiner som nödvändigtvis måste handla varje gång.

– Gamla Asta kanske bara vill titta in och prata idag, och då är det okej. Detta kan ju vara den enda positiva kontakten på hela veckan. Men ibland har kollegorna skojat och sagt att de borde hänga en skylt vid ett av provrummen: ”Sissis samtalsterapi”, säger hon med ett skratt.

Däremot ser hon till att lämna de egna privata bekymren hemma när hon går till jobbet.

– Det finns ju ingen som går genom livet helt utan problem, men jag har lärt mig att lägga dem åt sidan. Kunden kan ju inte rå för om jag har en dålig dag.

Själv beskriver hon växlingen mellan arbete och fritid som ”on stage” och ”off stage”; på och av scenen.

– Samtidigt finns förstås en grundläggande personlighet som man bär med sig oavsett var man befinner sig. Själv är jag utåtriktad i alla lägen.

Det visar sig snabbt när vi tar några kliv utanför butiken. Kunder och bekanta nickar och hälsar, och någon kommer fram för att prata.

– Ja, man blir ju lite av en lokal kändis… Och jag har faktiskt fått en del nära vänner som jag lärt känna i butiken.

Även om hon trivs fint på sin arbetsplats finns det förstås uppgifter som känns tyngre. Som att röja upp i provrummen.

– Det där har verkligen förändrats med tiden. Kläder lämnas kvar i provrummet, slarvigt upphänga eller liggande på golvet. Det är tråkigt att behöva ta hand om, eftersom det ju tar tid från allt annat.

Något som också blivit tuffare med åren, är arbetstiderna. Kunderna förväntar sig att butiken ska vara öppen sena kvällar och helger, och de butiksanställda måste vara på plats.

– Visst är det problematiskt – särskilt för de yngre i branschen. Själv har jag vant mig och vänner och familj har helt enkelt fått anpassa sig.

Vid några tillfällen har hon ändå funderat på att helt byta bana. När hon var föräldraledig med sonen övervägde hon att skola om sig till förskollärare.

– …men så har jag fått nya uppgifter på jobbet, som gett ännu en kick framåt. Så det är väl bara att inse: Hade jag verkligen velat göra något helt annat, så hade jag nog gjort det för länge sedan.