Land Alice lever äkta fäbodliv

När de flesta av oss andra smider planer inför semestern börjar Land Alice Gustafsson, 79, att planera för sin flytt ut i skogen i början av sommaren. Tillsammans med sina fjällkor vandrar hon då två mil och tre kilometer för att ta sig från hemmet i Häradsbygden till den lilla fäbodvallen i Skallskog utanför Leksand i mellersta Dalarna. Där – i ett litet hus utan vatten och el – spenderar hon sedan sommarhalvåret från maj till mitten av augusti. Då får korna ströva runt fritt och beta friskt gräs medan Land Alice själv ägnar dagarna åt att fordra och mjölka korna, kärna smör, ysta ost, koka messmör och baka tjockbulla, ett tunnbrödsliknande potatisbröd från Dalarna.

– Det är en speciell känsla varje gång jag kommer hit, eftersom livet här på fäboden är så annorlunda mot hemma. Det innebär en stor frihet att få leva med naturen som jag gör här, men också en oro över hur det ska gå just den här sommaren. Med korna, nya kalvar som föds och hotet från rovdjuren som finns i skogen till exempel, säger Land Alice när vi träffar henne inne vid den sprakande brasan i timmerstugan där hon bor.

Hon har pigga blågrå ögon, jeans och en vit hilka på huvudet, en enklare huvudbonad som hör till den traditionella Leksandsdräkten. Klockan är bara tio, men morgonsysslorna är för länge sedan avklarade.

Vid femtiden steg hon upp och tände elden i den stora pannmuren ute på gräsmattan, för att få varmt vatten att diska i. Sedan matade och tvättade hon korna, mjölkade dem och släppte ut dem på grönbete i skogen. Till sist har hon separerat grädden från kornas mjölk, diskat alla mjölkredskap – och själv ätit frukost.

Hjälp av volontärer

– I eftermiddag är det dags för mjölkning igen, när jag har hämtat in korna från betet. Det vet man aldrig hur lång tid det tar, ibland två timmar om de lyckats gå riktigt långt. Och sen är det kväll, så det är arbete så att det räcker hela dagen! säger hon.

Just den här sommaren har Land Alice hjälp från två volontärer som ska vara hos henne i ett par veckor för att lära sig mer om hur det är att driva en fäbod. Land Alice fäbod är nämligen en av cirka 250 levande fäbodar i landet, där merparten finns i just Dalarna. När en fäbod kallas levande innebär det att den fortfarande används på ett traditionellt sett. De flesta fäbodar har annars förfallit eller börjat användas som fritidshus.

Den här fäboden har varit i Land Alice släkt under lång tid – det är också härifrån som Alice förnamn ”Land” härstammar. Huvudbyggnaden byggdes av hennes morfar i slutet av 1800-talet, men fäboden har anor ända från 1600-talet.

– Själv var jag med min mamma ute på fäboden redan som liten och inne på stuggolvet tog jag mina första steg, berättar hon.

På 1940-talet slutade fäboden att användas – men år 2004 bestämde sig Land Alice och hennes man för att ta upp traditionen och börja ta ut sina mjölkkor dit igen om somrarna.

Stark kvinnotradition

– Jag hade länge drömt om att få vandra samma stigar som min mamma och mormor, för det var ju framför allt kvinnor som var ute på fäboden om somrarna. Skillnaden är att det för dem handlade om överlevnad att ta ut djuren hit där det fanns bete, medan jag gör det för att jag tycker om lugnet och glädjen jag får här, av naturen och arbetet jag utför med mina egna händer, säger hon.
Alice man är inte längre i livet, men istället får hon idag hjälp av sin dotter Hillevi, sonen Örjan och från volontärerna som kommer hit ibland.

Just idag är det osten halloumi som hon och hennes medarbetare tillverkar. Eller fjälloumi – eftersom halloumi traditionellt tillverkas av fårmjölk på Cypern, medan den här osten görs på mjölk från Alice fjällkor.

– Det är på prov kan man säga. Vi brukar göra vår ost enbart på mjölk, men den här gången har vi även tillsatt filmjölk och så ska osten saltas, säger Land Alice medan hon tittar till osttillverkningen.

När hon har pressat ur vasslen från ostmassan går hon bort till en järngryta som står över en öppen eld och rör om. Däri ligger vassle som blivit över från ostkoket. Den ska koka på svag värme i åtta timmar innan den förvandlas till den bruna sötgryniga massa som kallas messmör.

– Elden under messmörsgrytan måste hållas igång hela dagen och så ska man röra i messmöret så att det inte bränns. Det var en syssla för oss barn när jag var liten och hjälpte till här, berättar Land Alice.

Vill lära andra

En del av messmöret och smöret som tillverkas säljs till bybor och nyfikna gäster som kommer på besök till fäboden. Hit kan man nämligen komma för att gå på kulturhistorisk fäbodrunda, gästa sillkvällar då det serveras glödstekta sillfiléer, enbärsdricka och kärnmjölkskaka eller besöka berättarkvällen, när det serveras kornmjölksvälling och Land Alice berättar om fäbodlivet förr och nu. Då och då dyker det även upp utländska turister, en hel del tyskar, som letat sig in i Dalarnas djupare vrår och fascinerat ser sig om i den gamla fäbodmiljön.

– Det är inte så många som vet något om fäbodbruk idag, så det är roligt när det kommer besökare och volontärer hit som vill lära sig om det jag gör här. Det är viktigt att förmedla alla kunskaper som finns om livet på fäboden vidare, för jag tror att de kunskaperna kommer att behövas i framtiden. Världen har blivit så sårbar att vi egentligen inte vet någonting alls om nästa dag, säger Alice.

Hon har även skrivit en bok tillsammans med dottern Hillevi, där de samlat ihop berättelser och bilder om sina förfäders liv i Skallskog och trakterna omkring.

Hur är det då att återvända hem med korna i slutet av sommaren, efter att ha levt helt utan bekvämligheter en hel sommar?

– Jo, det brukar kännas lite konstigt. Jag brukar glömma att vrida på lyset några gånger och det tar ett par dagar innan jag vänjer mig vid att ha rinnande vatten. Vilket lyxliv vi ändå lever, va? säger hon med ett skratt.