Sara Nilsson
Ålder: 39 år.
Bor: I Staffanstorp.
Familj: Sambon Lennie Nilsson, 41 år, katten Snickers, 7 år, katten Aslan, 3 år, och hunden Harry, 6 månader.
Gör: Arbetar som djurkommunikatör.
Det regnar i Staffanstorp men hemma hos Sara Nilsson är det varmt och behagligt. Och förhållandevis lugnt. Katten Snickers sover på ovanvåningen och katten Aslan sitter på en byrå och spanar ut över
omgivningarna. Som kontrast är hunden Harry mycket energisk. Han hoppar och hälsar och nosar.
– Han är bara 6 månader och väldigt pigg, säger Sara.
Djurtemat är påtagligt i hemmet. Ett antal matskålar och en kattklätterställning står på golvet. Djur har varit ett tema genom hela Saras liv även om det är först nu hon lägger större delen av sin tid på dem.
– När jag var liten hade jag djur hela tiden. Först en undulat som hette Kalle och sedan en katt som först hette Sussi och sedan Pussi. Då var jag ungefär sju år. Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra och pappa flyttade till Danmark när jag var nio och jag hade det jobbigt. Jag och Pussi pratade på nätterna och han hjälpte och stöttade mig, vi var väldigt nära varandra. Det var så det började.
Pussi levde i 15 år, tills Sara blev 22 år. Bandet mellan de båda var så starkt att Sara tog ledigt från jobbet en dag för att sörja när Pussi dog.
– Då var jag produktionsutvecklingsingenjör på Gambro. Men jag kände ingen passion för jobbet, det var mest prestation och inte med hjärtat.
Så småningom skulle allt falla på plats. Men först skulle Sara ta några omvägar.
Gick in i väggen
Efter att Sara slutat på Gambro började hon på teknikbolaget Sony.
– Jag reste mycket i tjänsten, bland annat till Kina och Malaysia. Det var många möten och mycket jetlag. Till slut gick jag in i väggen och började undra vad jag höll på med. Jag blev sjukskriven i tre månader och då kom alla tankarna på vad jag skulle göra med mitt liv. Och passionen för djur kom tillbaka. Jag har ju alltid mått bra av djur och de har alltid gett mig mening och inspiration. Något jag tappade bort under karriären.
Vid det laget var Sara 28 år. Och nu inleddes en period av sökande och utforskande. Så under en privat resa till USA skedde den stora förändringen.
– Jag fick ett kall att åka till ett andligt konvent på Mount Shasta i Kalifornien. Där lyssnade jag på en föreläsning och satt bredvid en kvinna som sa att hon ville visa en video för mig i pausen. Videon handlade om djurkommunikation.
Filmen gick rakt in i hjärtat på Sara.
– Jag kände direkt att jag kunde det där och att det var min grej. Tårarna rann och jag bara visste att jag hittat rätt.
När Sara kom hem fick hon ännu en knuff i rätt riktning. Sony skulle omorganiseras och Sara var en av många som fick lämna företaget. Sara valde att starta eget och idag, tre år senare jobbar Sara heltid med djurkommunikation. I princip är arbetsprocessen enkel.
– Jag tittar på en bild på djuret och antecknar vad det förmedlar till mig. Kanske bär djuret på något trauma, känner rädsla eller är ledset.
De vanligaste problemen är beteenderelaterade, som att en travhäst inte vill in i transportvagnen och får panik. Eller att hundar och katter gör sina behov inomhus. Det kan också handla om hundar som inte lyder eller katter som klöser i tapeten. Men det kan också handla om allvarligare saker.
– Det händer att veterinären säger att det är dags att avliva djuret och djurägaren kommer till mig som en sista chans. Flera gånger har jag upptäckt någon sjukdom eller något problem som inte veterinären sett. Då har djuret kunnat räddas från att avlivas i onödan.
Veterinären var skeptisk
Sara har högvis med berättelser om hur hon hittat djur och räddat dem. Men den mest personliga historien handlar om henne själv och katten Snickers.
– I april förra året blev Snickers hastigt sjuk och kräktes flera gånger i timmen. Jag körde in honom till Lunds djursjukhus där veterinären tog prover utan att hitta orsaken. Det enda som gick att konstatera var att något var fel i buken. Till slut öppnade de honom och såg att urinblåsan var inflammerad.
Veterinären sa att hon aldrig hade sett en så röd urinblåsa tidigare.
Medan Snickers låg inlagd på djursjukhuset gjorde Sara vad hon kunde hemifrån.
– Jag kommunicerade med Snickers via ett fotografi och frågade vad han behövde. Han förklarade vad han ville ha i form av behandlingar och alternativa mediciner. När jag berättade för veterinären att vi skulle kämpa sa hon till mig att inte vara så hoppfull.
Men Snickers gav inte upp. Efter några veckor blev han helt frisk och hälsan själv.
– Hade jag inte kunnat kommunicera med honom hade han inte funnits här med oss idag, säger Sara.
